I regnet och i blåsten, i solskenet och i stormen

Dörren till finrummet står öppen och pappa sitter för en gångs skull i finsoffan och ser på fotbollen. Jag börjar med att smyga på honom från mitt utkiksställe i det högra hörnet av valvet, som farfar var med och byggde när jag var bebis, och som avskiljer finrummet från tv-hörnan, som ligger i slutet av hallen, alldeles invid balkongen och stora sovrummet.
Han är intensivt upptagen av vad dom tjugotvå vuxna männen gör på gräsplanen inför dom alltid lika fullsatta, skrålande läktarna, som emellanåt rör sej som styrt av ett enda, enormt medvetande, upptaget av en enda, enkel tanke.
Strax tassar jag fram genom köket, som sammanbinder dom två rummen, och gläntar på dörren som alltid står stängd under vardagarna. Mamma står vid diskbänken och tillagar någonting för ikväll, medan min storasyster nyfiket ser på, uppställd på en pall.
Ett stort, brett, tjockt glas står på bordet framför honom, med en mörk, sirapsfärgad vätska, som pappa då och då smuttar på och grimaserar. Det verkar göra honom gott.
Nu ligger jag på knä på golvet under soffans armstöd, den går i mörka och ljusa mönster ungefär som hos stora kattdjur; han har ännu inte upptäckt mej, och spänningen kommer det att kittla i magen. Han för glaset till munnen. Grimaserar.
Så utbryter kommentatorn i ett vrål, och pratar plötsligt väldigt fort, väldigt mycket fortare än männen på tv annars pratar.
Pappa ställer ner glaset på jakarandabordet, och tänder en cigarett.
Då ser jag min chans.
Det känns som att ha hamnat i en tvättmaskin, och innan jag förstår vad som hänt mej, spolas jag ut ur finrummet, en aning omtumlad. Jag har inte ont någonstans, men känner mej ändå mörbultad om än inte av vuxna nävar, så av den oerhörda orättvisan.
Jag får snabbt på mej kläder, och smäller igen ytterdörren bakom mej. Men mycket längre än så kommer jag inte. Då jag lika gärna kan vänta in bestraffningen i den relativa värmen av mitt eget trapphus, än att yra omkring mellan höghusen i det här vädret, i vad som skulle kunna bli timmar, bara för att möta samma öde.
Några minuter senare hör jag hur vår ytterdörr öppnas, och när jag lutar mej fram och kikar ner mellan trappräckena, från min säkra plats två våningar upp, så kan jag skymta pappas axel, där han tyst men raskt tar sej nerför trapporna.
Fick han.
Kan dom tro.
Att jag gjort.
Allteftersom tiden går börjar jag känna en viss oro. Pappa kommer tillbaka inom en halvtimme, trekvart, men sedan händer ingenting mer.
Var det allt?
Glömmer dom bort mej nu?
Efter ännu en stund smyger jag mej nerför trapporna till vår våning, och gläntar aldrig så försiktigt på brevinkastet, i hopp om att få höra deras upprivna röster. Men det är alldeles tyst, förutom ett par kastruller som väsnas från köket, och avlägsna skrålanden.
Ett litet tag står jag utanför dörren och tänker på mitt nya liv, bland dom herrelösa hundarna och bortsprungna katterna, bland råttorna och uteliggarna, under årets alla dagar, i regnet och i blåsten, i solskenet och i stormen, och öppnar dörren.
Mamma kommer genast utrusande från köket och kramar om mej, hon överöser mej med underbara ord och varma pussar, så pass att jag nästan känner mej skamsen. Malin håller sej lite otåligt i bakgrunden med ett för stort förkläde om midjan.
- Vi trodde du hade sprungit bort, säger mamma och tittar djupt, djupt in i mina torra ögon, vi har ringt polisen, Mikael.
Då känner jag pappas arm över min rygg.
- Jag var och letade efter dej, säger han, vart tog du vägen? Han lägger sin stora, skrovliga hand på mitt huvud.
Men då bara borrar jag mej så djupt jag kan in i mammas värme, jag riktigt klamrar mej fast i hennes kläder.

Författare:

Publicerat

Dela: