I Alla Lägen.

Tåget från Akalla svänger in och inte allt för många människor stiger av. En kille i 25-årsåldern iklädd postens uniform, en morsa runt 30 med en skrikig unge i en barnvagn och en man i 60-årsåldern med aningen sunkiga kläder.
Jag går på, det är till min besvikelse mycket folk och jag sätter mig bredvid en tom plats. Mittemot sitter en tjej, runt 16 år och jag undrar vad hon gör här. På samma tåg som jag, från Solna Station, samma gråa Novemberdag som jag. För hennes kläder är fel, fel för tillfället.
Fred Perry skor, en mössa som ser dyr ut, Filippa K jeans och en märkvärdig kappa. Kläder som inte platsar när man åker tåget från Akalla. Hon ser på mig, nedvärderande, och med den typiska Östermalmsblicken. För hon är värd mer än mig, tillhör det vackra folket.
Och där sitter jag. En fjortonårig tjej med slitna, för stora jeans, min storebrors gamla jacka och en grå mössa nerdragen över pannan. Slitet hår, söndriga skor och inga vantar trots att det är kallt.
I öronen sjunger Timbuktu och jag reflekterar en sekund över att tjejen i skolan vars skåp var lätt att lirka upp inte har saknat sin Mp3.
Tåget saktar in, dörrarna öppnas. Några stiger av, andra går på. En man i 50-års åldern sätter sig bredvid mig. Han har kläder som låter mig förstå att han är medel, inte i någon position att se ner på mig.
Jag märker att tåget stått stilla en aning längre än vanligt. Folk börjar se sig omkring, skruvar på sig.
Det sprakar till, någon ska tala i högtalarna. En man talar på stapplande svenska om för oss att vi inte kan fortsätta förens om ett tag. Det är något på rälsen får vi höra. Om vi har tur är det några ungar som slängt småsten. I värsta fall är det någon som känner sig väldigt ledsen.
Plötsligt blir Timbuktu tyst och de billiga skitbatterierna är slut igen. En dålig pop låt som spelats flitigt på Rix FM och Mix Megapol hörs plötsligen högt och jag hoppar till. Tjejen med kappan tar upp en Blackberry och inleder en konversation med någon vi inte hör. Hennes språk är snabbt, och med en annan stockholmska än den jag talar. En dialekt som får mig att tänka Stureplan och Djurgårdens IF.

Tåget står kvar. En bebis skriker. Folk börjar bli spända. Jag ser att dörrarna står öppna och funderar en sekund på att gå ut och ta pendeln, men bestämmer mig för att spara pengarna istället.
130 kronor. Det sista jag har kvar.
I resväskan vid mina fötter har jag ett liv. Eller fragmenten av ett tidigare liv i alla fall. Hans favorit tidningar, några få böcker, några posters föreställande hiphop snubbar med anabola muskler, ett urval CD-skivor samt lite kläder som socialen glömt kvar.
Jag saknar honom.

Plötsligt rullar tåget vidare, folk blir lättade stämningen bättre. Jag kommer på mig själv med att nästan somna, men det är väl inte så konstigt klockan åtta en fredagsmorgon. Tåget rullar fort, det svischar fram i ett djupt mörker och jag hoppas att det bara var stenar på rälsen och inte en olycklig människa.
Ännu en gång saktar vi in, proceduren upprepas. Människor går av och en del går på. Mannen bredvid mig är en av de som beger sig.
Jag ser mot dörrarna och drabbas plötsligt av en enorm känsla av att någon iakttar mig. Ser på de som går på, fryser fast. Ett ansikte i mängden som gör hela mig iskall. Brunt snaggat hår, insjunkna ögon, lång muskulös kropp, ett ärr som delar högra ögonbrynet på mitten.
Jorge.

”Elina Svensson! Uppe tidigt idag.” Han har sett mig, jag vill sjunka genom sätet och försvinna för alltid. Han ler mot mig, stort, och sätter sig bredvid. Våra fötter snuddar varann och han placerar sin vänstra hand på mitt högra knä. Den är varm och gör att jag plötsligt känner mig smutsig.
”Du…” Börjar han. ”Väldigt tråkigt det där med Nico”. Han tar bort handen. Jag blir lättad.
Mumlar något medhållande till svar och jag ser att ilskan börjar komma. Jorge, killen min bror växte upp med. Killen som satt skräck i Solnas alla kids. Jorge som allt för ofta visar sin ilska.
”Vill du inte prata med mig Elina?” Frågar han och ännu en gång märker jag att tåget saktar in, ser vart vi är. Blir lättad, lycklig.
T-Centralen.
Reser på mig, försöker komma ut. Han håller mig kvar. Som från ingenstans hör jag dialekten jag föraktar.
”Hon vill inte ha något med dig att göra!” Tjejen med kappan har rest sig upp och trycker bort killen min bror växte upp med. Jorge blir förvånad, han sätter sig ner, låter mig och tjejen gå förbi. Vi går ut, aktar oss för avståndet mellan tåget och perrongen som jag uppfattar som nästan obefintlig.
Vi står där och ser på varandra. Plötsligt sträcker hon fram sin hand. Jag som alltid har haft svårt för det där ögonblicket när man ska hälsa på någon.
”Louise”.
Men jag tar handen, skakar den och säger mitt namn.
”Jag heter Elina, men det förstår du kanske…”.
Det blir tyst.
Stelt.
”Ja, men jag måste springa, skolan börjar.” Säger tjejen men kappan som jag nu vet heter Louise.
”Mm, vi hörs.” Trots att jag vet att det är högst osannolikt att vi kommer ses igen.

Jag går mot tåget till Medborgarplatsen och märker hur kallt det verkligen är. Jag stiger på, det är ganska lite folk. Sätter mig mittemot en kille i mig egen ålder. Han har mörkt brunt hår i en ostyrig frisyr, markerade drag och en grön och vit halsduk runt halsen. Han är sådan kille man skulle tro hamnar i den ensamma bänken i skolan.
Tåget rullar. Resan till Medis går fortare än den från Solna. Jag ser mig omkring, fryser, och upptäcker ännu ett litet hål i mina gympaskor. Jag tittar en stund på killen mittemot, han ser snäll ut. Jag upptäcker att det står något på hans halsduk men kan inte läsa vad.

Tåget stannar vi medborgarplatsen och både jag och killen med halsduken går av. Solen skiner plötsligt och gör mig aningen varmare än innan.
Vet vilken gata jag ska till och börjar gå. Killen med halsduken går åt samma håll.
Tills vi plötsligt står där. Båda utanför dörren till Södermalms Behandlingshem för Ungdomar. Förkortat SBFU. Killen ser på mig och ler.
”Följer du efter mig?” Undrar han. Jag ler tillbaka men vet inte hur jag ska svara. Vill inte säga det högt för då blir det ännu mer verkligt.
”Eller du kanske bara känner någon här?” Frågar han.
Jag nickar och tvingar mig själv att säga två ord.
”Min bror.”
Han nickar, förstår.
”Min med. Är det första gången du är här? Första gången är jobbigast.” Han drar den ostyriga luggen ur ögonen.
Jag nickar ännu en gång. Det blir som ett band mellan oss. Som något vi delar. Som om vi känt varandra i fler år och inte precis träffats på gröna linjen från Centralen.
”Jag heter Andreas.” Han bryter tystnaden.
”Elina.” Vi skakar inte hand. Det är en ritual vi lämnar till de som är över 16.

Vi går in. Jag vill att det ska vara bra, inte lukta piss och alkohol som trappuppgången hemma. Jag blir glad när jag känner lukten av rengöringsmedel med citrondoft.
Går upp för trapporna och till slut in genom dörren.
In genom den dörr jag undvikit i två veckor innan jag blev tvungen att sluta undvika den. Dörren som leder in till min bror.

Rummet vi kommer in i luktar också gott och är fint inrett, med högt i tak. I receptionen skiljs jag och Andreas när han redan tydligt vet var han ska. En kvinna runt 60 ser upp på mig bakom disken. Hon har glasögonen långt ner på näsan och ser ganska snäll ut.
Jag går fram. Säger hans namn.
”Jag ska träffa Niklas Svensson.”
Tanten nickar, förstår.
Just idag verkar det som om alla förstår och alla nickar.

Tanten kollar någon på datorn och leder mig sedan in i ett rum. Rummet är stort, luftigt och väggarna är en färg som är för mörk för att kallas off-white men för ljus för att kallas gul. Det står fler bord med tillhörande stolar uppradade och vid en del sitter ungdomar och pratar. Några med människor man skulle ta för deras föräldrar, andra med vänner.
Ett bord sticker ut. Där sitter en kille i de sena tonåren ensam. Håret är mörkbrunt, jag ser att han är kort, har en smal kropp som han efter år av tyngdlyftning fått aningen muskulös. En tredagars skäggstubb och trots att han tittar ner i bordet så vet jag att han har gröna ögon.
För där sitter han.
Killen jag växte upp med.
Niklas Svensson. Eller som Jorge sa Nico.
Min bror.

Människor brukar säga att man ska ta ansvar för sina handlingar, men jag vet att Nico hjälpte till med att göra mig till den jag är.
Från att sno tuggummin på konsum till att lirka upp skåp på håltimmen. Hans idéer. Som jag alltid följt, för brorsan har rätt. I alla lägen.

Jag sätter mig ner och ser på det smala, skäggiga och trötta ansiktet. Helt otippat ler han plötsligt.
Vill inte le tillbaka.
”Skulle bara lämna lite grejer innan jag drar.” Säger jag istället.
”Så du kom inte för att hälsa på. Vara trevlig och säga hejdå?” Han ser undrande.
Jag tittar ner i bordet. Klarar inte av att se honom.
För just nu ser jag inte min bror, utan jag ser vem han egentligen är. Vad han har gjort.
Dömd för ringa narkotikabrott när rektorn hittade braj i hans skåp.
Dömd för misshandel efter ett bråk med Jorge och hans vänner.
Misstänkt för våldtäkt. På en fjortonårig tjej i min klass.
Kriminell på hög nivå och det är tack vare honom jag aldrig mer kan sätta min fot i min förra skola.

”Jag hoppas att du förstår vad du har gjort.” Säger jag till slut.
Nico förblir tyst.
”Visst kan jag säga hejdå. För jag vet att vi inte kommer ses mer.” Tar en paus. Vet att han lyssnar.
”Inte tills du är min bror igen. Vilket jag tror kommer ta sin tid.”
Tystnad.
”Förlåt.” Säger han. Ser upp på mig. De gröna ögonen fyllda av tårar. Det förvånar mig, jag har inte sett honom gråta på fler år.
”Fan syrran, hade rökt på det vet du.” Ett dåligt argument.
”Och vadå? Hon ville eller? Hon ville att du skulle våldta henne!?” Jag blir arg, och likt en vanlig förkylning smittar hans tårar. De rinner blöta ner för mina kinder.
”Förlåt”, säger han igen. ”Det är klart jag skulle ta tillbaka det om jag kunde… Jag älskar ju dig syrran.”
Hör att han talar sanning.
Ser i hans ansikte att han talar sanning.

Så vi pratar. Länge pratar vi om hur allt gick fel och hur det var att växa upp tillsammans. Med farsan som körde buss och älskade oss så himla mycket. Tänker en sekund på vad som hände honom men undviker snabbt ämnet.
Pappa ville alltid att vi skulle ha det så bra som möjligt. Morsan drog när vi var små och han var den enda vi hade. Tills den där dagen.

Efter en tids diskuterande står jag där igen. Framför den där dörren. Men denna gång är jag på väg ut istället för på väg in. På väg bort från min bror, inte till honom. Det sista han gör är att ge mig en lång kram och fråga en sak.
”Du tror inte att du skulle kunna…” Han väntar, vill inte säga det men känner att han måste.
”Vadå?” Undrar jag.
”… asså jag är skyldig Jorge lite cash.” Avslutar han.
Efter det vi just pratat om, efter att han lovat att hålla sig borta från det dåliga och avtjäna sitt straff. Så frågar han mig det. Och jag vet inte hur jag ska svara. Självklart vet jag vad som är rimligt, men han ser på mig med den där blicken. Samma blick man fick innan man snattade tuggummin på konsum. Blicken som kan få en att göra nästan vad som helst. För brorsan har alltid rätt. I alla lägen. Vill säga nej men samtidigt ja.
”Du behöver inte syrran. Det är lugnt.” Säger han till slut.
Det gör mig lättad, ville inte ta det beslutet själv.
”Tack…” Säger jag.
Sen står vi där. Jag ger honom en sista kram och säger att vi kommer ses snart igen. För jag har saknat honom, och kommer sakna honom ännu mer nu. Han önskar mig lycka till på det nya stället. I den nya familjen.

När jag har gått ut genom dörren och den citrondoftande trappuppgången möts jag av en kall vind. Trots att jag aldrig har vart mycket skrock eller andliga saker vet jag att det är en vind av förändring. Och när jag tänker på det ler jag.
Plötsligen märker jag att Andreas sitter på en bänk precis utanför och att han har väntat på mig. Han ler, och vi börjar prata. Mot all förmodan märker jag att vi har mycket gemensamt. Jag får hans nummer, men han får inget av mig. Farsan hade aldrig råd att köpa en mobil till mig.

Jag tar pendeln hem till Solna och vet att jag går på den trottoaren för sista gången på en lång tid. Går upp till vår lägenhet som står tom. Nicos grejer är på behandlingshemmet, mina i flyttlådor i en främlings bil. Allt pappa ägde har magasinerats och står på något kallt och mörkt ställe i ett ensamt hörn. Kommer ihåg vad mäklaren hade skrivit i annonsen.
”Luftig och fräsch fyra i centralt läge. Med balkong mot Råsunda.” Eller hur, om man investerar i en kikare. Och fräscht har det inte varit på en längre tid. Ser en sista gång ut över mitt hem och tänker på min uppväxt.
Jag vet att jag kommer sakna det.


Epilog.

Jag hade bott med den nya familjen i två veckor när det var dags för begravningen. De närvarande var jag och pappas närmaste vänner. Snubbar han hade jobbat och skrikit framför fotbollsmatcher med. De hade alla brytt sig om honom och en del av dom grät till och med.
Det hade snöat. Ungefär så pappa hade velat ha det. Kallt och jävligt. Inte det ultimata vädret att köra buss i, men han hade alltid tyckt om att se snön falla.
Nico stod en bit bort från alla. Han hade på sig nyköpta kläder och jag förstod att han, likt jag, hade fått pengar från socialen. För att vi skulle klara oss sa dom.
Han hade blivit dömd för våldtäkt efter att ha erkänt. Han hade liten tid kvar på behandlingshemmet innan han åkte in i fyra år. Sluten Ungdomsvård kallades det, men han hade skickat bilder som mer liknade ett fängelse.
Det nya stället var bra, en barnfamilj med två hundar och tre hästar. Det perfekta stället för en omstart. Jag hade redan lämnat tillbaka Mp3spelaren och visste åt vilket håll jag ville.

Äntligen kunde jag bestämma hur det skulle gå för mig, själv. Kändes det som i alla fall. Jag skulle sakna honom, men visste att en tid iväg från Nico skulle vara det som behövdes.
Och min egen vilja såklart.

Skriven av: fotbollsoffer_