Publicerat
Kategori: Drama noveller

Hopp

Snälla ögon... det var det första hon tänkte när hon ett kort ögonblick råkade möta mannens blick igen. Det var helt ofrivilligt. Det kändes tillräckligt svårt och utmanande att bara stå där. Men det var något med det sätt han såg på henne. Det kändes som att han tänkte längre…som att han såg henne och faktiskt undrade varför?
Hon skyndade sig att titta åt ett annat håll. Ville inte märkas men ändå synas. Ett rop på hjälp och ett sätt att ta sig ut ur det hopplösa, men hon ville ändå vara osynlig. Inte vara till besvär. Hon hade aldrig velat vara till besvär.
- Du måste ta och lämna din plats bakom disken oftare och söka upp kunderna! Det går inte längre att bara stå och vänta. Konkurrensen är tuff och vi måste ligga i för att nå våra säljmål.
Budskapet hade varit tydligt och bestämt från personalchefen till butiken och det slutade med avsked. Hon hade gått till facket men hjälpen därifrån var lika med noll. När hon började i branschen hade läget varit ett annat och hennes lugna tillbakadragna personlighet hade passat bra i verksamheten där kunderna alltid uppskattade att få fråga efter hjälpen.
Det var tre år sedan nu och det hade varit tuffa år. Hennes mamma dog. Den som bäst förstod henne, och alltid hade funnits.
Dom flesta fäste inte någon större vikt vid att hon stod där. Hon valde medvetet den tid på dagen när det var mest rush och det började skymma. Störst chans till framgång men minst risk att bli uppmärksammad.
Så hade hon levt sitt liv hittills. I skolan utvecklade hon den konsten till fulländning. Att göra det hon skulle men att synas så lite som möjligt. Hon kände sig aldrig riktigt bekväm eller accepterad. Kanske lät hon inte någon komma riktigt nära? Så rädd för att bli sårad. Så känslig för andras blickar och kommentarer. Det var som att hon hade en mycket känsligare hud än alla andra. Då blev det lättare att bli osynlig.

När hon gick gymnasiet hade hon jobbat på kvällarna och helgerna i butiken och sparat varenda krona hon tjänade. Det gick ut över betygen som inte blev mycket att hänga i julgranen, men hon blev godkänd. Och till slut hade hon sparat pengar så att hon kunde flytta hemifrån och skaffa sin egen lägenhet!
Ingenting dyrt och märkvärdigt. En enkel etta för 90 000 kr. Men den var hennes alldeles egna och en tillflykt från hemmets alla gräl och fysiska bråk mellan föräldrarna. Den var hennes borg.
Hon hade försökt fylla i alla papper och gjort det hon skulle för att få biståndet. Men det räckte inte.
- Du måste sälja din lägenhet annars får du inga pengar, var det obevekliga svaret i telefonen. En trött neutral röst i andra änden av luren. Någon som säkert längtade efter att arbetsdagen skulle ta slut så att hen skulle få åka hem till sitt eget liv.
Det kändes som en kall hand vred om i magen. Var fanns utvägen?
När hennes mamma dog för tre år sedan hade allt blivit svart. Diagnosen depression. En pappa med egna problem som hjälpte henne med pengar när han orkade och kunde. Sjukskrivning. Sedan utförsäkrad. Inskrivning på arbetsförmedlingen.
Hon hade alltid lev snålt och hade sparade pengar. Nu var pengarna slut och arbetsförmedlingens åtgärder lyste med sin frånvaro. Hon var inte den som var påstridig. Hade aldrig varit det. Hon klarade inte av att ställa krav och känna sig besvärlig. På mötet på försäkringskassan hade hon frågat vad hon skulle ta sig till nu? Utan pengar. Ska jag börja tigga? Handläggaren hade bara ryckt på axlarna. Nu stod hon här. Med en handskriven skylt. Utanför en ICA butik.
Där var blicken igen. Den som såg. Den som verkade förstå. Han närmar sig sakta. Hon blir nervös, försöker titta bort. Hon känner hans närvaro. Han lägger något i muggen. Hon måste titta. Bland enkronor och femkronor ligger en ihoprullad hundrakronors sedel. Hon tittar upp och möter hans vänliga men bekymrade blick i ett rynkigt gammalt ansikte.
Han sträcker fram sin hand och säger:
- Kom, det är kallt. Jag bjuder på kaffe. Det låter inte rätt det som har hänt dig men jag tror att vi kan hjälpas åt och hitta en lösning. Prata med myndigheter det kan jag…
Hon tar hans varma hand i sin och känner för första gången på länge ett litet hopp.

Jag är 55 år. Har man och två barn, 12 och 19 år. Jobbar som kommunikatör på socialtjänsten i Sundsvall. Bor i Njurunda på en gammal gård, har höns och två kattor. Tycker om friluftsliv, målar och skriver.
Åsa Östman Söderberg är medlem sedan 2018 Åsa Östman Söderberg har 1 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren