Hon dög inte



I det daggvåta gräset står två människor. Dom betraktar varandra. Tigande. Dimman virvlar runt deras fötter. Gryningens grå färg täcker himlen. Han skakar på huvudet, vänder sig bort, går. Gräset frasar under hans fötter och väter den nedre delen av benen. Hon höjer handen bedjande, sänker den snart, hjälplös emot den försvinnande ryggtavlan. Faller ner på knä, sluter ögonen gråter. Håret faller ner som en skyddande gardin om kring ansiktet. Han vänder sig om, tvekar. Hon tittar upp, ser honom i ögonen. En röst ropar hans namn från skogen. Han tvekar, beslutar sig. Hon ser svaret i hans ögon, sänker huvudet mot marken. Han vänder sig bort, går, suddas ut ur historien. Hon sitter kvar, kramar sig själv, gråter. Känner sanningen i luften. Den skär som en kniv i henne, hon dög inte.

Daggen tränger igenom tyget och väter hennes ben där hon sitter i gräset. Så hör hon ett ljud, höjer huvudet, sakta, som om hon redan har givit upp. Ut ur dimman kommer två skepnader. Ännu omedvetna om hennes närvaro närmar dom sig. Utan att se dom känner hon inom sig vem det är. Hand i hand närmar dom sig och så i samma ögonblick som hennes sista hopp om att det inte ska vara han släcks blir dom medvetna om henne. Han låtsas som ingenting, som om han inte sett henne. Endå vet hon att han har sett henne, att han vet hur ont det gör i henne. Hon följer honom med blicken, han ägnar all sin uppmärksamhet åt den vid sin sida, som om dom vore ensamma. Så för ett kort ögonblick ser han på henne, deras blickar möts och för några få sekunder far oändliga rymder av smärta, visshet, längtan och hopp emellan dom. Hon öppnar munnen och viskar –Varför? han svarar inte, vänder ryggen till, börjar åter försvinna i dimman. Tårar väter hennes kinder och när deras ryggtavlor försvinner i dimman sjunker hennes huvud uppgivet ner i knät och kroppen skakar av gråt. Hon ser inte att en siluett dyker upp i dimman och tvekande betraktar henne, sorgset. Hans namn ropas från skogen och efter en sista blick mot henne försvinner han. Kvar ibland dimsjoken sitter hon, tom. Hon gav honom det finaste hon ägde, länge höll han det försiktigt men så plötsligt utan minsta förvarning släppt han det och brydde sig inte om skärvorna som bildades när det splittrades mot marken.


Till Lalon

Författare:

Publicerat

Dela: