I en annan av världar part 1

Ylva

Hennes långa, blonda lite halvlockiga hår ligger som en solfjäder över det sommargröna gräset. Jag håller min Nikon hårt i handen, tar kort efter kort på min bästa vän som ligger utslagen i Muséeparken. På vissa av dem ler hon, ibland ser det ut som om hon sover. Men det spelar mig ingen roll, det enda som ryms innanför mitt pannben är hur vacker jag tycker att hon är.
Plötsligt sätter sig Linnea upp och ser på mig.
”Hur länge ska du hålla på att greja med den där kameran? Sätt dig istället!”
Jag ler och lägger ner min Nikon i kameraväskan, dunsar ner bredvid Linnea.
”Du bara fotar och fotar du”, ler hon.
”Det är bara för att du blir så bra på bild!”
Hon skrattar och sträcker sig efter lådan med jordgubbar som står bredvid mig. Doften av hennes parfym slår emot mig när hon halvligger över mitt knä och trycker in en jordgubbe i munnen.
Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till, jag blir alltid så vimmelkantig när hon rör vid mig.
”Hörru tjejen, ta hela lådan istället..”, säger jag, för nu känns det nästan som om jag ska svimma.
Hon skrattar igen och slutar hänga över mig.
”Förlåt, kvävde jag dig?”, frågar hon och stoppar in ännu en jordgubbe i munnen. Jag kan inte låta bli att följa hennes läpprörelser när hon njutningsfullt tuggar i sig bäret. När jag sedan kommer på mig själv med att inte ha svarat på hennes fråga skakar jag på huvudet.
”Nej du, spinkis. Mig kväver man inte så lätt.”
Hon ser finurligt på mig och trycker sedan sina jordgubbssmetiga läppar mot mina. Eftersom hon vet att jag inte tycker om jordgubbar så ler hon lite lömskt när hon lutar sig tillbaka och ser på mig.
Men vad hon inte vet är att jag skiter fullständigt i att hon smakar jordgubbar, det är mer det faktum att hennes läppar precis vidrörde mina som gör att jag nästan storknar.
”Haha, där fick du!”, utbrister hon och torkar bort resten av smeten med baksidan av handen.
Jag svarar inte, försöker snarare få mina ögon att sluta se suddigt och min kropp att sluta skaka.
”Du är galen”, sluddrar jag fram tillslut.

Mamma ler mot mig över bordet samtidigt som hon försöker hindra min lillebror Theo från att kasta sin syltsmörgås på golvet.
”Känns det inte skönt såhär första dagen på sommarlovet?”, frågar hon glatt.
”JAG VILL HA NUTELLA PÅ MACKAN, INTE SYLT!”, svarar Theo i mitt ställe.
”Eh..”, börjar jag men blir avbruten igen.
”Vet du vad, mamma? Om jag INTE får Nutella på mackan så kommer jag kasta lego på Jonathan på dagis!”
”Men Jonathan är ju din vän?”, försöker mamma.
”Ja, men Nutella är gott.”
Mamma suckar, dricker upp sin mugg med kaffe och ignorerar mackan som glider ur Theos hand och landar på golvet med ett ljudligt smack.
”Theo, gå ut i hallen och börja ta på dig. Vi måste åka.”
Sedan vänder hon sig om och ser bedjande på mig.
”Skulle du snälla kunna plocka bort efter Theo? Jag hinner verkligen inte..åh, gumman!”
Hon ger mig en varm kram.
”Ha en bra dag nu, jag är hemma runt halv fem. Älskar dig, hjärtat!”
Jag sitter kvar i köket och lyssnar till Theo i hallen som absolut inte vill ha just de där skorna på sig och mamma som mumlar lite, sätter på honom ett annat par.
Sedan försvinner dem ut genom ytterdörren och kvar är bara jag. Även om jag har världens bästa mamma och en oftast uthärdlig lillebror så är det skönt att ha huset för sig själv, särskilt på sommaren.
Efter att ha plockat upp Theos kletiga syltmacka från golvet och torkat bort fläckarna går jag ut på baksidan och bara står där en stund.
Solen lyser och det är alldeles lagom varmt, så jag tar av mig linnet, bhn och pyjamasbyxorna och lägger mig i en av solstolarna.
När jag legat där en stund ringer min mobil och på displayen står det Världens finaste Li<3.
Jag svarar och hennes porlande röst fyller mig.
”Hej, var är du? Hemma? Vaken?”
Jag börjar skratta.
”Ja, jag är hemma. Och jag är vaken. Ligger för tillfället och suger åt mig solsken på baksidan.”
”Jag kommer över!”
Hon lägger på och snart kan jag se henne komma cyklandes nedför gatan.
När hon sladdar in på biluppfarten kan jag se att hon bär en vit, knälång klänning med spets.
Hon vinkar lite och hoppar över staketet mellan uppfarten och baksidan av huset.
”Hej!”, säger hon glatt och ställer sig framför solstolen. ”Vill du ha kläder?”
”En bh vore rätt bra.”
Hon kastar min svartvitprickiga bh till mig och jag klär på mig.
”Nu skulle en kram sitta fint”, säger hon sedan och ler.
Jag slår armarna om Linnea, hennes hår mot min kind är solvarmt och luktar sommar.
”Första dagen på sommarlovet, va? Hur skönt är inte det på en skala?”
Hon drar av sig klänningen och lägger sig ner på gräsmattan, slår ut med armarna.
”Fyfan alltså, this is life!”
Ännu en gång har mitt huvud och min kropp slutat samarbeta, för jag lyckas inte röra så mycket som en muskel inför synen av Linnea i bara underkläder.
”Vad stirrar du på? Har jag något i håret?”
Hon sätter sig upp och börjar vifta med händerna, en rörelse som får hennes tämligen fasta och perfekt rundade bröst att röra sig på ett väldigt attraktivt sätt.
”Nej.”, svarar jag efter att ha stirrat en stund. ”Inte så mycket som en dammtuss ens.”
”Skönt”, pustar hon ut och lägger sig ner igen.
Hon sätter på sig ett par solbrillor och sluter ögonen, så jag passar på att studera henne en aning. Hennes hy är lagom solbränd men ser ut att vara gjord av sammet, och hon är smal, men inte för smal, snarare lite muskulös.
Egentligen borde jag titta bort, för hallå, det är Linnea! Min bästa vän! Men man kan inte rå för att man råkar falla för sin närmsta vän. En vän av samma kön, som man känt hela livet.
Men till slut lyckas jag flytta blicken och bestämmer mig för att gå in och hämta två glas iste.
Linnea har satt sig i en av solstolarna när jag kommer tillbaka, och är numera topless.
Jag biter mig själv hårt i läppen och ställer ner brickan med teet på bordet mellan solstolarna.
”Åh fan, iste!”, säger Linnea och sätter sig upp, tar ett glas.
Jag nickar stumt och slår mig ner på solstol nummer två, tar det andra glaset från brickan.
”Vad ska vi hitta på idag?”, undrar hon och smuttar lite på sitt te.
”Jag..eh..” Jag får knappt fram ett ord, måste hon verkligen sitta i bara trosor framför mig och fråga enkla frågor som fullständigt kortsluter min hjärna?
”Vi kanske kan ringa Adam? Han har ju bil och jag är rätt sugen på att bada. Ja, i havet alltså.”
Adam är vår gemensamma vän, men han står närmare Linnea än mig, och till min irritation verkar han dessutom vara smått förälskad i henne. Jag föredrar egentligen att inte umgås med honom, men Linnea verkar väldigt angelägen om att få bada, så vi ringer honom.
En halvtimme senare stuvar vi in påsar med handdukar, filtar, en flaska vitt vin, mammas hembakade muffins och badkläder på det i bakluckan på Adams bil och kör iväg mot Skeppsviken.
Vi parkerar så nära havet vi kan och letar sedan upp en ledig gräsplätt att lägga ut filtarna på. Så fort vi fått på oss badkläderna och brett ut oss på gräset korkar Adam upp vinflaskan och häller upp i tre väldigt oglamourösa plastglas.
”Skål!”, säger Linnea glatt och halsar halva muggen. Det är först när vinflaskan är slut som Linnea tycker det är dags för att bada.
Både hon och Adam rusar ner till stranden och slänger sig i vattnet direkt, men jag står osäkert med tårna vid vattenbrynet och studerar dem båda lekandes i det halvljumma havsvattnet.
”Hallå, Ylva, hoppa i! Vad är du rädd för? Hajar?”, skriker Linnea samtidigt som hon skvätter vatten på Adam som skrattar högt.
Försiktigt tar jag ett steg, men det är så kallt att håret på mina armar reser sig.
”Det är ju jättekallt”, gnäller jag.
”I början ja! Kom hit så håller jag om dig tills du inte fryser mer!”
När hon säger så börjar mitt hjärta slå i racerfart och jag dyker orädd rakt ner i vattnet och simmar bort till Adam och Linnea.
”Hur blev det med den där kramen?”, huttrar jag.
Linnea simmar fram till mig och slår både armar och ben om mig, och hur kallt det än är i vattnet så brinner jag inombords.
”Fryser du fortfarande?”, frågar Linnea efter en stund.
Det gör jag inte, men ändå nickar jag och lägger huvudet mot hennes axel.
”Stackars lilla isbit”, säger hon och blåser varmluft i mitt ansikte. Hennes ansikte är så nära mitt att jag får ta till all styrka jag äger och har för att inte kyssa henne.
Tydligen fryser även Linnea litegrann, för hennes bröstvårtor är styva mot min bröstkorg och jag måste bort, bort innan jag kollapsar i hennes famn.
”Du fryser också”, påpekar jag och tar några simtag bort ifrån Linneas mjuka kropp och varma andedräkt.
”Faktiskt.”, svarar hon. ”Vi går upp.”
Adam vill fortsätta bada, så vi lämnar honom kvar i vattnet. När vi satt oss ner på varsin handduk blir det tyst en stund, men plötsligt öppnar Linnea munnen för att säga något.
”Du..Ylva..”, börjar hon. ”Det är en grej jag egentligen måste säga..”
Ännu en gång börjar mitt hjärta fladdra som besatt innanför bröstbenet.
”Ja..?”, frågar jag för att hjälpa henne på traven.
”Alltså..kolla här..du är min bästa vän, det vet du, visst?”
”Ja?”
”Men nu är det såhär att..åh..förlåt, men jag kan inte umgås med dig på ett tag..”
Hjärtat som alldeles nyss slog i raketfart hoppar över ett slag och inte så mycket som ett andetag når mina lungor.
”Du sa nyss..vad?”, frågar jag chockat.
”Jag och Adam..vi är liksom ihop nu..och han tycker att du och jag spenderar för mycket tid ihop eller något, jag fattade inte riktigt vad han menade men..”
”Ni..ihop? Men vi..bästa vänner, man..inte sviker man väl någon bara sådär?”
”Åh..” Linneas ögon fylls av tårar. ”Jag vill verkligen försöka med Adam..”
Någonting inom mig brister och går i tusen bitar. Det känns som om hela världen tappar färg och stannar upp för en stund.
”Jag..jag fattar inte..”, säger jag förtvivlat. ”Du..bästa vän, va? I helvete heller!”
Jag drar på mig mina kläder, slänger ner min handduk i en påse och så gott som rusar iväg bort, bort från Linnea och jävla Adam och..
Plötsligt bara sjunker jag ihop och tårarna rinner över. Bakom mig kan jag höra springande steg och strax därefter kastar sig någon över mig så att jag ramlar omkull ännu mer.
Ögonen som sedan ser ner på mig är blåa som havet och Linneas blonda, dyblöta hår faller rakt ner i mitt ansikte.
”Fan Ylva, klart jag inte sviker dig..vad fan..vad tänkte jag med?”
Jag skakar på axlarna och försöker slingra mig ur Linneas grepp.
Hon släpper mig så pass att jag kan sätta mig upp mittemot henne.
”Adam?”, frågar jag skeptiskt, min röst dryper av avsky.
”Jag har känt mig så pirrig och glad det senaste”, förklarar Linnea. ”Liksom förälskad. Och Adam..ja, vi umgås ju nästan jämt. Vem annars liksom?”
Jag trummar med fingrarna mot mitt lår och ser ner i marken.
”Men sedan kom jag på att..ja..Adam är ju inte den enda jag umgås med..”
Jag sneglar lite på Linnea som flackar med blicken och pillar lite på snöret som håller upp hennes bikiniunderdel.
”Li?”, säger jag försiktigt för att få henne att fortsätta prata.
”Ja?”
”Vad är det du försöker säga?”
”Att jag nog..liksom..kanske tycker om..”
Hon tystnar och ser väldigt osäker ut.
”Någon annan än Adam?”
”Ja..”, viskar hon. ”Jag är inte riktigt säker, men det måste vara Adam eller..du.”
Hennes blåa ögon möter min blick, ser mig djupt i ögonen.
”Om vi kanske..du vet..kysser varandra? Så märker vi om det kanske känns rätt?”, föreslår hon.
”Det var en ganska intressant idé..”, fnissar jag.
”När jag tänker efter låter det faktiskt ganska töntigt”, fnissar hon tillbaka. Men trots det närmar hon sig sakta, lägger en hand om min nacke och gör en ansats att dra mig åt sig.
Precis när våra läppar nästan vidrör varandra dyker någon upp bakom Linnea och stirrar rakt på oss.
”Adam!”, utbrister Linnea och kastar sig bakåt. ”Jag bara..Ylva var ledsen och jag..”
”Jag fattar.”, säger han och sätter sig ner bredvid Linnea, lägger en arm om hennes midja.
Av Linneas min att döma verkar hon tycka att situationen är extremt obehaglig, men hon säger inget.
”Jag förstår att du är upprörd, Ylva. Men jag och Linnea måste ge det här en chans.”
Jag vet inte vad jag ska säga, så jag bara hummar lite.
”Älskling, ska vi åka?”, frågar han Linnea och hon nickar, hennes blick på mig när hon reser sig upp är så innerligt sorgsen att mina ögon fylls av tårar igen.
När dom lämnar mig ensam förmår jag mig inte ens att röra mig så mycket som en millimeter.
Jävla förbannade äckel-Adam, jag trodde vi var vänner! Och att han avbröt mitt i ögonblicket som hade kunnat bli mitt livs hittills bästa gör mig så arg att jag nästan imploderar.
Med tårar som forsar nedför mina kinder ringer jag mamma och ber henne hämta mig.
Hon lovar att åka direkt från jobbet och en kvart senare sitter jag gråtandes bredvid henne i bilen och trots att hon frågar så vägrar jag säga varför jag är så ledsen.
När vi stannar utanför huset och jag knäpper av mig bältet för att gå ur tar hon ett stadigt tag om min arm och ber mig att se på henne.
”Ylva, klarar du dig? Jag behöver inte åka tillbaka till jobbet och vara orolig va?”
”Oroa dig inte. Jag kan krypa ned under en filt framför tvn och se på någon löjlig film tills du kommer hem.”
”Vi ses om några timmar då, älskling. Ska jag köpa med mig pizza hem efter jobbet?”
Jag nickar, trots att det inte spelar någon roll för mig överhuvudtaget.

Författare:

Publicerat

Dela: