Hösten är här, likaså längtan.

Ansträngande tar hon på sig de trånga, envisa, vita skorna. Fötterna vill inte i, hennes fingras hjälp gör det inte så mycket bättre.
Det riktigt svider om dem och de fastnar nästan bak i hälen när hon drar ifrån. Fingrarna är alldeles röda och dunkar av smärta.
Hon blåser lite lätt på dem, och viftar med handen.
Vrider runt sin varma, sköna halsduk runt sin hals. Knäpper kappans sista knapp, och fixar till alla detaljer.
Det är ingen annan som är uppe, de andra sover och deras djupa andetag ekar i huset.

Med en sista titt i spegeln, rättar hon till luggen och smilar till ett försök till att se söt ut, men möts av en blick som gör det motsatta.
Slänger på sig väskan, och sätter på sig hörlurarna. Låser upp dörren och smäller igen den med en duns. Hon möts av en kall smekande vind, som rör vid hennes lena ansikte. Hon ryser till. Det osar gödsel i luften och dimman ligger som ett täcke över husen och trädgårdarna.
Med ett djupt andetag av septembers första kalla morgonluft, trippar hon ner för trappan och kliver över grinden.
Hon sneglar på tiden, inser att klockan var mycket mer än vad hon trodde, tar sats och börjar springa genom den tjocka morgondimman.
Skarpt lyssnande efter brummande, ökar hon farten och springer på den hala asfalten. Hon ökar farten ytterligare en gång och springer över den geggiga, blöta gräsmattan och kollar stressat runt om kring sig.
Det rör sig någon i busskuren, yes, den har inte gått. Hon sänker farten, nästan tvärstannar och känner hur värmen stiger från tårna upp till öronen.
Pulsen dunkar högt i hennes huvud och hals, andan har nästan försvunnit.

Flåsande ställer hon sig under busskurens tak bredvid en herre, som flinande tittar på henne med ett stort leende och pekar ut mot vägen.
– Där hade du tur, dö! Skrattade han.

Där kom bussen rullandes, hon hann. Glatt log hon tillbaka i gensvar, utan att få fram något ord från hennes andnöd.

Fortfarande lika varm och med dunkande puls i huvudet, steg hon på, hälsade på busschauffören och gick genom bussen.
Hon fick fleras ögons uppmärksamhet, och satte sig trött, längst bak, på en tvåmannasits. Musiken flödade i hennes öron, men hade inte märkt av det förrän nu.
Bussen brummade ur hållplatsen och körde förbi alla släckta hus och gator. Introt för 'Ackent - Kylie' sattes igång på hennes Mp3.
En bild på hennes allra närmaste vän skymtade fram, och hon kände hur hjärtat riktigt vek sig av saknad. Han har inte rört henne på samma vis som förr, och sist de sågs är nog mer än tre månader sedan. De pratar inte i telefon heller. Hjärtat vek sig ännu en gång i tanken på att han lämnat henne. Hon kände gråtet kravla upp i halsen, men hindrade det genom att liksom svälja det. Hon kände hur hennes ögon glänste till och vred sig för att inte låta några andra se.
En stark lukt av öl kom svävande från en fyllegubbe på sätet framför. Det avbröt hennes tankar en aning.
Fyllegubben, han är misslyckad, precis som jag. Tänkte hon.

Bussen svängde in på en hållplats, två små flickor och den snygge killen steg på. Hon rätade på ryggen och torkade bort de blanka från ögonen, men han satte sig olyckligt vis långt från henne, så hon kunde inte få någon bra smygkoll. Tiden rann iväg.. men fortfarande långt kvar. Musiken flödade, skogen och dess träd, väg strecken och hästarna flög förbi som eldklot utanför. En till bild på han, en väldigt glad han kom fram. Det skar i hjärtat igen. Nu gjorde det flera vik. Då kom hon att tänka på det hennes moster hade sagt. Om hur smal hon plötsligt blivit, likaså tyckte mor och syster, och varför hon alltid struntade i maten och såg så ledsen ut. Delvis förstod dom att det var för honom, för hans plötsliga försvinnande. Men hon fick aldrig någon matlust, ingen lust till någonting alls. Att gråta var det enda som gav någon effekt, som fick det att försvinna för en stund, som fick henne till sömns om nätterna. Det är nästan som om att hon vill gråta här, här och nu, inför allas ögon.

– Ursäkta, kan jag sitta här? Frågade en svag röst. Det var en kvinna med rött långt hår och glasögon, som ville få en chans till att sitta.
Till hennes förvåning var hon nästan framme, det var bara fyra hållplatser kvar till sluts station.
– Ursäkta? Sa kvinnan igen, efter att inte ha fått något gensvar.
- Oj, ja visst, det är klart, förlåt! Sa hon och drog bort sina ben från ena sitsen, och borstade bort smuts som blivit efter hennes skor.
Varm om kinderna och generad, med all folkets blickar fallna på henne, drog hon sig tillbaka.

Kvinnan doftar vanilj, hon ser så snäll ut. Hon ser lycklig ut, med sitt eldsprakande hår och sitt glada ansikte, och hennes fina gröna kappa. Hon är lycklig.
'Vill du byta liv med mig?' Tänkte hon och sneglade lite på hennes konturer. Då kom tankarna igen, hela tiden är de där och knuffar henne fram och tillbaka.
Försökandet på att få tankar på annat tittade hon ut genom fönstret på alla flygandes träd och bilar och lyssnade vidare.

Men snabbt kom de tillbaka, tanken på hur det är nu, och på hur det då ska bli sedan. Är det någonting hon gjort som han inte sagt? Är det något någon har sagt? Är han sur? Har han något annat för sig, och inte tiden? Eller har han bara helt enkelt tröttnat på henne? Nu knöt sig hela magen, hon ville hem, åka till skolan nu går ju inte.

- Nästa, Centralstationen. Talade högtalarna, och snabbt steg hon av. Nu var vinden varmare, staden vaknare, och luften renare.
Folk springer runt och vagnar åker kors och tvärs. Inget står still, allt rör sig, rödljusen blinkar, människor bär på sina väskor, tidningsbud delar ut tidningar, bussar flyger och far och duvorna går på gatorna. Det doftar tusen ting, unga tjejer och dess parfymer, folk som äter alla dess olika frukost, rök från cigaretter och avgaser från bussarna.

Tabellen visar att spårvagnen skall komma om ca sex minuter. Hon slog sig ner på en kall, lite hård bänk och väntade.
Hon slog upp tidningen hon fick från tidningsbudkillen där bakom. Nära inpå att börja första rubriken på metro, avbröts det av ett vibrerande från låret. Det var mobilen, ett sms.

'Hej, förlåt för att allt är som det är och har varit, Men vad ska du göra idag? Jag saknar dig! Vill du ses? Puss, din FORTFARANDE men korkade, dumma, idiotiska bästa vän.'

Skriven av: Tina Samuelsson