Publicerat
Kategori: Novell

I skuggan av blodröda tårar

En härlig doft av jasmin och vildvuxna blommor låg tjock över den morgondisiga ängen. I det sommargröna gräset dundrade fyra tunga, becksvarta hovar förbi. De glänste likt blankpolerat stål i det mjuka gryningsljuset, samtidigt som en lätt dimma begravde dem bland smörblommor och frodigt gräs.
”Lindsey. Lindsey! Jag menade inte vad jag sade. Snälla, försök någon annan dag när det inte är så blött!”
De snabba, daggvåta, hovarna avancerade målmedvetet genom terrängen. Snart skulle de lätta från marken och balanserat sväva över det fallna trädet.
”Lindsey! Tänk på vad som hände med Avalance! Bara för att Ella har klarat av det behöver inte du också göra det. Snälla!”
Den rostbrunhåriga ryttaren samlade in den muskulösa, ebenholtssvarta hästen inför hindret. De hade tränat stenhårt inför den årliga tävlingen på Åsen, och därför ville hon nu känna att det hade gett resultat.

Samtidigt som de två kraftiga framhovarna lättade från gräsets trygga strån, kastade morgonsolen dess bländande strålar upp över träden, för att sedan genast landa på hästen och ryttaren. I silhuetten de utgjorde kunde den nervösa vännen bevittna hur ett uppskärrat rådjur hoppade ut mitt framför det provisoriska hindret. Hennes skrik var nästan värre än ryttarens, då hästens fäktande hovar panikslaget landade där rådjuret nyss hade sprungit förbi, för att sedan i samma rörelse dra med sig resten av kroppen ned i det nu rödfläckade gräset.

Åskådaren stod orörlig vid åsynen av sin bästa vän mosas under femhundra kilo häst. Hon ville springa fram och göra någonting. Vad som helst. Men det var som om hon var fastvuxen på den klibbiga, smått steniga, marken. Det var som om allting redan var försent.
När hon drog fram den svarta Nokia- mobilen var det med darrande fingrar hon slog numret till ambulansen. Hon hade aldrig förut varit så lugn och förtvivlad på samma gång.
”Linn, älskling, vakna!”
Lindsey gläntade försiktigt på ena ögonlocket, och det kändes som om det skulle varit lättare att flytta på ett berg. En bredkindad, gråtande kvinna stod böjd över hennes vilande bröstkorg. Det var hennes mamma.
”Åh, Linn, du är vaken”, muttrade hon häpet men förtjust. ”Hallå, någon!” ropade hon sedan. ”Hon är vaken. Lindsey är vaken!”

Medan sköterskorna omringade henne och pratade så snabbt att hon inte kunde hänga med, funderade hon över vad som egentligen hade hänt. Det hade varit dumt att försöka klara av stocken när det var blött, men de skulle ha klarat det. Allting hade gått som planerat om inte bara det där hemska rådjuret hoppat fram i precis fel ögonblick…
Plötsligt kände hon att någon skakade hennes axlar och ville ha kontakt. Hon gjorde personen till viljes och tittade upp.
”Lindsey, hur känns det i benen?” frågade en blek sjuksköterska med sitt stripiga och blonda hår uppsatt i en knut i nacken.
”I benen?” undrade hon oförstående och försökte vicka på tårna. Det gick inte. Det gick inte!
”Varför kan jag inte röra på benen? Vad har ni gjort?”
Hon hävde sig upp med hjälp av armarna och försökte desperat flytta på de slappa benen, men det var som om de hade upphört att existera. Hon fick ingen som helst kontakt med dem!
”Det är en trevlig flicka i väntrummet som skulle vilja träffa dig”, informerade sköterskan med det stripiga håret. Lindsey tänkte direkt på sin bästa kompis Blair och nickade till att hon ville träffa henne. Medan sköterskan gick och hämtade besökaren försökte Lindsey få klarhet i tankarna. Anledningen till att benen inte gjorde ont var antagligen att hon inte hade någon känsel alls i dem. Hur skulle hon nu klara sig?

I nästa ögonblick stod Gabriella i dörröppningen. Med sitt fantastiska gyllenblonda hår vilandes längs sidorna gled hon sakta fram mot Lindsey, som bävade inför mötet med den person hon minst av allt kände för att träffa just nu.
”Nej, men Lindsey! Hur har du hamnat här?” frågade den blonda tjejen med silkeslen röst. ”På ett sjukhus? Du är väl medveten om att tävlingen äger rum om redan en vecka? Tänker du ligga här och såsa då? Det är okej för mig. Då vinner jag för sjätte året i rad, och det är mer än någon någonsin har vunnit på Åsen. Det vet du, eller hur? Åh, du anar inte hur glad du gör mig. Tack, Lindsey, tack!”

Ilskan kokade inom henne. Den enda anledningen till att hon tänkt ställa upp i den där tävlingen var på grund av den där… den där bortskämda de Jewle- snobben. De var ett helt släkte. Gabriellas mor Bethany de Jewle hade erövrat världen med sin fantastiska ridkunskap. När hennes dotter föddes hade hon redan en utstakad framtid. Dessvärre hade Bethany dött i en tragisk ridolycka när Gabriella bara var nio år. Hon svor på att, för sin mammas skull, försöka bli så bra hon annars hade blivit med hennes hjälp.
Det var sådant som alla i trakten kände till. Familjen de Jewle var de rika personerna som med sina alla donationer och utgifter gjorde att ridskolan kunde fortsätta. Därför kunde Gabriella hållas.
”Du behöver inte vara orolig, Gabriella. Jag ska nog bli frisk till dess. Hejdå!”
”Men jag trodde – dina ben!” flinade hon, dock en aning nervöst, och strök en blond hårslinga bakom örat. ”Du kommer aldrig någonsin att kunna gå igen - än mindre rida!”
”Du behöver inte oroa dig sade jag. Mina ben mår bra. Gå nu! Jag måste vila.”
Gabriella fnös och tittade sig misstänksamt omkring, innan hon snabbt avlägsnade sig från rummet. Lindsey var nära till tårarna. Var det så hemskt med hennes ben? Skulle hon aldrig kunna gå igen? Hon var bara tvungen att komma på någonting!

En mörk sköterska vandrade snart in i rummet och fann Lindsey i tårar.
”Men du, hur är det?” frågade hon oroligt och rättade till sängkläderna runt hennes orörliga ben.
”Kommer jag någonsin att kunna gå igen?”
Sköterskan, som enligt namnlappen hette Bianca, fick en bekymrad rynka i pannan.
”Jag hoppas det, Lindsey, men det kommer att ta år av träning. Du måste vara beslutsam och ha enormt med tålamod. Du ska vara glad att du ändå klarade dig så lindrigt. Din häst kunde lika gärna ha landat över ditt huvud, och då hade du med all sannolikhet varit död nu. Om inte din kompis hade reagerat så snabbt hade du inte heller klarat dig lika bra…”
”Åh, men… flera år? Finns det ingen möjlighet alls att bli frisk fortare?”
Bianca såg förvånad ut, men accepterade möjligheten.
”Nja, det beror helt på patienten. Det är svårt att säga i ett sådant tidigt stadium som detta.”
”Men, jag måste bli frisk till på lördag! Då är det tävling och om inte jag – ”
”Om inte du, vadå? Det finns inte en chans i världen att jag skulle släppa iväg dig. Du kan inte ens gå. Är du ens medveten om vad som hänt med din häst?”
Lindsey stelnade till. Hon hade inte haft en tanke på Pommac, hästen hon delat allt med i flera år. Hon hade bara antagit att… att han mådde bra. Ingenting skulle kunna hända honom. Ingenting!

”Vad – vad har hänt med Pommac?” frågade hon försiktigt, som om hon sakta trevade efter en vägg i mörkret och inte ville lägga handen på fel ställe.
Bianca, med sitt svarta hår utspritt över den vita rocken, drog ett djupt andetag innan hon började.
”Han dog nästan. Nu är han hos veterinären och jag har inte hört mig för om i vilket tillstånd han är i. Men du skulle ha sett honom. Ögonen var vilt uppspärrade, huden skinnflådd och hovarna trasade. Ett av benen släpade i marken och de andra stod ostadigt och vinglade på det blodfärgade gräset. När de närmade sig försökte han bitas, så till slut fick de skjuta honom med flera bedövningspilar. Jag vet inte om det egentligen behövdes, men…”
”Pommac!” flämtade Lindsey hjärtskärande. Plötsligt hade hon gett upp alla tankar på tävlingen. Hennes häst var skadad. ”Kommer han att bli bra igen?”
”Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Men du ska veta att de gör allt de kan. Det var en kvinna som ringde häromdagen. Hon sade att det bästa för Pommac egentligen vore att bli avlivad. Han är så illa däran, Lindsey, att…”
”Nej! Ni får inte! Ni kan inte avliva honom. Herregud, ni får inte. Utom honom kan jag inte leva! I så fall får ni avliva mig också!”
Sköterskan ryggade förskräckt tillbaka och rättade nervöst till en mörk hårlock. ”Det är ingen som kommer att göra det utan ditt tillstånd, men… du borde fundera över det. Tänk på vad som är bäst för honom.”

Tre månader senare hade tävlingen för länge sedan ägt rum, men Lindsey hade knappt givit den en tanke. Nu när hon, i sin silverfärgade rullstol, var på väg mot veterinärens sjukstallar, hade hon en spänd klump i magen. Många hade rått henne till att inte göra det här, men hon kände att hon var tvungen. Hon behövde få se honom med egna ögon.
Assistenten Pethra och hästskötaren Eric hjälptes åt att öppna de båda tunga ekdörrarna för att ge plats åt Lindseys breda rullstol. Hon kände sig handikappad och bortklemad. Ingen visste hur gärna hon bara ville kasta sig ur fängelsestolen och bara känna på friheten med ett par levande ben.

Allt eftersom de kom längre in i stallet, blev fler och fler av boxarna tomma. Det var som om de kommit in i en ny del av stallet. En obebodd del, endast hemsökt av frusna spindlar och skumma insekter. När de nästan hade nått slutet av korridoren, stannade Eric plötsligt. I den skumma belysningen vändes allas huvuden mot den enda boxen som fanns i närheten. En djup skugga vilade längst in i hörnet, och man kunde se dammkornen dansa över utrymmet från det igensmutsade gallerfönstrets dova ljus.
”Pommac?” viskade Lindsey spänt och rullade fram rullstolen så att hon kunde ta tag i boxens rostiga järngaller. ”Pommac?”
Hästen reagerade först våldsamt. Den vred bak det sammetssvarta huvudet Lindsey lärt sig att älska, och tog aggressivt en stor tugga av luftens täta molekyler. Ögonvitorna glänste rödflammiga och vitt skum fradgade sig runt den sårade munnen. Lindsey drog häftigt bort händerna från gallret och skakade till. ”Är det ingen som tar hand om honom?” frågade hon darrandes.
”Ingen vågar gå in… han sparkade faktiskt en djurskötare medvetslös i förra veckan…”
Pethra tog förskräckt händerna för munnen och utbrast: ”Kom, Lindsey, vi går härifrån!”
”Nej, vänta…”

Lindsey knackade lite lätt på boxväggens träflisiga yta. Pommac vände försiktigt på sitt stora huvud och tittade på henne. Först irriterat, men sedan nyfiket. Han spetsade öronen. Lindsey stod kvar och väntade medan den skadade hästen sakta gick fram mot henne. Hon hörde hur de andra backade när han kom fram.
”Pommac…”, viskade hon som en smekning. ”Pommac, vad hände? Jag är så ledsen, gubben. Jag är så himla ledsen!”
Revbenens böjda form avtecknade sig under hästens flämtande bröstkorg. Lindsey sträckte in handen och lät sin älskling nosa på den. Allting var så lite som förr, men samtidigt så mycket. Hon visste inte att hon älskade sin häst så mycket förrän nu, när hon var på randen att förlora honom för alltid.
De stod så i flera minuter. Det var de längsta i Lindseys hela liv. Hon hann tänka så mycket. Det var som om deras liv tillsammans passerade i revy under den knappa perioden.

Plötsligt kom Eric åt en knarrig gammal högaffel som stått lutad mot väggen. Skrällen när den föll ekade kraftigt genom stallets alla gångar och ventilationssystem. Pommac kastade sig upp på bakbenen och transen var bruten. Han sparkade intensivt på boxväggen - så hårt att Lindsey på andra sidan slungades ur rullstolen. Det var då hon bestämde sig. Hon och hennes tidigare så livsglada häst fick ögonkontakt under några ögonblick. Det var allt som behövdes. Lidandet i hans ögon gick inte att ta miste på. Han praktiskt taget bad henne att låta honom gå. Att låta honom slippa den genomträngande smärtan. Det var med bävan i sitt hjärta hon uttalade de hemska orden.
”Eric, jag vill att han avlivas.”

Skriven av: Lovelle

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren