I oktober.

Han säger:
- Ska du inte följa med mig till tunnelbanan i alla fall?
Jag svarar inte, drar bara halsduken hårdare omkring mig. Jag letar med blicken, efter något fast, något betryggande att fästa den vid. Det är skymning över Nybroviken och gatlamporna på Skeppsholmen har precis tänts.
Han står kvar en stund och andas med näsan. Det kommer rök ur den, rök som smälter ihop med den råkalla dimman runt oss. Med gråten i halsen väser han:
- Strunta i det då. Strunta i alltihop - och så går han. Jag ser det inte, men jag hör det.
Och det är inte mer än så.
Det känns nästan ofattbart, att alla mina drömmar, de senaste två åren av mitt liv, kunde rasera så fort. Allt han lämnar efter sig är en svag doft av parfym och känslan av förlust inmejslad under min hud.
Jag tänker att jag ska radera hans nummer och börjar rota i handväskan efter min telefon. Kall och tung känner jag den under högen av kvitton och utspillda halstabletter. Det första som möter mig är bilden på oss två från i somras på min låsta hemskärm. Han och jag mot en vidsträckt horisont. Vi ler på ett okonstlat sätt rakt in i kameran. Hans lockiga hår i blåsten, skrattgroparna, stjärnhimlen av fräknar på hans näsrygg. Jag klarar det inte. Jag tittar bort, orkar inte påminnas om allt vi var innan sorgen; om kvällarna i stugan på Åland, om mornarna när vi vaknade, tätt omslingrade och han väste:
- Jag finns nog inte utan dig. Jag tror inte att jag fanns innan vi träffades.
Kommer han att fortsätta finnas nu? En av alla saker jag aldrig kommer få veta.
Jag slår in min pinkod och går in på kontakter. Skriver in "ÄL" och raderar. Så. Borta. Aldrig mer min.
Sedan tar jag en paus och andas, tittar ut över staden som verkar ovetande om att den största av katastrofer precis har inträffat. Den fortsätter att tuffa på som vanligt. En östermalmsdam är ute och rastar sin hund utanför Hotell Diplomat. Skärgårdsbåtarna guppar öde vid kajen. Sommaren är långt borta även för dem -
När jag tittar ner på skärmen igen vet jag vad jag måste göra. Jag går in i Bilder-appen och raderar hela skiten, de senaste två åren. Bilden på honom hos mina föräldrar första gången, selfien på oss när vi var på bröllopet i Skåne, ("När vi gifter oss kommer du vara ännu vackrare än henne"), lägenheten på Falugatan i morgonljus, middagar med vänner, semestrar vid havet, femton suddiga bilder på en positiv sticka, numret på rummet på SÖS, våra händer som håller krampaktigt i varandra, screenshoten på det opersonliga brevet från läkaren och -
Sedan kan jag inte titta mer. Ögonen svämmar över och jag kan redan slutet på vår historia.
Det är mitt här, i tomheten och dimman, på en parkbänk, en stockholmskväll i oktober.

Författare:

Publicerat

Dela: