Hoppas du förstår, men jag är närsynt

För något år sedan satt jag och lusläste en liten bok om värderingar och sånt. Det stod bland annat att 'Alla är lika mycket värda', 'Kärleken är blind' m.m. Inte trodde jag på sånt. Å nä. För att i den värld jag levde i hade alla en stämpel. Tönt, Tuff, Mes, Cool, Snygg, Söt. Själv tillhörde man ju töntarna. Jag som tillhörde en 'mindre värd' klass kunde självklart inte bli ihop med en från de 'högre' klasserna. Men däremot kunde jag bli kär i en sådan, men inte tvärtom. Jag minns att jag var kär i Johan, han hade moppe och jobbade på sin pappas bilfirma. Han hade både kallat mig för tönt och snott diverse saker från mig. Men det var inte något som satte stopp för min kärlek till Johan.


Fast även om det fanns vissa klasskillnader på vår skola så var de flesta ändå ganska lyckliga. Det förstås, de visste kanske inte bättre. De kanske trodde att det var så här det skulle vara. Inklusive jag själv. Jag var ett offer. Ett offer för alla skillnader.
Sen var det ju det här med boken. Boken om att alla var lika mycket värda. Pyttsan. Den boken åkte in i bokhyllan igen. Precis som mina andra böcker. Och om jag ser upp mot bokhyllan kan jag faktiskt se den lilla gula boken stå där och samla damm bakom alla stora tjocka böcker. Och det var väl lite så jag också gjorde. Samlade damm.


- Det är fest på lördag, vill du hänga med?
Jag skulle aldrig kunna tro att det var till mig frågan var ställd. Jag såg in i Klaras ögon. Tillslut ryckte jag på axlarna och sa snabbt:
- Okej då
Under det ögonblicket, när jag blev bjuden på fest för första gången i mitt liv, glömde jag allting. Mamma blev förstås måttligt förbannad över att jag inte kunde följa med henne till mormor den helgen. Men hon förstod mig snart när jag förklarade allt om att Klara, skolans tuffaste tjej, hade bjudit mig på fest. Det var helt fantastiskt. Efter 14 år, med en töntstämpel på ryggen, hade Klara bjudit MIG.


Dagarna till festen började närma sig. En nervpirrande känsla sänkte sig över mig när Klara och hennes kompisar kom förbi utanför min dörr.
- Vad fin du är! Berömde en av kompisarna, Sandy.
Undrar om de har något på gång, tänkte jag och fortsatte att gå.
- Undrar vilka som är där… sa Klara och såg drömmande ut i luften.
- Du tänker på Johannes, erkänn! Påpekade Sandy.
Klara nickade sakta. Sedan log hon mot mig.
- Hoppas att vi hittar någon åt dig också.
- Mmm… svarade jag.

Musiken dånade i väggarna i den gamla villan. Klara rykte upp dörren.
- Nu är vi här, sa hon till en flicka som var lång och blond. Hon hade en kort svart kjol och ett rött linne till.
Flickan log mot mig. Sedan tittade hon på Klara.
- Är det hon? Frågade flickan.
- Ja, det är hon, svarade Klara.
Jag tog av mig min jacka och mina skor och ställde prydligt upp dem på en hylla.
Flickan började gå mot ett rum och jag följde efter.
Hon stannade upp i dörröppningen och såg ut över rummet. På en soffa satt en kille som jag aldrig hade sett förut.
- Här är han, sa flickan och gick därifrån.
Jag stod kvar och glodde på killen.
- Sätt dig, sa han kort och jag gjorde som jag blivit tillsagd.
Han flyttade sig lite närmare mig. Sen lite närmare ändå. Tillslut satt han så nära att jag hörde hans andetag. Han lät skrovlig i halsen.
Han lade sin hand på mitt lår och smekte det långsamt.
Jag kände en äcklande krypande känsla i mig.
Hans händer började leta sig in mot min mage och upp mot mina bröst.
Jag reste mig hastigt upp. Jag tänkte på allt jag hade läst i olika sexspalter om att man alltid har rätt att bestämma över sin egen kropp.
- Nej, sa jag bestämt. Han såg förvånad ut.
- Men jag trodde att du ville…
- ….men jag vill inte
Sen skyndade jag mig ut. Jag slet tag i min jacka och mina skor och sprang ut på gatan. Jag sprang så fort jag kunde, jag ville inte att någon skulle följa efter mig.
När jag förvisat mig om att jag var ensam satte jag mig på en parkbänk. Jag pustade ut.
- Hej, hörde jag en röst bakom mig. Jag vände mig om.
På samma parkbänk satt den snyggaste killen jag någonsin sett. Han hade brunt hår och stora intensiva bruna ögon.
- Ehh… hej, sa jag och skämdes lite över mig själv.
Sen pratade vi om allt möjligt och vi skrattade. Plötsligt kände jag att all min nervositet släppte. Den gula boken hade slutat samla damm. Jag var inte längre stel som en pinne.
Här kunde jag sitta i evigheter, kändes det som.
Men vårat möte hade ett slut, och han var tvungen att vända hemåt. Han fick mitt nummer och jag hans. Han gav mig en kram, innan han gick hem.

Efter en vecka hade han fortfarande inte ringt mig. Jag trodde att han hade glömt mig, så därför brydde jag mig inte om att ringa honom heller.
Men så en dag ringde telefonen.
- Hallå!
- Hej det är jag, sa han kort och jag förstod genast vem det var.
- Heeej!! Ropade jag glatt.
- Har du lust att träffa mig? Frågade han milt.
- Ja, när då?
- Klockan fem på samma ställe som vi träffades första gången.
- Okej
- Herrå
- Hejdå!
Jag lade på luren. Äntligen hade han ringt. Och jag hade hört hans röst klart och tydligt. Hans sensuella röst som bara han har.

Klockan fem satt jag på parkbänken och väntade. Någon minut senare kom han vandrande på vägen. Han svängde in och satte sig bredvid mig. Han var tyst. Jag var tyst.
- Jag älskar dig, fick han fram tillslut.
- Va… sa jag oförstående.
Sa han verkligen att han älskade mig? Nej, så kunde det inte vara. Jag var ful och töntig och allting. Nej, han kan inte ha sagt det.
Han tog ett djupt andetag, och jag såg att det här var jobbigt för honom.
- Jag älskar dig, sa han igen.
Jag såg ner mot marken och gömde ansiktet i händerna.
- Vad är det? Undrade han, gillar du inte mig?
- Jo, men jag är varken snygg eller söt eller populär, så vad ska du med mig till? Snyftade jag.
Han blev tyst en stund. Sedan lade han händerna på mina axlar och såg mig i ögonen.
- För att du är den du är
Vadå, för att jag är den jag är? Jag är bara en gammal gul bok som samlar damm!
- Hoppas att du förstår, men jag är närsynt, sa jag och fingrade nervöst på mina glasögonbågar.
- Som om det skulle spela någon roll! Dom klär dig faktiskt!
- Tycker du?
- Ja det tycker jag.




Författare:

Publicerat

Dela: