I oskuldens tid

Den där sommaren:
Hon hette Mariette, hennes hår var svart, kort och rakt och hon hade nyss fyllt elva, vilket jag skulle göra först om några veckor. Hon bodde en kort tid i trakten - jag tror, eller antar, att pappan arbetade tillfälligt på en stor renovering vid bruket som pågick då - och hon utövade en påtaglig makt över mig. Det hon sa att vi skulle göra, det gjorde vi, och mina protester, i den mån de förekom, var snarast kosmetiska. Jag var lite rädd för men mera fascinerad av henne. Var hennes familj kom ifrån talade vi aldrig om, och jag fick aldrig veta vart de flyttade. Inte för att jag brydde mig om det så värst. Hon var en lekkamrat och det hände saker när hon var med. Det räckte för mig.

Den där dagen:
-Kom med! befallde Mariette, högg hårt och bestämt tag i min arm och viftade med en veckotidning. Jag lät henne dra mej med.
-Vart ska vi?
-Till vårat ”ställe” fattar du väl. Hon vände sig halvt om och höll upp tidningen. Det var en FIB Aktuellt. -Vi ska titta på nakna tanter.

Det verkade ju rätt spännande, och vårt “ställe” var den lämpliga platsen för verksamheten. “Stället” var som en grotta av växande sly som vi lyckats binda ihop i topparna - min idé! - och bättra på med en del ris. Vi hade norpat några jutesäckar och en gammal sliten violagråstenpläd att ha på marken. Det låg en bit in i skogen, så det var tillräckligt avskiljt och hemligt, tyckte vi. Vi slängde oss ned därinne och Mariette bläddrade ivrigt.
-Titta här, sa hon och vände tidningen så att vi båda kunde se. En naken kvinna låg diagonalt över två sidor med benen vitt isär. Det var både motbjudande och pirrigt på samma gång. Jag kände att jag blev hård därnere.
-Det är äckligt, sa jag. Mariette fnittrade upphetsat. -Jätteäckligt. Jag tror att hon vill knuullla. Det sista ordet uttalade hon långsamt och liksom njutningsfullt.
-Eller så har hon redan gjort det, föreslog jag. -Med den som fotograferade. Jag hade ingen alldeles klar uppfattning om vad det innebär att “knulla”, bara att man stoppar in sin snopp därnere på kvinnor. Exakt var kunde jag inte klura ut med hjälp av bilden. Någon tydlig ingång såg jag inte, bara något som liknade ett sår.
-Kanske, jo, det har hon nog, medgav Mariette. Hon satte pekfingret mitt emellan kvinnans ben. -Titta, sa hon, -Hon har inget hår där. Alla stora tjejer har hår på fii-ttann.
Återigen det där njutningsfulla, övertydliga sättet att säja det på, som om hon smakade på ordet. -Jeanette också. Fast mamma har myckemycke mer. Jag har inget alls ännu. Precis som hon där.

Jeanette var hennes äldre syster, snart fjorton, nästan en vuxen i mina ögon. Hon bemötte mej med nedlåtande nonchalans när vi någon gång råkades. Jag kunde inte föreställa mej hur hon såg ut nertill.
-Stora killar har också hår därnere, påpekade jag.
-Vet jag väl. Pappa har massor på hela kroppen. Hon fick en underlig glimt i ögonen. -Åsså har han en jättestor kuuk, det har jag sett. Mycket större än din.
-Det vet du väl inte. Jag blev sårad i min gryende manliga fåfänga.
-Det är klart den är. Du är ett barn, pappa är större än dej. Förresten har jag sett din när du kissar. Hon kröp lite närmare. Uttrycket i ögonen fanns kvar, intensivt och frånvarande på samma gång. De såg rakt in i mina utan att se mej. Det var förvirrande och lite obehagligt.
-En gång såg jag när pappas kuk var alldeles hård och pekade rätt ut. Han hade ståå-kuuk. Då var den jättelång. Jag vaknade och skulle dricka vatten och mammas och pappas dörr var lite öppen. Dom var alldeles nakna båda två, och sen ställde sej mamma på knä med rumpan framför pappa och han stack in kuken i henne.
-I rumpan?
-Nää, i fittan fattar du väl. Det var äckligt, jätte-jätteäckligt.
Fast Mariette såg mera hänförd än äcklad ut.
-Knullade dom?
-Det är klart dom gjorde. Fast jag gick och la mej igen. Mamma lät så konstigt, som om hon var lessen, fast hon inte var det. Hon var kååt. Och pappa lät så här: “ööh ööh ööh” och sa snuskiga saker till mamma.
Om igen det där upphetsade fnittret. Jag ville inte ens tänka tanken att mina föräldrar kanske gjorde så, men jag kom inte undan den.
-Vet du vad vi ska göra nu?
Jag skakade på huvudet och befarade det värsta. Mariette började pilla med knapparna i klänningen. Hon var inte alls intresserad av tidningen längre.
-Vi ska klä av oss nakna.
-Du är inte riktigt klok. Varför ska vi det?
Hon svarade inte utan kom på fötter och drog klänningen över huvudet.
-Du också, befallde hon.
-Nej. Jag vill inte.
Hon drog ner underbyxorna och trasslade ut fötterna ur dem med sandalerna på. Jag var nästan rädd för henne nu, hon hade ett sådant konstigt uttryck i ögonen. Men det var oemotståndligt spännande också. Hon var rätt så mager och såg ut ungefär som jag, fast ändå inte, för hon var tjockare än jag över bröstet och mellan benen hade hon bara en springa. Den slutade i en liten grop längst fram. Det var både pinsamt och spännande.
-Sätt igång nu då! Jag hörde att hon började bli arg.
-Nä, jag vill inte. Det ... det är för kallt, försökte jag igen och skämdes över min ynkedom. Hon ställde sig bredbent tätt framför mig med händerna i sidorna och putade med underlivet. Jag såg på hennes kön, skrämd och fascinerad. Det såg nästan ut som en liten rumpa. Jag undrade hur det luktade där inne mellan låren.
-Du gör som jag säjer, annars ...

“Annars”. Det var det magiska ordet som hon alltid kunde domptera mig med när hon behövde, när argument och vädjanden inte hjälpte. Det var sättet hon sa det på - med blytung pondus och iskallt, ondskefullt hot i rösten. Vad som skulle hända “annars” kunde jag inte föreställa mig, bara att det var något förfärande och förödande. Jag funderade aldrig över vad en elvaåring skulle kunna ha för ohyggliga dolda resurser, hennes kusliga röst och farligt mörka blick övertygade mig om att hon besatt dem. Den här gången var det värre, för hon hade så konstiga ögon. Jag gav upp. Det var en lättnad, om också ett nederlag, och jag fann mig som vanligt i mitt öde.
-Allting! Om jag är naken ska du också vara det.
Jag snubblade på fötter och började kämpa med att få av mig byxorna. Gympaskorna var ivägen, jag fick sätta mig ner igen och snöra av mig dem. Hennes underliv framför mitt ansikte kändes inte fullt så hotfullt längre och den pirriga känslan i kroppen var starkare.
-Den är hård, konstaterade hon flinande när jag rest mig igen och besegrat byxorna. Mina kinder brände, och jag fortsatte avklädningsakten utan att ha något svar och utan att se på henne. Min stela pinne till lem tog emot när jag drog ner kalsongerna, sedan for den upp igen som en stålfjäder. Mariette skrattade, ett underligt, halvkvävt, skärrat skratt.
-Ståkuk, du har ståkuk. Hon skrattade så där igen. Jag sneglade på henne under lugg och knäppte upp skjortan. Hon hade handen därnere med ett finger inpressat i springan och rörde den sakta upp och ned. Jag anade faktiskt vad hon höll på med. Jag ville också.
-Kom hit! Jag vill ta på din kuk!
Vid det laget var jag helt med på noterna, som vanligt. Gjorde min undergivenhet till en tillgång. Hon tryckte skrattande ner lemmen några gånger för att se den sprätta upp, sen tog hon ett oväntat mjukt tag i den, “med samma hand som hon haft på fittan” tänkte jag. Det var skönt.
-Jäklar va’ hård den är, kommenterade hon. - Lägg dej ner!
Jag lydde, men för formens skull frågade jag,
-Varför? Vad ska du göra?
-Jag ska ha min fitta mot din kuk. Lägg dej alldeles rak!
-Ska vi knulla?
-Nä. Det är förbjudet för barn att knulla, vet du inte det? Jag ska bara gnida fittan mot din kuk. Så att jag får orgasm.
Det ordet var nytt för mej.
-Vadå org-vadenuva’?
-Lägg dej ner sa jag! Årr-gassmm. När det kittlar jätte-jätteskönt i fittan. Killar får det när dom drar i kuken säjer Jeanette. Är det sant?
-Jag vet inte, ljög jag, föga trovärdigt. Det är klart jag visste. Jag “drog i den” ofta. Runka hette det. Det fanns alltså ett ord också för det där märkliga och härliga som man kunde känna när man klängde uppför ett träd eller låg på mage och tittade på bilder av tjejer i underkläder. Eller, vanligast, när man “drog i den”. Årr-gassm.

Mariette ställde sig på knä tvärs över mina höfter.
-Du ljuger, det vet du visst, sa hon bara, placerade baken på min mage, tittade ner, backade och jämkade tills hon fann rätta positionen. Med händerna vidgade hon sin springa och satte sej. Jag kunde se mitt blåröda ollon titta fram under henne. Hon kändes varm, mjuk och fuktig. Hon lutade sej fram stödd på händerna och gungade framåt och bakåt. Vi kom båda två nästan med detsamma. Mariette pep till och fnittrade högljutt, och hennes huvud och axlar riste. Jag kände min hud knottras, kanske gav jag ifrån mig något ljud. Hon satt alldeles stilla och flinade mot mej. Jag hade fortfarande stånd. Herregud vilken kapacitet man hade på den tiden, när kroppen var redo men sinnet ännu yrvaket!
-Tyckte du om det? frågade Mariette. Jag nickade.
-Jag med. Hon gnuggade sej mot mej igen, med samma ljuva resultat. Och igen. Och igen. Femte gången gjorde det ont i snoppen och den ville inte stå längre. Dessutom var det svettigt mellan våra kroppar. Antagligen kändes det obekvämt för Mariette också. Hon klev av mej och satte sej på marken, drog upp knäna och la armarna runt dem och hakan ovanpå. Hon verkade dyster och såg inte på mig. Jag kände mig tom. Det sved i snoppen. Den var kort, röd och lite svullen. Kunde den ha gått sönder på något sätt?
- Du berättar inte för nån, fattar du? Annars ...
Den här gången imponerade inte det magiska ordet på mej, kanske för att det sas utan övertygelse, kanske för att jag anat en annan, svagare och sannare sida av henne när hon fnittrade och skälvde under orgasmerna. Dessutom var det alldeles onödigt att hota mej: vad kunde jag berätta för vem? Jag brydde mig inte om att svara och hon propsade inte. Istället steg hon upp och började klä på sej, alldeles tyst, och jag följde hennes exempel. Vi gjorde aldrig om experimentet, min snopp återtog sitt normala utseende på någon dag och sommaren var ändlös och rik.

Med åren mognade minnet av vår valhänta älskogsövning till ännu en bekräftelse på att den största förlusten i livet är förlusten av barndomen. Kanske var Mariette en aning störd. Kanske var hon bara en naturligt nyfiken liten flicka som, till skillnad från mig, funnit ett handfast sätt att betvinga sin djupa osäkerhet. Många år senare råkade jag oförhappandes möta henne på gatan i en mellansvensk stad. Eller: det måste ha varit hon. Hon hade två barn i sällskap och en karl. Ungarna verkade trygga och obekymrade, mannen såg sympatisk ut och tycktes bemöta både barnen och henne med uppmärksamhet och värme. Hon skrattade åt något som barnen sa. Våra blickar möttes tillfälligt. Mariette, om det nu var hon, kände inte igen mig. Jag tittade bort.

Författare:

Publicerat

Dela: