Hon var trots allt min fru

Jävlar…
Nu är hon här igen. ”Nej det är bra, tack, nej, nej!”.
Jag hade satt mig längst in för att kunna få lugn och ro, men det hade knappast hjälpt.
Under de senaste två timmarna, hade jag blivit störd fyra gånger.
Om ett par timmar skulle det hela vara över. Jag hade då kommit så långt bort att jag skulle kunna tänka på annat. På grund utav mitt vrede hade jag inte kunnat annat än att stirra ut genom fönstret. För att inte lämna några spår, hade jag noggrant och perfektionistiskt duschat av mig alla tänkbara fragment.

Kvinnan som satt bredvid mig, frågade om jag skulle på semester. ”Jag ska bort”, var det enda svar jag kunde få fram. Fortfarande stirrade jag ut genom fönstret, och försökte lugna ner mig genom att tänka på det himmelrike som väntade. Jag kunde se hur vågorna svepte in över stränder som låg som ett pärlband runt en ökenliknande halvö. Genom att tänka tillbaka på de vykort jag hade fått som ung, föreställde jag mig pyramiderna i Egypten, männen med kostym i New York, och kvinnorna med klänning i fjärran länder.

Som barn hade jag aldrig fått smaka på exotisk frukt, men som tonåring reste jag en dag till Moskva. Där hade jag strövat runt och spelat ihop till en hemresa. Mina föräldrar märkte aldrig att jag försvann, och förhoppningsvis var det ingen som skulle märka det nu heller.
Gunvor som hon hette, hade varnat mig för att göra hennes syster illa. Men jag hade lovat någonting som jag inte kunde hålla.
Ännu en gång blev jag tillfrågad om jag ville ha någonting att dricka. För att göra henne nöjd tog jag ett glas vin. Kvinnan bredvid harklade sig och sa att jag var blek, och frågade om jag var sjuk. Nej, jag behöver bara vara ifred. Helvete, nu är jag mer suspekt än någonsin. Varför skulle jag ha svarat sådär.

Piloten meddelade att vi skulle gå ner för inflygning. Det var den värsta biten med att flyga, jag hade alltid varit lika rädd. Kvinnan bredvid mig kunde än en gång inte låta bli att vara tyst. Utan frågade mig ifall jag var rädd. ”Syns det så väl?” Ja, sa hon, håll mig i handen. Jag tror att hon blev chockad när hon fick syn på mina tatuerade händer.
Jag hade låtit tatuera dem under en psykos för tio år sedan. Jag minns inte någonting utav det, utan vaknade nästa morgon med sårskorpor på händerna. Först hade jag blivit livrädd, men när jag som vanligt hade druckit några öl till frukost glömde jag bort det och började bekymra mig för hur jag skulle orka med dagen.
Min fru, Ann-Maj hade vrålat hela förmiddagen, men jag brydde mig inte i henne. Det hade jag egentligen inte gjort de senaste åren, men det var hon som hade alla pengar.

När planet hade landat, tackade jag kvinnan bredvid mig för hennes stöd. Jag tror att hon blev glad att jag visade min ödmjuka sida.
Jag steg lugnt av flygplanet, men kastades tillbaka av den starka hettan. Lissabon kanske inte var det klipskaste valet, men det fick duga. Jag var tvungen att komma långt bort.
Hon var trots allt min fru…

Skriven av: Alex Wiman