I Mörker

Det är mörkt fast solen skiner. Så mörkt att allt blir osynligt, så svart att det skiftar i blått. Det känns som om kistlocket redan har lagts på, som om livet på något underligt sätt vore slut.
Fast jag vill inte ge mig av. Inte än!
Det finns inga ljud. Det är så tyst att det gör ont i öronen, så tyst att att jag tappar balansen.
Det verkar som om jag redan låg under jorden och folk runt omkring försökte att tyda mitt namn på gravstenen.
Men än så länge har inte årtalen ristats in.
Mina ögon har ännu inte vant sig vid att leva i ständigt mörker utan trevar ovant runt i det som blivit mitt liv. Jag slår knäna i sängkanten och efter ett våldsamt möte med dörrkarmen måste jag bära mörka solglasögon resten av veckan.
Bakom tonade linser blir allt ännu otydligare och jag blir lika genomskinlig som jag känner mig. Männsikor låtsas inte om. Men jag vet att de vet.
Jag tar djupa andetag, fösöker att få i mig syre men istället börjar jag att hosta. Jag hostar tills det lilla liv som växer i mig verkar säga ifrån, och jag tvingar mig själv till att glipa på kistlocket och släppa in lite ljus. Och så klarar jag av att leva lite till.
Natten är min enda vän, jag kryper ner i sängen och blundar, glider in i sömnen och suger ut den näring jag kan ur andras världar. Enda gången på dygnet som jag egentligen inte är rädd för vad som kan hända.
Jag vågar inte röra mig med rädsla för att spräcka den ömtåliga bubbla som jag har lyckats omsluta mig med efter alla månars uppgång. Allt blir stilla och för en kort stund känns det som om ingen kan göra mig illa. Men inget är för alltid!
Jag hör hur bubblan spräcks och med ens väller allt ont över mig. Jag känner nästan ingenting, är tyst och låter honom hållas. Ännu en gång slår knäna i bordsben och dörrkarmar står i vägen. Jag tvingas ner på golvet, mot väggen och så ner på golvet igen.
Orden lyssnar jag inte på, har lärt mig att trolla bort dem. Att tänka på det lilla ljus som strilar in när jag lyckas lyfta en aning på locket.
Tillslut orkar han inte mer. Hans händer darrar, han har svettpärlor i pannan och så gråter han och påstår att han ångrar sig och jag låter mig bäddas ner i sängen. Han ber om förlåtelse och så somnar han utmattad med sina armar runt omkring mig. Men han är aldrig tillräckligt ledsen för att inte göra om det.
Jag gråter inte längre, det tjänar ingenting till, allt är ju mitt egna fel.

Ännu en dag i mörker, kanske lite ljusare än igår men kistlocket sitter fortfarande på. Hårt.
Jag tvingar mig själv till att le, inte verka medvetslös. Försöker sudda ut blåmärken med kräm och puder men lyckas inte. Bäst att stanna hemma.
Hur har jag hamnat i detta svarta hål och framför allt: hur tar jag mig upp härifrån? Det är fyllt med lera och varje gång jag försöker att klättra upp, halkar jag bara längre ner i gropen.
Jag känner hur vinden sliter tag i håret och det känns som om någon smeker mig. Tänk om jag bara kunde lyfta och låta vinden ta mig långt bort. Bort från tystnaden och mörkret.
Det känns kallt, jag fryser, men vågar inte be om att få värma mig. Allt kan få mörkret att stanna för alltid. Bara han bestämmer när och om.
Det är underligt att hjärtat fortsätter att slå fast det är trasigt, att kroppen orkar kämpa när man nästan har gett upp.
Det svarta som kryper inpå mig färgar nästan av sig och det låter mig inte vara ifred. Det gör att jag svajar när jag går och det får mig att inte hoppas på något alls. I tystnaden har jag lärt mig att finna tröst, men mörkret är fortfarande bara svart.
När jag lever en längre tid utan att glipa på locket, kan jag inte förstå hur jag tillåter mig själv att inte andas. Varför jag inte slänger upp locket med en sådan kraft att det inte längre kan stängas.
Då skulle jag kanske klara av att undvika stolsben, trösklar och dörrkarmar. Många gånger tror jag att jag inte vill gå tillbaka ut i ljuset. Om jag nu hade haft så stark önskan att få kliva upp ur denna lerfyllda grop, hade jag väl kämpat för det? Istället stannar jag kvar, står ut och òverlever.

Det är mitt fel, det säger han ju varje gång. Det är jag som gör fel och jag måste lära mig att uppträda korrekt.
Kistlocket sitter så tätt att jag börjar kippa efter andan. Det är fortfarande lika mörkt och tystnaden finns kvar. Jag försöker att ställa mig upp men får benen undansparkade, jag faller djupt ner i gropen och låter mig täckas av leran. Jag känns tung och det är nästan mörkare än vanligt. Öronen susar och det bultar i hela kroppen. Jag känner slag och sparkar men det gör inte ont. Inte nu.
Så gråter han, ber om förlåtelse och för denna gång är helvetet över.
Jag märker att människorna runtomkring min grav plötsligt kan urskildra de första siffrorna i mitt dödsdatum och för gäves fösöker jag att sudda ut dem.
Det är som om någon annan har bestämt sig för att sätta stopp, som om min vilja att leva inte längre räknas. Kanske för att det svarta har lyckats att få mig osynlig?
Någon öppnar kistan och kastar in en ficklampa. Det får mig att hoppas, att tro att jag äntligen har lyckats få mörkret att skygga, men lampan är trasig och långt borta hör jag hur någon skrattar.
Nu gråter jag, låter de salta tårarna trilla ner för kinderna och första gången är jag riktigt rädd. Rädd för att överleva.

Det är mörkt fast solen skiner. Så mörkt att ingenting kan få det svarta att försvinna. Det är tyst, solglasögonen gömmer nattens försök till att ropa på hjälp. Det lilla liv som växte i mig finns inte längre och jag är för feg för att ta slut på mitt egna.

Skriven av: jenny nordström