Hon jag inte gillar

Han stod där, med sitt stora leende över hela hans ansikte, hon kunde inte tro på det. För första gången han gjorde det, det är liksom som om hela hennes värld vände upp och ner.
Men glädjen varade inte längre, ljudet av den svarta pistolen hördes och blodet började rinna överallt. Hon föll, hon föll ner på marken. Den oskyldiga tjejen som aldrig någonsin tänkte att hon skulle dö på den här sättet av en pistol, hon dog och lämnade efter sig en man som hon tänkte aldrig att han skulle älska henne någonsin. Nu blev han ensam igen i livet…

Regndroppar regnade på den skyldige mannen som flydde från de blåklädda männen. Markus var snabb som en blixt, han sprang direkt till sitt hus för att kanske han kunde hitta en säker plats som han kunde gömma sig.
Men han lyckades inte med det. Så fort polisen såg honom så hans ansikte blev vit som lakan.

Eva kom hem med sitt stora leende som plötsligt förvandlades det till en stor besvikelse, den enda kvinna som gav henne ett värde lämnade henne ensam i den skrämmande värld.
Eva gick runt i huset i hopp att hon kunde hitta hennes moster, innan hon gick ett steg framåt såg hon ett brev. Eva öppnade brevet medan hennes händer darrade av rädslan, “Eva min älskling, det var en liten del av dig som saknades och det är för att du levde hela ditt liv föräldralös. Jag tänkte aldrig säg det till dig är du är bara nio år men nu tror jag att det är dags för dig att veta sanningen. Han lever, han du alltid drömde om och ville att han ska läsa till dig sagor innan du sover. Hans bild är i brevet och hans adress är på baksidan av brevet. När hon läste klart brevet så kände hon tårarna i hennes blåa ögon som havet flöda och hjärtat bultade hårt i bröstet.
Eva tog upp bilden och vände på det, hon märkte hur hennes hjärta började slå fortare än någonsin. Hon kunde inte tro att det som händer just nu är sant.
“Det kan inte vara sant att min pappa lever och andas samma syre som mig” sa Eva med hennes mjuka röst.
Eva blev glad som en lärka, det var liksom om hon drömde, sen sprang hon så fort hon kunde direkt till hans hus för att avlägsna längtan.

När polisen fångade Markus hans ansikte blev likblekt “Men va? är det slut? är det bara det här som jag ska leva? är det dags att vara fängslad i det där kalla och luftlösa platsen?” Sa Markus med hans röst som darrade av rädslan.
Efter att Eva hade fått brevet sprang hon direkt och letade efter honom med sitt stora leende över hela hennes ansikte.
När alla stod där hände det ett mirakel för Marcus som ingen förväntade sig att det ska hända.
“Pappa?” sa den oskyldiga flickan som vet inte ens vad det händer runt henne.

Markus tappade hakan, han kunde inte röra på sig längre, det var liksom om det var någon som höll honom. Denna händelse var hans livs chock.
Alla stod där vid det gamla och lilla huset, det var Markus hus. Polisen visste inte vad ska de göra för att de inte väl kunde fängsla hennes pappa framför hennes ögon.
De var så godhjärtat så att de bestämde att dem inte ska fängsla honom för att det lilla barnet behövde någon att ta hand om henne.



Eva satt där på golvet och gnolade, hon ritade och kastade skräpet på golvet. Drömmen som hon drömde om var uppnådd och nu vill hon att han ska le mot henne bara en gång. Men Eva är glad ändå för att hon bor med hennes pappa i samma hus och andas samma syre som honom.
När Eva stod så hällde hon hennes juiceglas på golvet. “Nej” skrek hon, “vad gjorde jag?”

“SLUUTAA!!” skrek Markus med hans läskiga röst. “Är jag tvungen att bo med dig i det här huset, med ditt skräp?”
“Jag vill inte ha dig här längre, gå tillbaka till den platsen som du kom ifrån”. Hans ord kände som ett slag i hennes ansikte men Eva kämpade mot gråten, hennes ögon fylldes med med gråt och en tår åkte ner för hennes kind.
“Det är ditt fel” sa hon med hennes sorgliga röst, “du vill bara ha pengar”, “du har varken inte ett jobb eller ett fint hus”.
Markus blev arg som en flodhäst med bråck och efter det som hände något som Eva tänkte aldrig att han kommer att göra det någonsin. Han tog av sig svångremmen och började slå henne på ryggen ,hon kände smärtan som hon inte kände förut.
Hon försökte knipa ihop så mycket hon kunde men hon lyckades inte,utan hon riktigt skrek nu.

Klockans ljud hördes och stördes, Eva gick ut och satte sig på bänken som ett fån för att hon inte kunde göra något när hennes pappa slog henne som en skrupelfri. Allting kändes helt fel. Hon tittade ut, himlen var grå och det höll på att mörkna. Hon tänkte igen på vad hon sa för hennes pappa. Hon förlorade hoppet med att han kommer att älska henne för att han inte log mot henne en gång.
Markus satt på den gamla soffan och tystnaden varade i huset längre, han tänkte också på vad hon gjorde till sin dotter. Han började känna sig sliten.
Efter en minut så kom det ett telefonsamtal som bröt upp sina tankar. Det var han... han som Markus var alltid rädd för. Det var Casper, han som ingen vågar prata med honom, han som var stark som en oxe.
Markus höll telefonen och var en smula tveksam på att svara på samtalet. Han var tvungen att svara för att det inte fanns någon kryphål, han började prata med honom medan hans händer darrade. “Hej… “, sa Markus, man kunde märka rädslan av hans skakiga röst.

“HEJ?!..ATT DU OCKSÅ VÅGAR OCH RINGA MIG!JAG HAR VARNAT DIG INNAN MARCUS RICHARD, DU FÖRLORADE DIN SISTA CHANS. JAG LOVAR DIG ATT FÖRLORA DET VIKTIGASTE I DITT LIV!, sa Casper aggressivt och la på luren.

Där stod Markus helt stum och tom med ord. Kände hur tankarna bara flödade i hans huvud. “vad menade han med att förlora det viktigaste i ditt liv…?”
Han kunde inte lista ut vad Casper menade, han stod bara där bara tänkte över vad det skulle kunna vara det Casper menade.
“Viktigt...vik...EVA!”. Det enda det kunde var måste vara Eva. Han hoppade upp snabbt och kollade runt hela huset letande efter henne. “Eva?...Eva vart är du??”. Tillslut kom Markus på att Eva var ute och satt på bänken utanför huset.

Han gick ut och stod där med sitt stora leende över hela hans ansikte, Eva kunde inte tro på det, hon fick fjärilar i magen. För första gången han gjorde det, det är liksom om hela hennes värld vände upp och ner.
Men glädjen varade inte längre allting var försent, ljudet av den svarta pistolen hördes och blodet började rinna överallt. Markus stod fastfrusen.
Eva föll, hon föll ner på marken. Den oskyldiga tjejen som aldrig någonsin tänkte att hon ska dö på den här sättet av en pistol, hon dog och lämnade efter sig en man som hon tänkte aldrig att han skulle älska henne någonsin. Nu blev Markus ensam igen i livet…

Tiden rann iväg, klockan gick för snabbt och varje dag han levde ensam var det som helvete för honom och efter så många månader är han fortfarande vid liv.
Markus satt på soffan och var arg som ett bi. Eva var det enda hoppet som han hade i livet och nu hade han inte henne längre, efter hennes död hans liv blev meningslöst. Han vet inte varför och för vad lever han längre för.

Markus gick ut och ljudet av dörren som smälldes igen ekade i hans öron. Fruktansvärt hårt stängde han den, så hårt att väggarna skallrade och lampan på bordet började skaka.
Fåglarna viskade, ljudet på barnen som spelade och ljudet av den lätta vinden, hans ögon var röda som blod, han var så arg så att han inte kunde höra eller se något. Allting var kolsvart för honom, det var liksom om han var blind. Han såg ut som sju svåra år.

Markus gick den breda vägen, han var inte rädd längre för Casper han hade inga känslor längre, alla vet hur han förändrade efter hans dotters död,
Han var där utan att vara rädd, han stod där framför Casper medan hans händer inte darrade längre. Markus lyfte upp hans pistol på Caspers huvud. Ljudet av pistolens skott hördes, fåglarna som kvittrade på trädet kvittrade inte längre och himlen som var blå som havet blev kolsvart.
Till slut så vet man aldrig hur mycket man älskar någon tills de dör framför deras ögon…

Aptal kiz

Aptal kiz är medlem sedan 2019 Aptal kiz har 1 publicerade verk