I en annan av världar part 9

Linnea

Hela mitt huvud snurrar och på motorvägen under bron där jag står dundrar trafiken förbi.
Mina tankar flyger iväg till Mia som jag lämnade utanför Butler’s för en knapp timma sedan med löftet om att jag skulle gå direkt hem.
Och jag gick faktiskt hem, greppade vodkan som blivit över från min förfestsprit och rotade fram ett av pappas oanvända rakblad i badrummet.
Sedan fortsatte jag med bestämda steg mot bron.
Jag vet inte riktigt när under kvällen jag sneade, för jag och Mia hade haft det hur kul som helst tillsammans med tre tjejkompisar till henne som är lika gamla som jag eller ett år äldre.
En av dom, Josefina, hade flirtat vilt med mig och hon var faktiskt riktigt snygg i sitt korta, mörka hår.
Men trots det kände jag någonstans på vägen hem att jag är så sjukt jävla vilsen utan Ylva och Adam vid min sida, och det var väl antagligen den vilsenheten som ledde mig hit.
Jag fattar inte riktigt hur jag vågade ringa Adam, speciellt inte eftersom att han inte svarade på mitt sms.
Men jag gjorde det ändå, och nu har jag så dåligt samvete att jag skulle kunna hoppa bara på grund av det.
Rakbladet glimmar till i min hand, jag lägger ner det på broräcket och lyfter upp vodkaflaskan som står där.
Spriten bränner i hela bröstet när jag halsar så mycket jag kan på en gång utan att tappa andan.
Så jävla eländig jag har blivit sedan jag blev en förstörare.
Jag kan inte minnas sist gång jag pratade ordentligt med mina föräldrar, vilket jag egentligen brukar göra ganska ofta.
Min blick glider över broräcket och ner på bilarna som svischar förbi under mina fötter.
I nästa sekund har jag hoppat upp på räcket, sitter där på mina knän och balanserar fram och tillbaka.
En rysning går genom min kropp och jag hoppar ner på bron igen.
Medan jag fullständigt grinar sjunker jag ner på asfalten och drar upp mobilen ur jackfickan.
Jag ser riktigt suddigt, men lyckas tillslut bläddra fram Ylvas nummer i telefonboken.
Innan jag ringer upp henne tar jag ännu några stärkande klunkar vodka.
Signalerna går fram och ekar i mitt huvud, ett klickljud och en röst dyker upp i luren.
”Linnea?”
”Ylva, är det du!?”
”Ja, det är jag”, säger hon och det låter som om hon suckar djupt.
”Jag vet att jag är en jävla förstörare, och den jävla förstöraren tänker ta sitt liv nu!”
”Linnea, vad fan säger du? Det ska du inte alls göra!”
”Som om du bryr dig!”, ryter jag och sparkar vilt omkring mig med klackskorna.
Ylva tystnar och jag blir så frustrerad att jag sliter åt mig rakbladet som fortfarande ligger på broräcket och pressar det mot mitt nakna smalben.
”Jag bryr mig”, säger Ylva tillslut.
Jag lyfter bort rakbladet och kastar i väg det ett tiotal meter.
”Då får du fan i mig ta och komma hit nu för jag orkar inte mer!”
Hon suckar igen och jag får en obehaglig klump i halsen.
”Var är du, Linnea?”
”På bron vid Blomsterlandet.”
”Och vad fan gör du där?”
”Ja...jag tänkte hoppa, kanske!”
Jag häller i mig det sista av vodkan och kastar i väg den tomma flaskan i samma riktning som rakbladet.
”Jag kan inte komma dit, Linnea.”
”Vadå, det är ju inte långt direkt...”
”Men jag är hemma hos Hanna.”
”Hanna? Adams lillasyster?”
Ylvas ord studsar runt i mitt huvud och får mig att börja storgråta igen.
Jag vet inte om mina tårar beror på att Ylva är hemma hos tjejen hon var väldigt närgången med på Adams fest eller att Ylva därmed befinner sig på andra sidan stan.
”Varför är du hos henne?”
Jag hör plötsligt en bil som är på väg åt mitt håll och känner mig ganska besvärad, vill helst inte att någon ska köra förbi och se mig i det här tillståndet.
Det brummande ljudet från motorn kommer närmare och efter en knapp minut kan jag se Adams Volvo komma körande mot mig, sladda upp på trottoaren och tvärstanna två meter ifrån mig.
”Ylva, vad gör Adams bil här?”
”Va? Han är ju i Stockholm... Men just det, Josef skulle ha hans bil...”
Förardörren öppnas och ut stormar en medellång, iransk kille med stor, vit luvtröja och hip hop-kepsen på sned.
Jag blir riktigt irriterad när jag ser honom för jag har verkligen ingen lust att träffa Adams pundarkompis nu.
”Linnea, vad håller du på med?”
Han skyndar sig fram till mig, men jag är lika snabb med att resa mig upp och gå i väg bort från honom.
”Lägg av nu, Linnea, du följer med mig i bilen! Jag har lovat Adam!”
”Är det Josef?”, hörs Ylvas röst i telefonen som jag fortfarande har tryckt mot örat.
”Ja, och jag vill fan i mig inte träffa det pundarsvinet nu”, säger jag surt samtidigt som Josef tar ett hårt grepp om min överarm. ”Vänta lite, han kanske kan köra mig till dig?”
Josef drar med mig mot Adams bil, rycker upp passagerardörren och pressar ner mig på sätet med en sådan bestämd kraft att jag knappast hade kunnat göra motstånd.
Jag har inte riktigt tänkt på det förut, men han är ganska så vältränad.
”Jag vet inte om det är en sådan bra idé...”, säger Ylva trevande.
”Josef, kör mig hem till Adam”, beordrar jag honom när han dunsar ner på förarsätet. ”Ylva är hos Hanna och jag måste träffa henne!”
”Inga problem, det fixar jag!”, säger Josef och rivstartar bilen.
”Men, Linnea, jag vet inte...”, hinner Ylva slänga ur sig innan jag klickar henne.
Jag skiter fullständigt i vad hon säger just nu, jag bara måste få se henne.
Josef gör en u-sväng och kör i något som känns mycket högre än hastighetsbegränsningen tillåter genom stan och ut till Gustafsberg.
Jag kan se Ylva springa ner för den lilla grusvägen ner till parkeringen och jag öppnar bildörren innan Josef har hunnit stanna.
Med vingliga steg närmar jag mig Ylva och märker direkt att det är något annorlunda med henne.
På sig har hon ett par slitna, mörkgrå jeans och en svart väst.
Hon verkar inte ha någonting under västen, hennes hår är tuperat och rufsigt och jag känner inte igen henne.
Hade det inte varit för hennes speciella ögon hade jag trott att det var en svarthårig Hanna som stod framför mig.
”Back off”, säger Ylva bestämt när jag försöker krama henne. ”Okej, du är här nu. Du fick som du ville, men du ska inte ta i mig.”
Hennes ord är sylvassa och jag känner en fruktansvärd smärta i bröstet.
”Hur ser du ut, egentligen?”, är det första jag säger.
”Det är väl inte relevant? Du är här för att du inte ska ta livet av dig, Linnea. Och då spelar det väl fan i mig ingen roll hur jag ser ut?”
”Jo, det spelar visst roll”, säger jag och spänner ögonen i henne. ”Varför är du med Hanna? Du är ju kär i mig, du sa att du var kär i mig!”
”Du sa att du var kär i mig också, men det hindrade ju inte dig från att kladda på någon annan.”
Ilskan bubblar upp i mig.
Jag kan inte ta dom här anklagelserna, jag har alldeles för mycket stolthet för det.
”Fy fan för dig, Ylva! Har du ens tänkt på hur bra vi hade det innan du drog upp allt det här med hur kär du är i mig? Du var hela min värld, och det var en fin värld, men nu gör den bara ont. Och det är ditt fel, Ylva! Det är bara ditt fel.”
Innan hon hinner säga något mer stormar Hanna ut ur villan med läderbyxor och trasigt linne och lägger armen om Ylva.
”Linnea, lägg ner nu för i helvete”, fräser hon åt mig. ”Ylva har inte gjort något fel. Jag förstår att hon inte klarar av dig längre, för du är bara en vek fjortis som ska fejka ett självmordsförsök så fort du mår lite dåligt!”
”Vad fan snackar du om? Jag satt på broräcket! Vet du hur det känns, Hanna?”
Plötsligt tar Hanna tag i kragen på min jacka och trycker upp mig mot Adams bil.
”Det räcker nu, hör du vad jag säger? Ylva vill inte ta mer skit från dig nu, fatta det någon gång! Hon är min brud nu och man muckar inte med min brud, för då kan det bli det sista man någonsin gör!”
Hon ger mig en hotfull blick och jag blir alldeles livrädd.
”Så jag tycker att du ska ta ditt lilla bony ass och pallra dig härifrån nu”, fortsätter hon i samma kaxiga ton som innan.
Förstummad står jag där och känner Hannas flåsande andedräkt i mitt ansikte.
Över hennes axel ser jag hur ljuset tänds i ett av villans fönster, Josef dyker upp från ingenstans och rycker loss mig ur Hannas grepp.
”Sätt dig i bilen, Linnea. Vi ska dra nu!”
Han håller ett hårt grepp om Hannas båda handleder och ser allvarligt på mig.
”Men...Ylva...”, mumlar jag och vänder blicken mot den asiatiska flickan som står en bit från bilen och ser sammanbitet tillbaka på mig.
”Sätt dig i bilen, sa jag! Vi ska inte vara här mer nu.”
Josef släpper Hannas handleder och hoppar in på förarsätet.
Jag öppnar passagerardörren och ser först på Hanna, sedan upp mot villan där det nu lyser i nästan alla fönster, och sedan tillbaka på Hanna.
”Det verkar som om vi har väckt huset. Ha så kul med din låtsasfarsa.”
Med dom orden hoppar jag in i bilen, Josef gasar på utav bara helvete och vi lämnar Gustafsberg.
”Är du okej, Linnea?”, frågar han stressat när vi kör förbi Landbadet.
”Deffnitt..deffnitti inte!”, sluddrar jag fram.
”Du får följa med hem till mig nu”, säger han bestämt.
”Vad fan ska jag göra det för?”
”Jag lovade Adam att se till att du var säker, och jag sviker aldrig ett löfte till en brorsa.”
”Lovade Adam? Allvarligt talat, bryr han sig så mycket?”
”Ja, och jag bryr mig också, Linnea.”

Josefs lägenhet är ganska stor för att vara en etta, men det förvånar mig inte ett dugg att han har råd.
I hallen står flera stora lådor och säckar som jag gissar innehåller alla möjliga droger.
Det finns inget vackert i den här tragiska situationen när Josef får hjälpa mig av med min tunna jacka eftersom att jag är så full och förtvivlad att jag knappt kan röra mig.
Efter många om och men får han ner mig i sin svarta skinnsoffa där jag lutar mig mot armstödet och drar mitt fortfarande långa, trassliga hår ur ansiktet.
Jag och Josef säger nästan ingenting till varandra på en lång stund, han sitter vid sitt skrivbord med blicken fäst på datorskärmen och jag hänger mest över soffkanten och ser mig omkring i lägenheten.
Efter ungefär en halvtimma börjar jag nyktra till och känner plötsligt hur röksugen jag är.
”Josef, kan jag röka härinne?”, frågar jag, reser mig ur soffan för att gå ut i hallen och hämta mitt ciggpaket i jackfickan.
”Ja, självklart”, svarar han och ser på mig. ”Men jag kan fixa oss ett par spliffar om du vill.”
”Nej, det vill jag inte”, säger jag tvärt och stannar upp framför honom.
”Wow, okej, chilla lite nu, bruden! Jag säger bara att det inte finns någon bättre medicin mot det du just gått igenom.”
Jag ser skeptiskt på honom.
Om han tror att han kan övertala mig med sådant skitsnack så har han fel.
”Alltså, har du aldrig rökt på, eller?”, frågar han mig efter några sekunders tystnad och verkar inte kunna låta bli att dra lite på smilbanden.
Josef snurrar runt sin skrivbordsstol så att han sitter precis mitt emot mig där jag står på golvet och blänger på honom.
Han har tagit av sig sin stora, vita luvtröja och har nu bara ett svart linne och mörkblå baggyjeans.
Jag måste medge att linnet framhäver hans muskler på ett sätt som gör honom ganska så snygg.
”Nej, jag har väl inte gjort det”, svarar jag och ler lite.
Utan att säga något mer reser sig Josef ur stolen och går förbi mig ut i köket.
På vägen drar han fingrarna genom några slingor av mitt hår, jag ser ner i golvet, ler ännu mer och biter mig i läppen.
Jag vet inte riktigt vad jag fortfarande kan känna för killar, men jag måste fortfarande kunna känna något för plötsligt vill jag bara ha Josefs muskulösa armar runt mig.
Efter några minuter återvänder han till mig och slänger in en skiva med Eminem i sin väldigt high techa stereoanläggning.
”Slå dig ner i soffan, Linnea, jag ska ta med dig på en resa...”
Vi sätter oss bredvid varandra och han sätter en spliff mellan läpparna.
När han har tagit ett par bloss räcker han över den till mig, säger åt mig att dra in så djupt jag kan.
Jag gör som Josef säger åt mig, och nog tar han med mig på en resa alltid.
Efter att vi delat på två spliffar lyser hela världen för mig, inklusive Josef, och när han kysser mig så hårt att hans skäggstubb kittlas mot mina kinder gör jag inget motstånd alls.
Det dröjer inte länge förrän jag ligger naken ovanpå honom i hans säng.
Hans hud är alldeles gyllenbrun under mina händer när jag smeker hans bröstkorg.
Jag rider Josef tills han kommer och jag är rätt så säker på att jag njuter av det, även om hela världen just nu verkar en aning förfinad.

Hanna

Ylvas mamma granskar mig noga från topp till tå.
”Dig har jag inte sett sen du var liten”, skrattar hon. ”Du har..förändrats.”
”Well, lätt hänt efter tio år”, försöker jag skämta tillbaka.
”Mamma, Hanna sover här inatt. Vi åker vid åtta imorgon, kan du köra?”
”Visst, visst, jag kör er.”
”Schysst.”
Ylva tar min hand och drar med mig upp för trappan till sitt rum.
Jag har aldrig varit där, så det är lite spännande att få se hur hon bor.
När vi kommer innanför dörren blir jag lite förvånad.
Ylvas rum är rätt litet, men mysigt.
Faktum är att hon inte har så mycket grejer, halva rummet tas upp av en ganska stor dubbelsäng med ett gigantiskt dubbeltäcke, och jag slänger mig ner på den.
”Snacka om att du har rum för att tumla runt i den här sängen!”, utbrister jag.
”Jag vet”, säger hon och blinkar med ena ögat.
Jag hoppas innerligt att jag också får chansen att bli varse om det innan vi åker till Stockholm.
Och jag behöver inte hoppas särskilt länge, för Ylva lägger sig ner bredvid mig och drar ner dragkedjan på luvtröjan, smyger in handen innanför mitt linne.
När hon rör vid mina nakna bröst ryser jag till och suckar lågt.
”När du rör vid mig stannar världen upp”, viskar jag.
Hon klär av sig i underkläder och jag gränslar henne.
Hennes smala midja och lena hud är som himmelriket under mina fingertoppar, och jag kysser hennes mjuka mage, vilar läpparna strax ovanför henne spetsprydda troskant.
Hon välter mig så att hon hamnar ovanpå mig istället, ler.
”Plats att tumla runt”, skrattar hon.
Jag ska precis kyssa henne när det knackar på dörren.
”Tjejer, det är mat!”, säger Ylvas mamma.
”Fan”, utbrister Ylva tyst. ”Vi kommer ner, mamma!”
Jag får motstå en stark impuls att slita tag i Ylva och dra ner henne i sängen igen när hon kliver av mig och börjar klä på sig.
”Vilken jävla timing, alltså.”, säger hon lite irriterat.
Jag sätter på mig luvtröjan igen och nickar.
”Det kan man lugnt säga.”
Vi går mot dörren, men halvvägs trycker hon upp mig mot väggen och kysser mig passionerat en lång stund.
Hela jag pulserar, men jag måste lägga band på mig själv, för nere i köket sitter Ylvas mamma och väntar på oss.
Det visar sig att hon lagat en riktig finmiddag med fläskfilé och krämig potatisgratäng, och jag äter hungrigt.
Såhär god mat har jag inte ätit hemma sen pappa försvann.
”Det var jättegott!”, säger jag uppskattande och slevar upp lite mer potatisgratäng på tallriken.
”Vad bra”, ler Camilla, som Ylvas mamma tydligen heter.
När vi ätit klart föreslår Camilla att vi ska se en film, men Ylva säger att vi ska gå och lägga oss eftersom att klockan redan är halv tolv.
Jag fnissar lite och följer med min något lömska flickvän upp för trappan.

Författare:

Publicerat

Dela: