Hur man lagar ett brustet hjärta

Varför är man egentligen som man är?
De är i alla fall något som jag funderar över ganska ofta.
Vad går livet egentligen ut på? Vad är livets stora gåta?

Som i min situation;
De känns om ja förstör allt i min omgivning, nära som kära.
Jag och mitt förflutna, vi gör de ihop.
Jag öppnar mig och berättar mina innersta tankar och de som ja har varit med om i mitt liv, speciellt i min ungdom.
Och för mig är de ett väldigt stort steg, de tar tid men när ja väl öppnar mig så känner ja att ja verkligen kan lita på personen, som ofta visar sig vara min pojkvän.

Efter känns de som om all luft har gått ur mig, ja bara gråter och gråter, och ja känner känslorna som ja en gång kände. De tar sin lilla tid innan ja släpper de helt igen.

Tiden läker alla sår, vist de är ju sant, men de kommer ju alltid nya, nya sår att bearbeta och försöka laga.
Efter att ja väl har öppnat mig så går tiden vidare och allt känns jätte bra och livet flyter på som innan, nästan i alla fall.
Men ja får ändå alltid känslan av att förhållandet börjar svacka på nått sätt, och efter ett tag så händer samma sak som alltid har hänt, de går rätt åt skogen.
Man får börja om på noll och ingenting,
Den som alltid fanns där vid ens sida som man kunde prata med om allt har bara försvunnit och man står kvar där helt själv.
Man har ingen att prata med om de som har hänt, ingen som man kan få tröst av. Man blir som ett tomt skal helt utan känslor…

Avundsjuka och svartsjuka är dom två värsta orden ja vet.
inte för att de är dom två orden som har förstört i mina förhållanden, men dom finns ändå alltid i grunden på nått sätt.
Vem kom egentligen på dom orden?
Eller vem kom på dom känslan?

Varför ska man egentligen ha känslor?
De är ju som förstör livet för en människa, i alla fall för mig.
Man har för mycket tankar och känslor i kroppen och man kan inte förklara dom på rätt sätt, utan man förvränger dom och de slutar med att dom missuppfattas och allt blir fel.
om och om igen, de blir alltid samma sak, fast man försöker göra helt tvärt om vad man har gjort i tidigare förhållanden.

Varför ska man komma ihåg saker som har hänt i de s.k. förflutna?
Varför försvinner de bara inte?
Visst, risken finns ju att man kommer göra samma sak om och om igen, men vadå? Så länge man inte kommer ihåg de så tar de ju ingen skada på någon.
Tänk om smärtan efter ett förhållande kunde vara som ett getingstick.
Vist, vissa är ju allergiska mot geting stick och vissa kan ju faktiskt dö av ett, och de är ju samma sak som i ett förhållande. De finns faktiskt ganska många tjejer som inte klarar av att förhållandet tar slut och tar slut på sitt liv istället. Men åter till getingsticket…
De känns ju inte direkt nått precis när getingen sätter sig, men efter ett tag kommer känslorna ikapp en och de börjar göra ont, smärtan känns olidlig till en början, men när man lägger på en sockerbit så känns de ganska snabbt bättre, i alla fall för mig.
Efter ett tag känner man inte längre av sticket och livet går vidare, man kommer ju ofta ihåg getingsticket men de är ju inget som gör ont.

Hur många gånger har egentligen inte vi tjejer blivit sårade av en kille? (inget illa menat mot er killar)
För mig är de kanske inte så många gång, men de känns ändå att de är 9 för många.
Just när man tror att allt är som bäst dyker de upp något, de slutar med att en blir arg och den andra ledsen.
De blossas upp till något stort och man drar upp gamla saker som man egentligen redan är glömt och förlåtet.
Tiden går och man tror att man har kommit igenom den jobbiga perioden.
Men då kommer den konstiga känslan i magen, känslan av att de är något som inte stämmer. Man känner oro och ångest, dels vet man att man kanske gjorde lite fel när man sa den grejen, men ändå så behövde de komma ut hur man kände, man ska ju inte bara glömma vissa saker. Men man känner ändå att man kanske gjorde fel och de blev missuppfattat.
Känslan blir värre och värre och de känns som om man skulle kunna spy, man tänker; de kanske hjälper om ja spyr?! Men i själva verket vet man att de inte gör de.
Kanske till en början, men känslan kommer och smyger sig på efter ett tag ändå.

Tillslut tappar man lusten att äta, och glöden för att göra sig iordning när man ska nån stans. Man tar bara på sig något gammalt, borstar igenom håret och är klar.
Men helst av allt skulle man vilja sätta en ”dumstrut” på huvudet för att alla ska få se vilket pucko man har varit.
Varje gång tror man att man aldrig ska kunna glömma killen, den killen man öppnade sig för och berättade sina innersta tankar och sitt förflutna, den killen man älskade över allt annat och skulle göra vad som helst för.
(Man tror att de kanske ska hjälpa om man kanske låter killen veta att man kommer finnas där om han skulle ångra sig, men för guds skull göra inte de!
Ja gjorde de en gång och de fick ja höra långt efter dels från killen och andra som han berättade för om hur desperat ja var för att få honom tillbaka… )
Man känner sig bara dum efteråt och man önskar att man aldrig hade öppnats sig för honom, VARFÖR öppnade ja mig för honom?!
Men ett förhållande bygger på att man ska vara ärlig och man ska kunna lita på varandra. Man ska inte säga att de inte är något fast än man kanske är jätte ledsen eller upprörd, de har ja fått lära mig av min nuvarande pojkvän, och han är verkligen något extra.
Och för två veckor sedan idag så öppnade ja mig för honom och berättade allt från när ja gick i småskolan tills vi träffades, och även saker som har hänt under tiden vi har varit ett par men som ja inte vågat berätta för honom.
efter åt kändes allt jätte jobbigt och känslorna som ja beskrev tidigare fanns där, precis som dom alltid har gjort när ja har öppnat mig för någon.
Men han fanns där och stöttade mig… till en början kanske de inte hjälpte så mycket, ja villa bara sitta och hålla om honom så länge de bara gick, ja ville inte släppa tagen.
När han sa efter att han älskade mig så viste ja inte vad ja skulle göra, ja ville bara gråta mer, och inte för att ja var ledsen, utan för att ja kände hur lycklig ja var i hans närhet, känna hans andetag och känna att han var mig nära. Ja hoppas att han alltid kommer finnas så nära mig som han gjorde den dagen…

Skriven av: Jessica