I dom djupaste skogar, del 2

Sakta började mitt medvetande komma tillbaka till mig, oj så tungt det var att öppna ögonen. Fågelsång och prasslande löv i höga träd hördes, en liten ljusstrimma trängde sig in mellan mina ögonlock och en sprängande huvudvärk kom rusande fram i mitt medvetande. Jag försökte jämra men min hals var så igensvullen så jag knappt fick någon luft, och näsan igenproppad. Tårarna började rinna igen utav rena chocken och smärtan, det vart för kallt inatt. Jag låg kvar en stund på platsen jag hade legat på hela natten i ett försök att koppla ihop vad jag skulle i göra. Men den smärtan som härjade i min kropp gjorde tankekoncentration mycket svårt, febern var nog värst utav allt. Jag kollade mig försiktigt omkring och såg att jag hade hamnat i en liten glänta med solsken sipprande igenom träden, det var nog säkert jättemysigt men just nu kunde jag har gjort vad som helst för att ha legat hemma i min säng nu. Jag kollade åt sidan och blev tvungen att kolla ganska länge, var det inte nedtrampad mark därborta? Jo, jo det var det! Det var en stig, inte en särskilt välanvänd men någon har gått här nyligen. Det fanns då hjälp att få, och tack för det för denna febern är nog den värsta jag någonsin har haft.

Jag andades djupt och tog mig väldigt sakta upp på fötter, vilket var väldigt jobbigt bara det. Jag kollade upp mot solskenet, det stack i ögonen. Undrar vad klockan var? Tidig förmiddag kanske. Jag drog in ett så djupt andetag jag förmådde och började sakta vandra mot det håll jag hade sett stigen.
Jag försökte hålla mina ögon på stigen, men kallsvetten och den dunkande huvudvärken försämrade alla sinnen i min kropp. Jag såg skuggigt, fåglarnas sång lät väldigt avlägsna och jag kände knappt när jag satte den ena foten framför den andra. Ren viljestyrka fick mig framåt men jag hoppades verkligen det var över snart. Jag kollade uppåt igen och solen hade rört sig, jag kanske hade gått en timme. Men det var nog, jag behövde vila. Jag klarade inte så mycket mer. Jag såg en upphöjd rot från en stor kraftig gran och satte mig på den. Usch vad dum man kan vara, bara springa iväg utan telefon eller nånting för att navigera men förhoppningsvis var det inte långt kvar tills jag hittade hjälp. Mina ögonlock började bli väldigt tunga igen, tröttheten började lägga sig som en slöja över mig och allt jag önskade var att sova. Jag blundade en stund med mitt huvud stöd på händerna och jag gled in längre i sömnen.
”Kommer du att dö?” Sa en ljus röst. Jag spärrade upp ögonen och trodde inte först på vad jag såg. Ett barn, en pojke stod framför mig med ljusbrunt hår som var axelångt, stora utstickande öron och en ovanligt stor näsa. Jag rynkade ögonbrynen lite grand när pojken sa igen ”Kommer du att dö?” Jag rätade mig upp igen och gnuggade ögonen ”Nej jag tror inte det” sa jag fortfarande förvirrad. Jag gnuggade ut all dimma ur ögonen och kollade igen. Pojken stod helt stilla med armarna bakom ryggen. Han hade bara ett par extremt slitna hängselbyxor på sig som hade blivit lagad så många gånger att det inte gick att avgöra om det var samma byxor hela vägen. Jag kollade neråt och såg till min förfäran att pojken hade inga skor! Och hans fötter var så smutsiga... och håriga. Jag mötte hans blick och försökte le, men kunde nog ana att det såg nog mer skrämmande ut än vänligt. ”Vad heter du?” frågade jag försiktigt samtidigt som jag torkade av pannan från svett. Pojken sög sig på insidan av kinden och vickade fram och tillbaka på tårna och sa ”Gils”. Jag log igen och försökte hålla blicken borta från Gils fötter, hur gammal kunde pojken vara? Åtta eller nio år kanske. ”Gils, lyssna nu mycket noga på mig” Jag ställde mig på knä framför pojken, men då ryggade han undan fort och såg ut att vara redo till flykt. ”Nej! Förlåt.” Jag backade fort fortfarande på knä och Gils verkade lugna sig. ”Gils, jag behöver din hjälp. Jag är mycket mycket sjuk och behöver åka till sjukhus. Har dina föräldrar en telefon jag kan låna?” Gils såg ut som jag pratade grekiska med han, vad var det för skogsmullar egentligen till föräldrar? Gils svarade ” Jag får egentligen inte prata med dig” Jag kollade på han med rynkade ögonbryn ”Med främlingar?” sa jag till honom lugnt. ”Nej, med människor”
Jag stannade upp, min hjärna stannade upp och allt jag fick ur mig var ”Va?” Gils kollade på mig med spänd min, bered att springa vilken sekund som helst såg det ut som. Jag mötte hans blick och log ”Men vad säger du? Vi är ju båda människor?” sa jag frågande. Gils ansikte blev rött och han skrek ” Det är jag inte! Jag är inte en människa, du är! Och du luktar konstigt!” Mitt huvud snurrade runt och febern gjorde sig påmind igen. Jag behövde ställa mig upp, få in luft i lungorna. Jag tog stöd mot den stora roten och ställde mig sakta upp, men min kropp klarade det inte och mina ögon svartnade. Jag kände marken försvann under mina fötter och ett hårt slag mot huvudet. Jag fick upp ögonen en liten stund och såg Gils springa, hans stora fötter sprang så fort dom kunde och efter dom släpade....en svans.

Författare:

Publicerat

Dela: