I skuggan av Ådalen



”Ska du med på dansen på lördag?”
”Nä”, säger Axel dröjande, ”nä, jag vet inte?”
”Äh, va nu inte en sån tråkmåns”, säger Gunnar till Axel när de slutat sitt arbete på måndagskvällen. Axel som grenslat sin cykel, böjer sig ner för att sätta fast cykelklämmorna vid byxbenen för att hindra att de vida byxorna inte ska åka in i hjulen. De har ett par kilometer att avverka innan de är hemma i byn. Båda två arbetar på sågverket i Marma. Det är ett hårt och slitsamt arbete. Uselt betalt är det också. Det går an för Axel som bara har sig själv att ansvara för. Värre är det för Gunnar som har fästmö och en son att försörja.
”Ja, jag och Karin cyklar nog dit i alla fall, morsan lovade att vara barnvakt. Axel, häng med vetja! Du har väl ändå inget annat för dig? Förresten, så tror jag att Stina skulle dit också?
Henne har du ju ett gott öga till, eller?”
Axel skrattar till lite förläget, han har länge gått och slängt trånande blickar efter grannens Stina. De har växt upp tillsammans och hon har blommat upp den här sommaren. Fått små utbuktningar under blusen som han inte sett förut? Hon har långt ljust hår som hon bär i hästsvans, runda rosiga kinder, mörkblå ögon, nätt figur.
Han har alltid kunnat prata med henne om allt tidigare, nu är det som om han får tunghäfta så fort han ser henne. Axel önskar han hade Gunnars svada. Förbannar sin egen försagdhet och tillkortakommande. Han suckar tungt.
De båda bröderna cyklar tyst vidare, backen upp mot byn är tung att cykla. Det går väl an nu på vårkanten. När han tänker tillbaka på den genomgångna vintern, så ryser han av ovilja. Fy sjutton vilket slit det var. Kallt som tusan, snön meterdjup, då var det till att ta fram sparken. Mor hade stickat dem tjocka vantar och sockor i raggsocksgarn. Fyllt deras ränslar med termosar med vattenchoklad att dricka. Bakat skrädda kakor med prickekorv som pålägg.
Ibland kunde det ligga ett äpple i ränseln också. Hon är bra, morsan.
Stackars mor, hon har då inte haft det så lätt sedan far föll ner från höskullen? Vilket elände det var. Nu sitter han där och kommenderar. Gör si. Gör så. Inget duger!
Axel drömmer om att snart kunna flytta in till stan. Men först måste han jobba ett tag för att få ihop lite pengar. Han har storslagna drömmar. Inte ska han göra som Gunnar inte. Barn ska han då inte ha på länge. Först ska han se till att kunna försörja sin kvinna!
Axel har gått med i fackföreningen, det är bra att vara med där tycker han. Han går ofta på deras möten, har också börjat hjälpa till med att värva ungdomar dit. Där har han ingen tunghäfta, inte!
Gunnar bryr sig inte så mycket, tycker det är dyrt att vara med i facket. Man får ändå ingenting för de pengarna, tycker han.
”Vi måste vara solidariska”, säger Axel, ”ju fler vi är, ju starkare blir vi!”
”Ja, ja, jag går väl med då, men jag gillar det inte! Tjatpelle!”
Väl hemma i byn stannar de till vid handelsboden, där står redan några kamrater till dem och läser bladet som handelsmannen satt upp på anslagstavlan.
”Vad är det nu då? Vad är det ni studerar så flitigt?” Gunnar böjer sig framåt för att läsa…

Arbetare!
Slå igen sågverken och fabrikerna!
Fram för generalstrejk i Ådalen!

”Äh, det är bara kommunisterna som härjar igen. Det är inget att bry sig om”, säger han efter det att han läst artikeln. ”Kom, nu åker vi hem till morsan och äter. Vi får nog fläsk med löksås idag!” Axel följer efter sin bror och snart är de hemma på den lilla gården. Gunnars fästmö möter dem i dörren, hon har lillpojken i famnen. Han verkar snuvig, kinkar när Gunnar vill ta honom.
Efter att ha vaskat av sig om ansikte och händer sätter de sig till bords. Jodå, det var som de trodde, modern serverar fläsk med löksås, det doftar härligt om karotten. Skalpotatis och knäckebröd har hon också satt fram. Svagdrickan i sitt krus glimmar svagt gyllenbrun.
”Ska inte far äta med oss?” undrar Axel.
”Han har ont i sin höft i dag”, svarar modern. ”Jag tror inte han sov en endaste blund i natt. Det är ett elände! Jag tittade till honom nyss och då slumrade han, så vi låter honom allt vara.”
Hon räcker potatisen till Gunnar och han låter sig väl smaka.
Efter maten går Axel upp för trappan till sitt lilla krypin uppe på andra våning.
Han lägger sig på sängen med armarna under huvudet. Följer en flugas väg på den randiga tapeten. Snart sover han djupt, trött efter dagens knog.
Rummet är sparsamt möblerat, sängen tar det mesta av utrymmet. En kommod står på motsatta sidan, en brunbetsad pinnstol, där ligger hans arbetskläder från i går slängda över stolskanten. En låda i den gamla byrån av furu står på glänt. Man kan se en skymt av underkläder och strumpor ligga huller om buller i den.
På golvet ligger en randig trasmatta som modern vävt för längesen. Och det är väl i stort sett allt som finns där i rummet.
Vi låter honom sova en stund till, sedan ska han ut i ladugården och sköta sysslorna där. Att mocka och ge korna foder ligger på hans lott. Hönsen tar Karin hand om, på lördagarna åker hon in till staden för att sälja ägg och lite grönsaker.
Hushållet står modern för. Det har hon tidigt sagt ifrån, att där är det hon som bestämmer!
Meningen är att Gunnar så småningom ska ta över gården eftersom han är äldst. Nu bor han med sin Karin och sonen ute i lillstugan. De ska gifta sig till våren, då flyttar de in i huset. De äldre ska då ut till lillstugan är det tänkt. Karin hjälper till allt vad hon kan med sysslorna på det lilla hemmanet. Det har inte gått helt smärtfritt att anpassa sig till gårdens seder och bruk för henne, stadsflicka som hon är. Men hon är duktig och villig att lära.
”Axel, kom ner, kaffet är färdigt”, ropar Karin upp mot loftet. Axel reser sig yrvaket upp.
Han somnade visst? Hjälp, är klockan redan sju? Han rusar ner för trapporna, håret står på ända. De andra sitter redan vid bordet. Gunnar tittar försmädligt på honom. ”Jag tror visst att lillpojken sovit? En annan har då fått jobba värre! Har buret in all veden medans du legat där och snarkat!”
Axel låtsas att han inte hört broderns kommentarer, han doppar ivrigt en skorpa i kaffet.
Fadern har tydligen vaknat, sitter nu vid bordet och ser som vanligt tvär och sur ut.
Precis när Axel ska ge sig ut till ladugården så frågar fadern om de hört något mera om att sågverksarbetarnas löner ska komma att sänkas? ”Sanna mina ord, allt går igen”, säger han. ”Far min berättade hur det var när de gick i strejk på sågverket år 1879. Det hade de ingenting för, bara elände!”
”Jaja”, säger Axel, ”nu är det andra tider, far!” Sedan säger han att det är bara illasinnade rykten, han har då inte hört något om detta. Det borde väl han veta? ”Facket skulle inte tillåta det, det fattar ni väl! Föresten ska jag på fackmöte i morgon kväll. Då får du ta kvällspasset åt mig här hemma, Gunnar!” Brodern muttrar något, men nickar sedan jakande.
Så mycket folk här är, tänkte Axel när han hängde av sig trenchcoaten på en hängare i farstun när han väl var framme vid huset där fackföreningsmötet ska hållas. Han nickar åt handlarns Olle som redan är på plats. Ser sig omkring, konstaterar att det är många han känner som är där. Sekreteraren hejar på honom och säger, ”det var bra att du kom Axel, här kommer nog att gå hett till i dag! Har du hört att sågverket har planer på att sänka våra löner? Inte bara sågverket för resten, över hela landet sjuder det av förbittring bland arbetarna. Som om vi inte tjänar tillräckligt dåligt innan, va! Som vi har stretat och gnetat och nu ser vi resultatet av det!
Näe, fy fan säger jag bara!”
Axel hör hur upproret jäser i salen. När ordföranden äskar ordet lugnar de ner sig något, bara ett lågt mumlande hörs. Ordföranden väntar ut mumlet, tar en klunk av vattnet som står där på pulpeten, harklar sig, sedan tar han till orda. ”Kära kamrater”, säger han, ”jag förstår att ni hört ryktas om de senaste händelserna här i vår bygd? Men vi i fackföreningen står starka! Vi tänker inte att acceptera någon som helst lönesänkning! Jag har varit i kontakt med flera fackföreningar i landet och vi är helt överens om detta!”
Han berättar lite om arbetsgivarnas inställning och vad som orsakat denna oro som nu landet står inför.
” Som ni vet står Sverige inför en djup ekonomisk kris. Många arbetsgivare i Europa och övriga världen påstås ha förlorat alla sina tillgångar. Men många har också skott sig på oss arbetare! Nu är det dags att handla, vi ska allt visa dem! Det vapen vi har att ta till är att gå ut i strejk, och så är det också tänkt att bli. Gå nu hem och begrunda detta, det kommer att bli kämpigt men det är det värt!”
Han får en rungande applåd av de närvarande. Många står kvar, ilsket knyter de näven i byxfickan. Det blir väl som vanligt? Att arbetsgivaren vinner?
En efter en lommar de så småningom av och beger sig hemåt igen.
Det är tyst och nedsläckt när han kommer hem. De har tydligen redan gått och lagt sig? Han går ut i det stora lantköket, öppnar dörren till skafferiet. Undrar om det blev några köttbullar över sedan gårdagens middag? Jodå, han brer sig ett knäcke. Tar fram smörbingen och en fem sex köttbullar som han tänker skära i skivor och lägga på brödet. Det står en kanna mjölk med en tunn hinna av grädde överst. Han häller upp ett stort glas ljummen mjölk att dricka till. Sätter sig vid det stora slagbordet och njuter av de goda köttbullarna på knäckebrödsmackan.
Åh, vad han älskar detta kök! Det luktar alltid så gott där, modern har nästan jämt något på gång på den stora Aga-spisen. Än är det matbröd än vetebrödsdeg, eller något långkok som puttrar på den svarta spishällen. Den vitmenade spiskupan med sina blanka kopparlock ger ett hemtrevligt intryck. Väggarna är klädda med bräder i ljust gul pärlspånt. Det stora slagbordet har fadern snickrat i sin krafts dagar. Fyra pinnstolar kommer plats på vardera sidan om bordet. I fönstren hänger gardiner av tunn skir voile med små blommor i gult och rött. På fönsterbrädorna prunkar vita pelargonior så fint. Trasmattorna som ligger på det målade golvet har modern och Karin vävt.
Snart nog är smörgåsen slut, han plockar undan och tassar sedan tyst upp till sin bädd.
Utanför sitt lilla krypin finns det en liten skrubb med ett handfat och en kanna vatten. En tvål och en sträv handduk ligger där bredvid. Han orkar inte gå ut till dasset utan urinerar i pottan som står under bordet med handfatet. Tittar sig i den spruckna lilla spegeln som hänger där över fatet. Han ser ett friskt ansikte med fin hy, har ännu inte så mycket skäggstubb som brorsan.
Håret är ljust och lockigt, folk säger att han ser bra ut? Kroppen är i fint trim, kraftig utan att vara fet. Tro jag det, med sådant tungt jobb och allt cyklande varje dag fram och tillbaka till jobbet! Nä, nu är det nog dags även för mig att krypa ner i bingen. Och strax sover även han djupt.
Snart är arbetsveckan slut, och när lördagskvällen kommer gör Gunnar och Karin sig i ordning för att cykla till dansen. Axel bestämmer sig för att ändå följa med dem. Tänker, att kanske grannens Stina är där?
Han har hört att Gunnar Halm eventuellt ska spela i kväll. En speleman utav guds nåde, det säger alla. Att han tar till dragspelet är det inte så många som känner till, mest är väl han känd för att spela jazzmusik?
När sysslorna på gården är avslutade för dagen och lilleman har krupit till sängs, så gör de sig i ordning för kvällens begivenheter. I trädgården har Gunnar och Axel gillrat upp en vattenslang och nu duschar de av sig under den under glada skratt och tjut. De tvättar håret med palmolivetvålen som Karin köpt inne i stan. Sedan klär de sig i vita skjortor med långa ärmar som de kavlat upp, och svarta byxor med smala ben. Lite brylkräm i håret och så är grabbarna redo för dans. Karin tar längre tid på sig, men så är hon också jättesöt i sin klänning av muslin. Håret har hon utslaget och det är ett enda burr av lockar.
Så ger de sig iväg. Gunnar har Karin på cykelramen framför sig. Axel följer efter dem på den gamla blå monarken med de stora ballonghjulen.
Oj, vad folk här är. Att logdansen är populär i bygden, det märks allt! Alla verkar vara på glatt humör trots de bistra tiderna? Men man måste ju få roa sig, glömma vardagens slit en stund. Snart är Gunnar och Karin uppe på kvällens första dans. Axel ser sig omkring, är det någon han känner här som han törs bjuda upp? Det spritter allt i benen av danslust. Helt plötsligt får han syn på Stina där hon dansar förbi med handlarns Olle. Jädrarns, fattades bara det! Att Olle, den pigtjusarn skulle hinna före!
Han står där bredbent med näven i fickan, låtsandes fullständigt obekymrad. Vad bryr han sig om vem som dansar med vem? Han känner svetten börja rinna under armarna. Vad skulle han här att göra? Då känner han en plötsligt en doft strömma emot sig. Kan det vara av jasmin? Han vänder sig om, där är hon ju, Stina! Står där så nära honom och ler.
”Hej Axel, så roligt att du är här, det var längesen jag sist såg dig?” Hon tar honom under armen och drar honom från dansgolvet. ”Kom” säger hon, ”vi måste prata!”
De går ut i den ljumma försommarnatten upp mot kullen. Dansmusiken hörs svagt hit upp, månskäran lyser upp den gamla bänken som står där. De sätter sig ner. Stina drar upp benen under sig. Axels hjärta dunkar av glädje, tänk att det är Stina som sitter där jämte honom. Så han har drömt om denna stund. Hon berättar att hon har börjat studera inne i stan, att hon vill bli förskolelärare. Hon är inackorderad hos en syster till hennes mamma. ”Ville du inte också studera, Axel? Minns du inte vilka drömmar vi hade, har du gett upp dem?”
”Det går inte”, svarar Axel henne. Han reser sig upp från bänken, förtrollningen är bruten. Hur ska han få råd att studera, det går väl an för henne. Hon som har föräldrar som kan hjälpa henne ekonomisk, tänker han. Jag har ju inget att komma med. Hon vill ändå inte ha en sån som mig!
”Snälla Axel, se inte ut så där, det ordnar sig nog ska du se”, säger hon. ”Ge inte upp! Du har ju så gott läshuvud.” Hon reser sig från bänken, tittar ivrigt på honom.” Tänk Axel om du också flyttade in till stan, då skulle vi ju kunna hjälpa varandra med läxor och så. Det är så ensamt på kvällarna där, tycker jag. Jag har inte lärt känna så många ännu. De tycker väl att jag är en riktig lantlolla, stadsborna.”
Axel blir het av ilska, är de dumma mot hans Stina? Hon som är det finaste som finns.
Han kan inte se sig mätt på henne, känslorna väller bara fram. Han reser sig också upp, och så med ens är hon i hans famn. Han viskar att han håller så mycket av henne, bekänner att han alltid har gjort det, men inte vågat säga något tidigare.
Stina står stilla, hon smeker blygt hans kind, tätt tryckta vid varandra går de sedan hemåt.
Nästa kväll beger han sig till fackföreningslokalen, där sjuder det av rykten och antaganden.
Det är tal om att de måste gå samman, vara eniga, absolut inte gå med på några lönesänkningar! Aldrig i livet! Ordföranden som försöker få dem lugna, säger, ”vi måste vara eniga, vi i ledningen har planer på gemensam arbetsnedläggelse på samtliga sågverk.”
Och så blir det.
På måndagen veckan därefter går sågverksarbetarna inte till jobbet. Alla stannar hemma.
Axel och Gunnar går till skogen för att ta ner några träd, väl hemma igen möter de handlarns Olle som berättar att han har hört rykten om arbetsgivarnas planer på att ta in strejkbrytare till jobben. ”Det kan de väl inte göra?” Axel ser frågande ut, ”det kan väl ändå inte vara lagligt?”
”Håhå”, säger Olle, ”det struntar de väl i, om det är lagligt eller inte! Du är alldeles för blåögd, Axel!”
När de satt till bords på kvällen så säger fadern att han också har hört dessa rykten. ”Det här går aldrig vägen”, säger han bistert. ”Jag minns vad far min sa om strejk och upproriskhet mot övermakten. Han berättade för mig och mina bröder om hösten 1879. Då vart det också strejk bland sågverksarbetarna Arbetarna trodde att de skulle vinna striden men pytt vad de gjorde!
Det är ingen idé, pojkar! Ni får bara det ännu sämre, sanna mina ord!”
Axel svarar ilsket, ”det är andra tider nu far. I dag har vi har fackförbund som för vår talan och vi är så många. Fy fan för strejkbrytare! Det kan vi bara inte gå med på! Att andra ska ta våra jobb och utföra dem, det kan de ju försöka med! Tänk att helt oerfarna karlar ska jobba vid sågen! Det blir säkert massor av olyckor. Fackordföranden berättade just igår om en som hade sågat av sig armen! Men det kan de ha, när de tar jobben ifrån oss! Nej, vi kommer att demonstrera för våra rättigheter det kan du ge dig den på!
Vi har bestämt att vi ska gå en fredlig gemensam marsch och demonstrera mot detta, alla vi sågverksarbetare som jobbar här i trakten.”
” Jaja”, säger fadern. ”Den som lever får se.”
Sedan gör de kväll, det känns konstigt att inte få jobba, tycker både Axel och Gunnar, de är vana att arbeta sig trötta, och det är svårt för dem att komma till ro.
Axel ligger och funderar på vad Stina och han pratade om under danskvällen. Visst skulle han gärna vilja läsa vidare, men hur ska det gå till? Var katten ska han få pengar till det?
Gården kommer Gunnar att ta över, det vet han. Det är som det ska vara. Tänk om han kunde prata med fackbasen? Han kanske vet vilka möjligheter som finns till stipendier för en sån som han? Fadern är det ju ingen idé att fråga, han tycker väl att ”Såget” duger åt en sån som mig, tänker han vidare. Han tittade ju knappt åt mina betyg när jag gick ut skolan, fast jag var bäst i klassen. Mor var stolt det vet jag, men farsan. ” Pojk, bli vid din läst”, sa han.” Far min var sågverksarbetare, själv har jag jobbat och slitet hårt före olyckan, nu sitter jag här förbrukad. Och kan intet göra, det är bittert må du tro! Jag skulle göra vad som helst för att kunna jobba igen, och ni, ni ska strejka! Du springer där borta på fackföreningsmöten och lär dig en massa griller!”
Axel somnar så småningom, tankarna har tumlat runt runt i huvudet. Han sover oroligt, drömmer om att han blir arbetslös och utan pengar. Drömmer att Stina inte vill ha honom utan gifter sig med handlarns Olle! Vaknar alldeles genomsvett och med bultande huvud. Fryser och ser att lakanet och täcket har rasat ner på golvet. Vad är klockan, har han försovit sig?
Ruskar förvirrat på sig, javisst ja, han ska ju inte gå till sågverket!
Gunnar och han hjälps åt denna dag i ladugården, de arbetar tyst sida vid sida, var och en djupt försjunkna i oroliga tankar om framtiden.
Följande dag så går Axel och Gunnar ner till byn för att handla dagligvaror som modern behöver. Det är mycket folk i lanthandeln. Alla pratar om strejkbrytarna som nu kommit till sågverket. Utanför butiken har de lokala kommunisterna satt upp två olika anslag. Det första lyder:
Till ÅDALENS ARBETARE!
Bort med strejkbrytarna!
Strejkbrytare har kommit till Ådalen för att göra judastjänst vid Sandviken och Utansjö!

De tittar bortöver och ser det andra plakatet:

ARBETARE I ÅDALEN!
Reagera omedelbart mot strejkbrytarslöddret!!

De ser att även fackordföranden är där. Han morsar på Axel och säger att nu är det dags, på Kristi Himmelsfärdsdag blir det gemensam aktion mot strejkbrytarna. Vi ska marschera och demonstrera att vi inte går med på deras fasoner! Hela byn tänker gå med!
Senare på kvällen träffas Axel och Stina, Hon säger att hon är orolig för honom. ” Var rädd om dig”, säger hon, ”ska du verkligen gå med i demonstrationståget? Är det inte farligt?”
” Nej”, svarar Axel, ”det ska gå fredligt tillväga. Vi vill bara visa att de inte kan göra så här mot oss arbetare. De kan inte behandla oss hur som helst. Utan oss skulle de inte klara sig någon längre tid.”
” Stina, jag har tänkt så mycket på dig sedan vi träffades sist. Tänkt på vad du sa om att jag kanske också skulle kunna studera inne i staden. Jag har bestämt mig för att göra som du sa.
Jag ska höra mig för med fackbasen, vilka möjligheter jag har att låna pengar genom facket, jag vet andra som har gjort det.”
” Jag kanske kan be Far att han hjälper dig? Han har flera gånger sagt att det är synd och skam att du inte får studera”, säger Stina.
”Nej, det vill jag inte, jag vill visa att jag klarar upp detta själv”, förklarar Axel.
De sätter sig ner i bersån, där får de vara ifred för nyfikna blickar. Axel lägger armen runt Stinas axlar och de bara sitter där tysta tillsammans, sida vid sida.
Axel och Stina träffas alltmer, de drömmer om en gemensam framtid. De bryr sig inte så mycket om nuet utan fantasin tar dem med förälskelsens heta låga långt fram i tiden! Först så ska de ta sin examen, få ett bra arbete, ett litet hus vore fint! De planerar och fantiserar, framtiden ter sig mycket lovande ut. Barn vill de också ha, en pojke och en jänta, ”tänk en liten grabb med dina ögon och ditt lockiga hår, säger Stina förälskat till Axel.”
På Kristi Himmelsfärdsdagen vaknar Axel tidigt, han är spänd av förväntan. I dag ska vi allt visa dem! Han är full av tillförsikt. Han känner sig stark och modig. Stina har till hans glädje sagt att hon vill vara hans hjärtans kär, ännu är det bara de som vet om denna ljuva hemlighet!
Han tar på sig sina bästa kläder, den svarta kostymen, den vita skjortan med den styva kragen. Slips äger han ingen. Blankar skorna med skosvärta så de blänker så att man nästan kan spegla sig i dom! Rakningen går som en dans, ”aj som satan! Tror jag inte att jag ändå skar mig?” Han ser sig i spegeln med det spruckna glaset. ”Äh, det syns inte”, säger han till sig själv. Sedan springer han nerför trappen, hoppar upp på cykeln och ger sig iväg till idrottsplatsen. Klockan tolv har de bestämt att de ska samlas, alla de som bestämt sig för att demonstrera.
Det är en strålande solig dag. Hjälp vad folk det är som har samlats! Han hejar på flera som han känner. Stämningen verkar uppjagad, hoppas att organisatörerna har läget under kontroll hinner han tänka, innan det är dags att inordna sig i ledet. Längst fram går två fanbärare bärandes fanor och fackets standar. Efter kommer en mindre blåsorkester och sedan arbetare i led om fyra i bredd. Axel och handlarns Olle hamnar brevid varandra. Demonstrationståget är säkert uppemot en kilometer långt?
Ordningsmakten har vidtagit olika åtgärder för att det ska gå lugnt tillväga. Facket har i god ordning anmält att de tänker demonstrera. Militär har beordrats in, deras främsta uppgift är att skydda strejkbrytarna. Soldaternas vapen är laddade med två lösa skott i magasinen för att i första hand varna folkmassan om den skulle bli orolig.
Först gick allt som det skulle, men av någon okänd anledning så uppstod handgemäng lite varstans i leden, hästarna blev oroliga och stegrade sig. Det uppstod rykten utmed leden om att skott hade avlossas. Folkmassan eggas upp mer och mer. Folk rusar åt alla håll för att undvika de påstådda gevärskulorna. Hästarna gnäggar vilt av rädsla, ryttarna förlorar helt kontrollen över dem. Några i folkmassan börjar kasta sten, och sedan är det full kalabalik!
Man hör någon ropa…
” Eld!”
5 personer miste livet denna dag, Fyra demonstranter och en åskådare blev sårade. De flesta av rikoschetterande kulor.
Onödigt och oerhört tragiskt, arbetarna visste inte att de redan vunnit sitt mål. Strejkbrytarna var redan belagda med arbetsförbud.
En hjälte bland demonstranterna lurade soldaterna att sluta skjuta genom att blåsa, ” Eld upphör-signal” i sin trumpet. På så sätt undveks det att ännu flera dog.
Ansträngningarna från Myndigheternas sida att undsätta de sårade var obefintliga. Man vågade helt enkelt inte skicka in militärens sjukvårdare i folkmassan för stämningen var alltför hätsk. Bland de bittra arbetarna förekom tal om att göra ett stormningsförsök, men det ansågs lika med självmord. När man via lokalpressen fått beskedet om förbudet som riktats mot strejkbryteri, lugnade man ner sig, och efterhand lämnade demonstranterna området.
Vid begravningen i Kramfors deltog uppemot 12.000 personer. Samma dag klockan tolv avstannade allt arbete i många svenska städer för en tyst minut.
Axel blev 24 år, 3 månader och 7 dagar gammal.






I skuggan av Ådalen.

”Ska du med på dansen på lördag?”
”Nä”, säger Axel dröjande, ”nä, jag vet inte?”
”Äh, va nu inte en sån tråkmåns”, säger Gunnar till Axel när de slutat sitt arbete på måndagskvällen. Axel som grenslat sin cykel, böjer sig ner för att sätta fast cykelklämmorna vid byxbenen för att hindra att de vida byxorna inte ska åka in i hjulen. De har ett par kilometer att avverka innan de är hemma i byn. Båda två arbetar på sågverket i Marma. Det är ett hårt och slitsamt arbete. Uselt betalt är det också. Det går an för Axel som bara har sig själv att ansvara för. Värre är det för Gunnar som har fästmö och en son att försörja.
”Ja, jag och Karin cyklar nog dit i alla fall, morsan lovade att vara barnvakt. Axel, häng med vetja! Du har väl ändå inget annat för dig? Förresten, så tror jag att Stina skulle dit också?
Henne har du ju ett gott öga till, eller?”
Axel skrattar till lite förläget, han har länge gått och slängt trånande blickar efter grannens Stina. De har växt upp tillsammans och hon har blommat upp den här sommaren. Fått små utbuktningar under blusen som han inte sett förut? Hon har långt ljust hår som hon bär i hästsvans, runda rosiga kinder, mörkblå ögon, nätt figur.
Han har alltid kunnat prata med henne om allt tidigare, nu är det som om han får tunghäfta så fort han ser henne. Axel önskar han hade Gunnars svada. Förbannar sin egen försagdhet och tillkortakommande. Han suckar tungt.
De båda bröderna cyklar tyst vidare, backen upp mot byn är tung att cykla. Det går väl an nu på vårkanten. När han tänker tillbaka på den genomgångna vintern, så ryser han av ovilja. Fy sjutton vilket slit det var. Kallt som tusan, snön meterdjup, då var det till att ta fram sparken. Mor hade stickat dem tjocka vantar och sockor i raggsocksgarn. Fyllt deras ränslar med termosar med vattenchoklad att dricka. Bakat skrädda kakor med prickekorv som pålägg.
Ibland kunde det ligga ett äpple i ränseln också. Hon är bra, morsan.
Stackars mor, hon har då inte haft det så lätt sedan far föll ner från höskullen? Vilket elände det var. Nu sitter han där och kommenderar. Gör si. Gör så. Inget duger!
Axel drömmer om att snart kunna flytta in till stan. Men först måste han jobba ett tag för att få ihop lite pengar. Han har storslagna drömmar. Inte ska han göra som Gunnar inte. Barn ska han då inte ha på länge. Först ska han se till att kunna försörja sin kvinna!
Axel har gått med i fackföreningen, det är bra att vara med där tycker han. Han går ofta på deras möten, har också börjat hjälpa till med att värva ungdomar dit. Där har han ingen tunghäfta, inte!
Gunnar bryr sig inte så mycket, tycker det är dyrt att vara med i facket. Man får ändå ingenting för de pengarna, tycker han.
”Vi måste vara solidariska”, säger Axel, ”ju fler vi är, ju starkare blir vi!”
”Ja, ja, jag går väl med då, men jag gillar det inte! Tjatpelle!”
Väl hemma i byn stannar de till vid handelsboden, där står redan några kamrater till dem och läser bladet som handelsmannen satt upp på anslagstavlan.
”Vad är det nu då? Vad är det ni studerar så flitigt?” Gunnar böjer sig framåt för att läsa…

Arbetare!
Slå igen sågverken och fabrikerna!
Fram för generalstrejk i Ådalen!

”Äh, det är bara kommunisterna som härjar igen. Det är inget att bry sig om”, säger han efter det att han läst artikeln. ”Kom, nu åker vi hem till morsan och äter. Vi får nog fläsk med löksås idag!” Axel följer efter sin bror och snart är de hemma på den lilla gården. Gunnars fästmö möter dem i dörren, hon har lillpojken i famnen. Han verkar snuvig, kinkar när Gunnar vill ta honom.
Efter att ha vaskat av sig om ansikte och händer sätter de sig till bords. Jodå, det var som de trodde, modern serverar fläsk med löksås, det doftar härligt om karotten. Skalpotatis och knäckebröd har hon också satt fram. Svagdrickan i sitt krus glimmar svagt gyllenbrun.
”Ska inte far äta med oss?” undrar Axel.
”Han har ont i sin höft i dag”, svarar modern. ”Jag tror inte han sov en endaste blund i natt. Det är ett elände! Jag tittade till honom nyss och då slumrade han, så vi låter honom allt vara.”
Hon räcker potatisen till Gunnar och han låter sig väl smaka.
Efter maten går Axel upp för trappan till sitt lilla krypin uppe på andra våning.
Han lägger sig på sängen med armarna under huvudet. Följer en flugas väg på den randiga tapeten. Snart sover han djupt, trött efter dagens knog.
Rummet är sparsamt möblerat, sängen tar det mesta av utrymmet. En kommod står på motsatta sidan, en brunbetsad pinnstol, där ligger hans arbetskläder från i går slängda över stolskanten. En låda i den gamla byrån av furu står på glänt. Man kan se en skymt av underkläder och strumpor ligga huller om buller i den.
På golvet ligger en randig trasmatta som modern vävt för längesen. Och det är väl i stort sett allt som finns där i rummet.
Vi låter honom sova en stund till, sedan ska han ut i ladugården och sköta sysslorna där. Att mocka och ge korna foder ligger på hans lott. Hönsen tar Karin hand om, på lördagarna åker hon in till staden för att sälja ägg och lite grönsaker.
Hushållet står modern för. Det har hon tidigt sagt ifrån, att där är det hon som bestämmer!
Meningen är att Gunnar så småningom ska ta över gården eftersom han är äldst. Nu bor han med sin Karin och sonen ute i lillstugan. De ska gifta sig till våren, då flyttar de in i huset. De äldre ska då ut till lillstugan är det tänkt. Karin hjälper till allt vad hon kan med sysslorna på det lilla hemmanet. Det har inte gått helt smärtfritt att anpassa sig till gårdens seder och bruk för henne, stadsflicka som hon är. Men hon är duktig och villig att lära.
”Axel, kom ner, kaffet är färdigt”, ropar Karin upp mot loftet. Axel reser sig yrvaket upp.
Han somnade visst? Hjälp, är klockan redan sju? Han rusar ner för trapporna, håret står på ända. De andra sitter redan vid bordet. Gunnar tittar försmädligt på honom. ”Jag tror visst att lillpojken sovit? En annan har då fått jobba värre! Har buret in all veden medans du legat där och snarkat!”
Axel låtsas att han inte hört broderns kommentarer, han doppar ivrigt en skorpa i kaffet.
Fadern har tydligen vaknat, sitter nu vid bordet och ser som vanligt tvär och sur ut.
Precis när Axel ska ge sig ut till ladugården så frågar fadern om de hört något mera om att sågverksarbetarnas löner ska komma att sänkas? ”Sanna mina ord, allt går igen”, säger han. ”Far min berättade hur det var när de gick i strejk på sågverket år 1879. Det hade de ingenting för, bara elände!”
”Jaja”, säger Axel, ”nu är det andra tider, far!” Sedan säger han att det är bara illasinnade rykten, han har då inte hört något om detta. Det borde väl han veta? ”Facket skulle inte tillåta det, det fattar ni väl! Föresten ska jag på fackmöte i morgon kväll. Då får du ta kvällspasset åt mig här hemma, Gunnar!” Brodern muttrar något, men nickar sedan jakande.
Så mycket folk här är, tänkte Axel när han hängde av sig trenchcoaten på en hängare i farstun när han väl var framme vid huset där fackföreningsmötet ska hållas. Han nickar åt handlarns Olle som redan är på plats. Ser sig omkring, konstaterar att det är många han känner som är där. Sekreteraren hejar på honom och säger, ”det var bra att du kom Axel, här kommer nog att gå hett till i dag! Har du hört att sågverket har planer på att sänka våra löner? Inte bara sågverket för resten, över hela landet sjuder det av förbittring bland arbetarna. Som om vi inte tjänar tillräckligt dåligt innan, va! Som vi har stretat och gnetat och nu ser vi resultatet av det!
Näe, fy fan säger jag bara!”
Axel hör hur upproret jäser i salen. När ordföranden äskar ordet lugnar de ner sig något, bara ett lågt mumlande hörs. Ordföranden väntar ut mumlet, tar en klunk av vattnet som står där på pulpeten, harklar sig, sedan tar han till orda. ”Kära kamrater”, säger han, ”jag förstår att ni hört ryktas om de senaste händelserna här i vår bygd? Men vi i fackföreningen står starka! Vi tänker inte att acceptera någon som helst lönesänkning! Jag har varit i kontakt med flera fackföreningar i landet och vi är helt överens om detta!”
Han berättar lite om arbetsgivarnas inställning och vad som orsakat denna oro som nu landet står inför.
” Som ni vet står Sverige inför en djup ekonomisk kris. Många arbetsgivare i Europa och övriga världen påstås ha förlorat alla sina tillgångar. Men många har också skott sig på oss arbetare! Nu är det dags att handla, vi ska allt visa dem! Det vapen vi har att ta till är att gå ut i strejk, och så är det också tänkt att bli. Gå nu hem och begrunda detta, det kommer att bli kämpigt men det är det värt!”
Han får en rungande applåd av de närvarande. Många står kvar, ilsket knyter de näven i byxfickan. Det blir väl som vanligt? Att arbetsgivaren vinner?
En efter en lommar de så småningom av och beger sig hemåt igen.
Det är tyst och nedsläckt när han kommer hem. De har tydligen redan gått och lagt sig? Han går ut i det stora lantköket, öppnar dörren till skafferiet. Undrar om det blev några köttbullar över sedan gårdagens middag? Jodå, han brer sig ett knäcke. Tar fram smörbingen och en fem sex köttbullar som han tänker skära i skivor och lägga på brödet. Det står en kanna mjölk med en tunn hinna av grädde överst. Han häller upp ett stort glas ljummen mjölk att dricka till. Sätter sig vid det stora slagbordet och njuter av de goda köttbullarna på knäckebrödsmackan.
Åh, vad han älskar detta kök! Det luktar alltid så gott där, modern har nästan jämt något på gång på den stora Aga-spisen. Än är det matbröd än vetebrödsdeg, eller något långkok som puttrar på den svarta spishällen. Den vitmenade spiskupan med sina blanka kopparlock ger ett hemtrevligt intryck. Väggarna är klädda med bräder i ljust gul pärlspånt. Det stora slagbordet har fadern snickrat i sin krafts dagar. Fyra pinnstolar kommer plats på vardera sidan om bordet. I fönstren hänger gardiner av tunn skir voile med små blommor i gult och rött. På fönsterbrädorna prunkar vita pelargonior så fint. Trasmattorna som ligger på det målade golvet har modern och Karin vävt.
Snart nog är smörgåsen slut, han plockar undan och tassar sedan tyst upp till sin bädd.
Utanför sitt lilla krypin finns det en liten skrubb med ett handfat och en kanna vatten. En tvål och en sträv handduk ligger där bredvid. Han orkar inte gå ut till dasset utan urinerar i pottan som står under bordet med handfatet. Tittar sig i den spruckna lilla spegeln som hänger där över fatet. Han ser ett friskt ansikte med fin hy, har ännu inte så mycket skäggstubb som brorsan.
Håret är ljust och lockigt, folk säger att han ser bra ut? Kroppen är i fint trim, kraftig utan att vara fet. Tro jag det, med sådant tungt jobb och allt cyklande varje dag fram och tillbaka till jobbet! Nä, nu är det nog dags även för mig att krypa ner i bingen. Och strax sover även han djupt.
Snart är arbetsveckan slut, och när lördagskvällen kommer gör Gunnar och Karin sig i ordning för att cykla till dansen. Axel bestämmer sig för att ändå följa med dem. Tänker, att kanske grannens Stina är där?
Han har hört att Gunnar Halm eventuellt ska spela i kväll. En speleman utav guds nåde, det säger alla. Att han tar till dragspelet är det inte så många som känner till, mest är väl han känd för att spela jazzmusik?
När sysslorna på gården är avslutade för dagen och lilleman har krupit till sängs, så gör de sig i ordning för kvällens begivenheter. I trädgården har Gunnar och Axel gillrat upp en vattenslang och nu duschar de av sig under den under glada skratt och tjut. De tvättar håret med palmolivetvålen som Karin köpt inne i stan. Sedan klär de sig i vita skjortor med långa ärmar som de kavlat upp, och svarta byxor med smala ben. Lite brylkräm i håret och så är grabbarna redo för dans. Karin tar längre tid på sig, men så är hon också jättesöt i sin klänning av muslin. Håret har hon utslaget och det är ett enda burr av lockar.
Så ger de sig iväg. Gunnar har Karin på cykelramen framför sig. Axel följer efter dem på den gamla blå monarken med de stora ballonghjulen.
Oj, vad folk här är. Att logdansen är populär i bygden, det märks allt! Alla verkar vara på glatt humör trots de bistra tiderna? Men man måste ju få roa sig, glömma vardagens slit en stund. Snart är Gunnar och Karin uppe på kvällens första dans. Axel ser sig omkring, är det någon han känner här som han törs bjuda upp? Det spritter allt i benen av danslust. Helt plötsligt får han syn på Stina där hon dansar förbi med handlarns Olle. Jädrarns, fattades bara det! Att Olle, den pigtjusarn skulle hinna före!
Han står där bredbent med näven i fickan, låtsandes fullständigt obekymrad. Vad bryr han sig om vem som dansar med vem? Han känner svetten börja rinna under armarna. Vad skulle han här att göra? Då känner han en plötsligt en doft strömma emot sig. Kan det vara av jasmin? Han vänder sig om, där är hon ju, Stina! Står där så nära honom och ler.
”Hej Axel, så roligt att du är här, det var längesen jag sist såg dig?” Hon tar honom under armen och drar honom från dansgolvet. ”Kom” säger hon, ”vi måste prata!”
De går ut i den ljumma försommarnatten upp mot kullen. Dansmusiken hörs svagt hit upp, månskäran lyser upp den gamla bänken som står där. De sätter sig ner. Stina drar upp benen under sig. Axels hjärta dunkar av glädje, tänk att det är Stina som sitter där jämte honom. Så han har drömt om denna stund. Hon berättar att hon har börjat studera inne i stan, att hon vill bli förskolelärare. Hon är inackorderad hos en syster till hennes mamma. ”Ville du inte också studera, Axel? Minns du inte vilka drömmar vi hade, har du gett upp dem?”
”Det går inte”, svarar Axel henne. Han reser sig upp från bänken, förtrollningen är bruten. Hur ska han få råd att studera, det går väl an för henne. Hon som har föräldrar som kan hjälpa henne ekonomisk, tänker han. Jag har ju inget att komma med. Hon vill ändå inte ha en sån som mig!
”Snälla Axel, se inte ut så där, det ordnar sig nog ska du se”, säger hon. ”Ge inte upp! Du har ju så gott läshuvud.” Hon reser sig från bänken, tittar ivrigt på honom.” Tänk Axel om du också flyttade in till stan, då skulle vi ju kunna hjälpa varandra med läxor och så. Det är så ensamt på kvällarna där, tycker jag. Jag har inte lärt känna så många ännu. De tycker väl att jag är en riktig lantlolla, stadsborna.”
Axel blir het av ilska, är de dumma mot hans Stina? Hon som är det finaste som finns.
Han kan inte se sig mätt på henne, känslorna väller bara fram. Han reser sig också upp, och så med ens är hon i hans famn. Han viskar att han håller så mycket av henne, bekänner att han alltid har gjort det, men inte vågat säga något tidigare.
Stina står stilla, hon smeker blygt hans kind, tätt tryckta vid varandra går de sedan hemåt.
Nästa kväll beger han sig till fackföreningslokalen, där sjuder det av rykten och antaganden.
Det är tal om att de måste gå samman, vara eniga, absolut inte gå med på några lönesänkningar! Aldrig i livet! Ordföranden som försöker få dem lugna, säger, ”vi måste vara eniga, vi i ledningen har planer på gemensam arbetsnedläggelse på samtliga sågverk.”
Och så blir det.
På måndagen veckan därefter går sågverksarbetarna inte till jobbet. Alla stannar hemma.
Axel och Gunnar går till skogen för att ta ner några träd, väl hemma igen möter de handlarns Olle som berättar att han har hört rykten om arbetsgivarnas planer på att ta in strejkbrytare till jobben. ”Det kan de väl inte göra?” Axel ser frågande ut, ”det kan väl ändå inte vara lagligt?”
”Håhå”, säger Olle, ”det struntar de väl i, om det är lagligt eller inte! Du är alldeles för blåögd, Axel!”
När de satt till bords på kvällen så säger fadern att han också har hört dessa rykten. ”Det här går aldrig vägen”, säger han bistert. ”Jag minns vad far min sa om strejk och upproriskhet mot övermakten. Han berättade för mig och mina bröder om hösten 1879. Då vart det också strejk bland sågverksarbetarna Arbetarna trodde att de skulle vinna striden men pytt vad de gjorde!
Det är ingen idé, pojkar! Ni får bara det ännu sämre, sanna mina ord!”
Axel svarar ilsket, ”det är andra tider nu far. I dag har vi har fackförbund som för vår talan och vi är så många. Fy fan för strejkbrytare! Det kan vi bara inte gå med på! Att andra ska ta våra jobb och utföra dem, det kan de ju försöka med! Tänk att helt oerfarna karlar ska jobba vid sågen! Det blir säkert massor av olyckor. Fackordföranden berättade just igår om en som hade sågat av sig armen! Men det kan de ha, när de tar jobben ifrån oss! Nej, vi kommer att demonstrera för våra rättigheter det kan du ge dig den på!
Vi har bestämt att vi ska gå en fredlig gemensam marsch och demonstrera mot detta, alla vi sågverksarbetare som jobbar här i trakten.”
” Jaja”, säger fadern. ”Den som lever får se.”
Sedan gör de kväll, det känns konstigt att inte få jobba, tycker både Axel och Gunnar, de är vana att arbeta sig trötta, och det är svårt för dem att komma till ro.
Axel ligger och funderar på vad Stina och han pratade om under danskvällen. Visst skulle han gärna vilja läsa vidare, men hur ska det gå till? Var katten ska han få pengar till det?
Gården kommer Gunnar att ta över, det vet han. Det är som det ska vara. Tänk om han kunde prata med fackbasen? Han kanske vet vilka möjligheter som finns till stipendier för en sån som han? Fadern är det ju ingen idé att fråga, han tycker väl att ”Såget” duger åt en sån som mig, tänker han vidare. Han tittade ju knappt åt mina betyg när jag gick ut skolan, fast jag var bäst i klassen. Mor var stolt det vet jag, men farsan. ” Pojk, bli vid din läst”, sa han.” Far min var sågverksarbetare, själv har jag jobbat och slitet hårt före olyckan, nu sitter jag här förbrukad. Och kan intet göra, det är bittert må du tro! Jag skulle göra vad som helst för att kunna jobba igen, och ni, ni ska strejka! Du springer där borta på fackföreningsmöten och lär dig en massa griller!”
Axel somnar så småningom, tankarna har tumlat runt runt i huvudet. Han sover oroligt, drömmer om att han blir arbetslös och utan pengar. Drömmer att Stina inte vill ha honom utan gifter sig med handlarns Olle! Vaknar alldeles genomsvett och med bultande huvud. Fryser och ser att lakanet och täcket har rasat ner på golvet. Vad är klockan, har han försovit sig?
Ruskar förvirrat på sig, javisst ja, han ska ju inte gå till sågverket!
Gunnar och han hjälps åt denna dag i ladugården, de arbetar tyst sida vid sida, var och en djupt försjunkna i oroliga tankar om framtiden.
Följande dag så går Axel och Gunnar ner till byn för att handla dagligvaror som modern behöver. Det är mycket folk i lanthandeln. Alla pratar om strejkbrytarna som nu kommit till sågverket. Utanför butiken har de lokala kommunisterna satt upp två olika anslag. Det första lyder:
Till ÅDALENS ARBETARE!
Bort med strejkbrytarna!
Strejkbrytare har kommit till Ådalen för att göra judastjänst vid Sandviken och Utansjö!

De tittar bortöver och ser det andra plakatet:

ARBETARE I ÅDALEN!
Reagera omedelbart mot strejkbrytarslöddret!!

De ser att även fackordföranden är där. Han morsar på Axel och säger att nu är det dags, på Kristi Himmelsfärdsdag blir det gemensam aktion mot strejkbrytarna. Vi ska marschera och demonstrera att vi inte går med på deras fasoner! Hela byn tänker gå med!
Senare på kvällen träffas Axel och Stina, Hon säger att hon är orolig för honom. ” Var rädd om dig”, säger hon, ”ska du verkligen gå med i demonstrationståget? Är det inte farligt?”
” Nej”, svarar Axel, ”det ska gå fredligt tillväga. Vi vill bara visa att de inte kan göra så här mot oss arbetare. De kan inte behandla oss hur som helst. Utan oss skulle de inte klara sig någon längre tid.”
” Stina, jag har tänkt så mycket på dig sedan vi träffades sist. Tänkt på vad du sa om att jag kanske också skulle kunna studera inne i staden. Jag har bestämt mig för att göra som du sa.
Jag ska höra mig för med fackbasen, vilka möjligheter jag har att låna pengar genom facket, jag vet andra som har gjort det.”
” Jag kanske kan be Far att han hjälper dig? Han har flera gånger sagt att det är synd och skam att du inte får studera”, säger Stina.
”Nej, det vill jag inte, jag vill visa att jag klarar upp detta själv”, förklarar Axel.
De sätter sig ner i bersån, där får de vara ifred för nyfikna blickar. Axel lägger armen runt Stinas axlar och de bara sitter där tysta tillsammans, sida vid sida.
Axel och Stina träffas alltmer, de drömmer om en gemensam framtid. De bryr sig inte så mycket om nuet utan fantasin tar dem med förälskelsens heta låga långt fram i tiden! Först så ska de ta sin examen, få ett bra arbete, ett litet hus vore fint! De planerar och fantiserar, framtiden ter sig mycket lovande ut. Barn vill de också ha, en pojke och en jänta, ”tänk en liten grabb med dina ögon och ditt lockiga hår, säger Stina förälskat till Axel.”
På Kristi Himmelsfärdsdagen vaknar Axel tidigt, han är spänd av förväntan. I dag ska vi allt visa dem! Han är full av tillförsikt. Han känner sig stark och modig. Stina har till hans glädje sagt att hon vill vara hans hjärtans kär, ännu är det bara de som vet om denna ljuva hemlighet!
Han tar på sig sina bästa kläder, den svarta kostymen, den vita skjortan med den styva kragen. Slips äger han ingen. Blankar skorna med skosvärta så de blänker så att man nästan kan spegla sig i dom! Rakningen går som en dans, ”aj som satan! Tror jag inte att jag ändå skar mig?” Han ser sig i spegeln med det spruckna glaset. ”Äh, det syns inte”, säger han till sig själv. Sedan springer han nerför trappen, hoppar upp på cykeln och ger sig iväg till idrottsplatsen. Klockan tolv har de bestämt att de ska samlas, alla de som bestämt sig för att demonstrera.
Det är en strålande solig dag. Hjälp vad folk det är som har samlats! Han hejar på flera som han känner. Stämningen verkar uppjagad, hoppas att organisatörerna har läget under kontroll hinner han tänka, innan det är dags att inordna sig i ledet. Längst fram går två fanbärare bärandes fanor och fackets standar. Efter kommer en mindre blåsorkester och sedan arbetare i led om fyra i bredd. Axel och handlarns Olle hamnar brevid varandra. Demonstrationståget är säkert uppemot en kilometer långt?
Ordningsmakten har vidtagit olika åtgärder för att det ska gå lugnt tillväga. Facket har i god ordning anmält att de tänker demonstrera. Militär har beordrats in, deras främsta uppgift är att skydda strejkbrytarna. Soldaternas vapen är laddade med två lösa skott i magasinen för att i första hand varna folkmassan om den skulle bli orolig.
Först gick allt som det skulle, men av någon okänd anledning så uppstod handgemäng lite varstans i leden, hästarna blev oroliga och stegrade sig. Det uppstod rykten utmed leden om att skott hade avlossas. Folkmassan eggas upp mer och mer. Folk rusar åt alla håll för att undvika de påstådda gevärskulorna. Hästarna gnäggar vilt av rädsla, ryttarna förlorar helt kontrollen över dem. Några i folkmassan börjar kasta sten, och sedan är det full kalabalik!
Man hör någon ropa…
” Eld!”
5 personer miste livet denna dag, Fyra demonstranter och en åskådare blev sårade. De flesta av rikoschetterande kulor.
Onödigt och oerhört tragiskt, arbetarna visste inte att de redan vunnit sitt mål. Strejkbrytarna var redan belagda med arbetsförbud.
En hjälte bland demonstranterna lurade soldaterna att sluta skjuta genom att blåsa, ” Eld upphör-signal” i sin trumpet. På så sätt undveks det att ännu flera dog.
Ansträngningarna från Myndigheternas sida att undsätta de sårade var obefintliga. Man vågade helt enkelt inte skicka in militärens sjukvårdare i folkmassan för stämningen var alltför hätsk. Bland de bittra arbetarna förekom tal om att göra ett stormningsförsök, men det ansågs lika med självmord. När man via lokalpressen fått beskedet om förbudet som riktats mot strejkbryteri, lugnade man ner sig, och efterhand lämnade demonstranterna området.
Vid begravningen i Kramfors deltog uppemot 12.000 personer. Samma dag klockan tolv avstannade allt arbete i många svenska städer för en tyst minut.
Axel blev 24 år, 3 månader och 7 dagar gammal.

























Författare:

Publicerat

Dela: