I Himmelen

I HIMMELEN
Jag är en sån som ofta vill kräkas men inte kan för att jag är rädd för att stoppa fingrarna i halsen.
Jag är en sån som vill dö men som inte törs för att det kan göra ont,eller rättare sagt för att det gör ont!
Jag är maniskt rädd för smärta av alla slag...
Det är jag....
Jag vill raka allt hår av min kropp och skrubba mig på aramarna med svinto men jag kan inte för smärtan...
Hår är äckligt..I håret samlar människan fett och smuts... jag tvättar håret tre gånger varje dag, jag duschar tre gånger varje dag..i smyg.
Inget vet hur äcklig jag känner mig.
Inte ens jag själv vågar inse att jag är så ful och äcklig som jag egentligen är..
Du är så söt ju,säger människor omkring mig, vad hjälper det att man är söt när ingen vill ha en.
----
Hon lutar sig mot badkarets kortsida och dra upp knäna..sakta fylls det med vatten, sakta går hon mot ännu en dag av smuts, fett och vidriga hår-rester.
Överallt på kroppen har hon hår (egentligen har hon lika mycket hår på kroppen som andra flickor).
Hon vämjar sig över allt det äckliga ingrott skitiga.. varenda milimeter av hennes kropp är täckt av hår, vare sig det är små vita fjun eller riktigt frodigt lockigt hår.
----
Igår upptäckte jag att mina tidigare små ljusa fjun på under armarna blivit till svarta äckliga klimakteri-hårstrån.
Min strävan efter att var kliniskt ren började tidigt, redan då var jag rädd och äcklad.
Jag kunde stå i duschen i timmar tills jag insåg att det inte gick att skrubba bort mer att jag var tvungen att kliva ut ur värmen och vattnet ännu lite skitig.
När mina kompisar kammade varandras hår och gjorde flätor och uppsättningar satt jag bredvid och blev äcklad..och tänkte på hur mycket död hud och skit dom virvalade ut i rummer när de kammade varandras hår.
Ibland var jag tvungen att gå där ifrån..jag hade inget annat val.
Då gick jag in på toaletten och tvättade mitt hår så gott jag kunde i handfatet.
Jag kunde nästan känna hur spyan närmade sig från magen till halsen när jag tänkte på vad de gjorde med varandras hår.. på allt som låsnat och nu flög omkring.
Jag var nog inte mer än sex-sju år då.
Jag har aldrig sagt något till någon, sånt här berättar man inte, sånt här gömmer man långt långt inne.
---
Hon tvättar håret grundligt fyra gånger skrubbar med svampen på armar och ben tills de blir blossande röda.
Plötsligt börjar hon gråta...hon rispar med fingrarna i hårbotten och dunkar huvudet i väggen.
Nu ska hon göra det... aldrig mer ska hennes hår svärta henne, adrig mer ska hon behöve äcklas. Aldrig mer!
Hon kliver upp och utan att torka sig kliver hon fram till badrumsskåpet framför spegelen.
Det här har hon väntat på länge. I dag, i dag!
Hon tar fram saxen och påsen med engångs rakhyvlar.
Ställer sig framför spegelen och klipper sakta av test för test av sitt långa mörka hår, till sist tar hon en av rakhyvlarna ur påsen bryter förslutningen och rakar av det hår som återstår på hennes huvud.
Sedan arbetart hon sig neråt..... armarna, magen,benen, skötet.
Hela hennes kropp lika skör och sårbar som det mjukaste barns.
En ny rakhyvel för varje del av hennes vämjeliga kropp.
När endast en åsterstår förstår hon....
Sakta bryter hon förslutningen, andas in, blundar.
Sätter sig ner. Lutar huvudet mot väggen.
Skär, sakta och mjukt. Ingen smärta finns, hon gör det nödvändiga.
När allt är klart, blundar hon och ber.
Käre Jesus....berör mig.
---
Det tog nog några timmar innan mina föräldrar förstod.
Jag såg hur de bankade på dörren och ropade...
'Emma, Emma öppna!'
Jag lät allt håret ligga.. jag lämnade inte ens ett medelande jag trodde att det skulle förstå.
Det tar hårt på dem.
Men nu är jag äntligen ren... klädd i himelsk skrud.
Jag är HEMMA!

Skriven av: Christine Bylund