Huset och prästen

(Fristående fortsättning på Huset)

- Folk tror inte på sådant här längre. Sade han och knackade eftertänksamt sin pipa mot skrivbordet.
Efter mitt hårresande besök i det omtalade gamla huset i trakten kände jag mig
manad att göra någonting åt det gudsförgätna huset och dess mörka, ogudaktiga
hemligheter. Jag hade därför, så fort min hälsa tillät mig, beslutat mig för att
besöka byns präst. Prästgården låg på en kulle i byns utkant, alldeles i närheten av den gamla by kyrkan. Prästen var en gladlynt, något välnärd herre i mitten på medelåldern, han gav intryck av att vara ett förverkligande av sinnebilden för den perfekte prästen. Han hade vänligt tagit emot mig och hade nu lyssnat till min berättelse.
Prästen reste sig från sin stol bakom skrivbordet och gick bort till fönstret som vette ut mot byn, han tycktes vara försjunken i funderingar. Han vände sig om, såg forskande på mig och tog åter till orda.
- Om nu det ni nu har berättat för mig verkligen är sant, vilket ni ju intygar att det är, så kan ju inte jag, som är en kyrkans man, låta detta passera obemärkt.
Åt detta uttalande nickade jag ivrigt instämmande.
- Nåväl, återtog prästen, jag kommer att gå bort till huset redan ikväll för att se hur det är ställt med saker och ting där. När jag vet det så ska jag se om det finns något jag kan göra åt saken. Gå tillbaka till värdshuset där du bor och vila dig så länge så ringer jag dig imorgon och berättar om hur min kvälls tur utvecklade sig.
Sagt och gjort, jag tog adjö av prästen och begav mig tillbaka till värdshuset. Så här dags var allt lugnt och stilla i byn, jag såg inte en människa ute när jag promenerade fram på huvudgatan.
Värdshus värden tittade upp från sitt pappers arbete när jag kom innanför dörren. Han muttrade något om go' kväll och frågade sedan något vänligare om jag ville ha middag. Detta erbjudande om middag kunde jag givetvis inte tacka nej till och strax var jag uppe på mitt hyrda rum tillsammans med en väl tilltagen portion köttbullar med tillhörande potatis och lingonsylt. Trots att jag lät mig väl smaka av maten och trots prästens försäkringar att försöka göra nått åt saken så var mitt huvud fullt av onda aningar. Kvällen kom och gick och mitt huvud var fortfarande fullt av onda aningar när jag tillslut kröp i säng och försökte sova.
På morgonen var all min oro försvunnen, jag steg upp full av tillförsikt och var på ett strålande gott humör. Jag var övertygad om att prästen under dagen skulle ge mig goda nyheter. Men dagen gick, det blev kväll och jag hade fortfarande inte hört något från prästen. Oron återkom trots mina försök att bortförklara det hela med att det var prästens minne som spökade, han hade säkert bara glömt att han lovat att ringa mig. Kanske hade något annat viktigt helt plötsligt dykt upp, en begravning kanske. Innan jag somnade bestämde jag mig för att nästa dag åter besöka prästgården och ta reda på hur hans utflykt hade förlöpt.
Morgonen kom snabbare än jag väntat mig och efter en stadig frukost gav jag mig iväg från värdshuset för att åter besöka prästen. Det hade tydligen regnat under natten för i ojämnheterna i gatorna hade vatten samlats och på himlen drev de sista resterna av regnmoln bort med vinden.
Ingen öppnade när jag knackade på prästgårdens dörr, viss om att ingen såg mig kikade jag ned i brevlådan, där låg dagens och gårdagens post orörd. Detta var ett mycket olycksbådande tecken. Jag insåg genast att jag måste ta reda på vad som hänt den person jag anförtrott mig åt för inte mer än två dagar sedan.
Med tunga men beslutsamma steg vandrade jag bort mot den mörka, motbjudande och övergivna byggnad som var roten till min oro och rädsla. Dörren in stod vidöppen, så det var uppenbart att någon hade varit där. Men sedan slog det mig att det kunde lika väl ha varit jag som lämnat den öppen då jag var här förra gången.
Förra gången, minnena kom tillbaka. Böckerna, den svarta gestalten, de hånleende porträtten. Minnena välde fram inom mig med obarmhärtig styrka och klarhet, de tycktes leta sig fram till mitt medvetande från min hjärnas allra mörkaste vrår.
Efter en stunds tvekan och eftertanke gick jag åter in i huset. På golvet i hallen såg jag tydliga skoavtryck, en blick på dem sa mig att det var definitivt inte mina skor som gjort avtrycken, då hade nog prästen varit här ändå. I hopp om att få veta varför prästen inte hade återvänt till byn började jag följa skoavtrycken som jag misstänkte tillhörde honom. Han tycktes planlöst och utan mål ha vandrat runt i huset på måfå, detta vittnade hans spår om. Efter en stunds spårande var jag tvungen att stanna, mitt framför mig spärrades min väg av en stängd och låst dörr, ett halvt skoavtryck framför dörren sa mig att prästen måste ha gått igenom dörren framför mig. Som allt i det här huset befann sig dörren i ett förfallet skick, en välriktad spark fick den att, i ett moln av träflisor, svänga upp på vid gavel. Rummet innan för dörren var litet och tomt, tomt sånär som på en söndersliten bibel som låg utspridd över det dammiga golvet. En snabb undersökning av resterna av bibeln visade att det var en modern bibel, antagligen prästens.
Det fanns två dörrar ut från det lilla rummet, den jag kom genom och en precis mitt emot mig, även denna stängd. Det var med stigande olust som jag närmade mig den stängda dörren.
Jag kommer att få mycket svårt att glömma synen som mötte mig då jag öppnade dörren, en dörr som jag kanske borde ha låtit förbli stängd. Rummet innanför dörren var lika litet som det jag nu stod i. Det hade ursprungligen varit tapetserat med vita tapeter, men det hade nyligen blivit omtapetserat med prästen. Väggarna var fullständigt ned sölade med blod och diverse andra saker som en gång hade tillhört en människokropp.
Illamående och chockad betraktade jag den makabra scenen framför mig, plötsligt blev jag medveten om ett smaskande ljud som härhörde från rummets högra hörn närmast mig. Jag vände mig sakta mot ljudet.
I hörnet satt en kutryggig, anskrämlig varelse och åt på resterna av prästens kropp. Förskräckt tog jag ett oförsiktigt steg bakåt. I min förskräckelse råkade jag slå emot dörrkarmen och påkallade på så vis varelsens uppmärksamhet. Den upphörde med ätandet och vände sig sakta om mot dörren. Med baksidan av handen torkade den sig om munnen, men en bit av en tarm hade fastnat mellan dess tänder och hängde fortfarande ned på hakan. Med sjukligt gulaktiga och ondskefullt glänsande ögon betraktade den mig, ett förvridet leende spred sig på dess läppar. Med ett krokigt finger pekade den på mig och väste åt mig.
- Meeeer maaaaat.
Jag skakade förtvivlat på huvudet samtidigt som jag hastigt backade ut ur rummet. Varelsen hasade snabbt efter mig, ivrig att få sätta sina likätande tänder i min levande kropp.

Skriven av: Tomas Pettersson