I skuggan av det hon var. Del 1

Prolog: Han tittar ut över den öde borggården från det galler förseda fönstret på femte våningen i tornet i hörnet av muren. Det är skymning. Röd skymning. Nere i pigghuset äter piggorna ärtsoppa med nybakat bröd som Liss den unda brunetten köpt på marknaden i Detroit, byn bortom skogen, för några timmar sen. Snart ligger dem i sina sängar för att orka gå upp i gryningen nästa morgon.
Drängarna är i drängstugan och äter potatissoppa med torrt bröd som vanligt eller spionerar på piggorna. Några roar sig nog mer änn andra en sån vacker fredagskväll som denna. Inne i borgen äter borgfamiljen stekt kalkon med färskpotatis, sallad och såser i skålar av grönt glas. Lord varg och lady vargdotter sitter med sina sex barn runt sig. Men dem saknar ett. Hon är inte där, Miro, Lilly, Emmili, Julian, Sanny och Ennio är där. Men hon saknas.
Lady vargdotter kommer sitta kvar med en träskål sval mat vid eldstaden och vänta på sin yngsta dotter. Hon kommer vänta tills solen är blodröd, för då kommer hon hem. Hennes far orkar inte vänta han hatar det hon gör.

Solen är påväg ner över dem höga trädtopparna i ulvskogen nu. Där ute är hon. I gläntan vid eken som växer på kullen vid silversjö. Där står hon i solens sista strålar och tränar med svärdet, pilbågen eller sylvassa knivar. Hon tränar inför sin drömm. Hon tränar inför att bli en soldat, en soldat som slås för land och kung ute på fältet. Hennes första mål inträffar om två månader. Det är det hon tränar för. Lördagen den femte oktober vid midnatt hålls skuggspelen. Hon ska vara med. Hon har tränat sen balen på Solborg för ett år sedan. Han kan fortfarande se henne framför sig i den ljusgröna klänningen, springandes över glas bron med ett hav av eld bakom sig. Hennes sotiga ansikte och håret som fladdrade runt huvudet som en gloria av ljus.
Hon tror att han dog. Hade hon vetat att han levde hade han inte suttit här nu. Men hon vet inget. Hon tror att explosionen tog både hans och tvillingbrodern Eliass. Men han lever. Eliass kastade sig fram mot honom och putade ut honom från fönstret ner i valgravens svala vatten. Eliass blev fast i rummet och barn inne.
Nu ser han henne komma riddandes på sin vitra springare Liljan. Bron som går över valgravens turkosa vatten är nerfälld. Det är Leo som låtit den vara nere. Han är hennes vän och vet att hon smyger ut.
Liljans hovar klapprar mot träplankorna i fällbron när hon rider in på kullerstenarna. Såfort hon är innanför den grå stenmuren börjar bron hissas upp med ett svagt gnissel. Horstarnas på mitten av borggården och svingar dig av. Hon är klädd i en ljusblå vid klänning och det vittblonda håret böljar fritt ner över ryggen. Allt hår förutom en liten bunt små flätor med pärlor i blått, gult, grönt och lila glas och fjädrar frön örnar in flätade.
Hon vänder sig om och hennes blekblå ögon glittrar i den röda kvällen. Hon leder in Lilja i stallet och går sen med raska steg fram till den bastanta mörka ekporten. Hon öppnar den och försvinner in i salen där dem äter och in till sin mor. Dörren smäller igen bakom henne och han går bort från fönstret. Rummet är litet och mörkt så när på ljuset från fönstret som snart kommer försvinna. Han lägger sig ner på halmbeden. Hans vita långa t-shirt hjälper inte till att hålla borta det sticksiga, men det gör dem svarta trasiga jeansen. Han har inte sett sig i spegeln på ett år men han antar att hans mörka hår spretar åt alla håll och att han är lortig som ett svin.
Han hoppas att dem brunna ögonen fortfarande har en svag livsgnista. Hennes far anklagar honom för Eliass död och för att dottern vill bli soldat. Det är därför han sitter här. I tornet för krigsfångar. Han minns knappt sin familj i gran landet eller sitt vackra lilla hus vid havet. Men han minns sitt namn. Så länge han minns sitt namn så vet han att han lever. Så länge han minns sitt namn så blir allt bra.

***

"Vad är det du håller på med, Lin?" Linnea ignorerar sin fars arga röst och tar istället en tugga av limpan med hemgjord hjortron marmelad. Hon krossar varje liten kärna för sig och tuggar sen långsamt brödet. "Linnea svara din far när han talar till dig" hennes mors röst skär som en kniv genom tystnaden.
"Vadå, jag vet inte vad du talar om" säger hon nonchalant och tar en ny tugga på sin smörgås. "Du vet mycket väl vad jag pratar om. Du smiter ut i skogen varje kväll och gör gudarna vet vad. Du skipar dina lektioner i broderi, matlagning, damridning, uppförande, piano, dans, skönhets utstrålning och latin. Istället går du på din brors lektioner i riddning, fäktning, skytte, matematik, språk, dans, uppförande och hanterande av vapen. Och allt det här sen Eliass och den där förhatliga pojken du slängde runt med miste livet i branden. Om du vill höra min åsikt så var det lika bra att han barn upp i lågorna" säger far.
Hon reser sig upp så hastigt att stolen välter ner på det vita m armor golvet och mjölken rinner ut över bordet. "Våga inte tala om honom på det sättet!"vrålar hon och pekar på sin fars bröst.
"Jag ska bäretta för dig vad jag håller på med! Varje kväll går jag ut i skogen och tränar! Jag tränar inför skuggspelen. Jag vill bli soldat det är därför jag går på mina bröders lektioner. Och vet du vad, inget du säger kan ändra på det!"vrålar hon och snurrar runt. Hon rusar fram mot den bastanta dörren med silverkläningen böljande runt fotlederna. Det är tyst i salen. Bara hennes ljudet av dem klirrande silver armbanden som klär hennes hand och fotleder hörs.
Hon slänger upp dörren och kommer ut i den tidiga morgonsolen. En sval bris får hennes silver vitta hår som hänger ner för ryggen med undantag för bunten flätor som är bakotstrykna och uppsatta i en hög tofs i nacken, att blåsa vilt. I pannan hänger en silver tråd med en månsten fäst i mitten.
Hon stormar fram över borggården och några hönor kaklar högt och springer iväg så att fjädrarna yr.
Hon rusar fram till tornet där krigsfångar hålls. Det är tomt nu. Hon stannar tvärt och några gruskorn far iväg.
Hon böjer sig ner och drar upp silverkjolen över låret. Där har hon en läderrem fast spänd. I läderrämen har hon en kniv en vatten säck en påse kex och en nyckel knipa med nycklar till alla rum och torn i borgen. Hon drar fram en liten rostig nyckel och släper ner klänningen över låret. Två drängar stirrar förundrat på klänningen där hennes ben nyss syntes. Hon himlar med ögonen och sätter in nyckeln i låset på den mörka ekdörren. Tornet är täckt med mörkgröna rankor som brukar vara täckta med gula blommor på sommaren.
Nu är det bara stora gröna löv kvar. Hon öppnar dörren och kliver in i det lilla runda rummet. Det finns inga fönster på den här våningen men en spiraltrappa slingrar sig upp genom tornet. Dörren smäller igen bakom henne. Hon trevar längst vägen efter ljusstaken och känner snart den kalla metallen. Hon tänder ljusen ett efter ett med ett tänddone.
Nu badar rummet i ett svagt gyllene sken. Hon sätter foten på första trappsteget och börjar gå upp i tornet. På första våningen finns det änn cell som ingen någonsin var suttit i. På andra våningen finns också bara en cell och likaså på tredje. På fjärde och femte blir tornet bredare så där finns det två celler. Hon kommer upp på andra våningen där hennes syster Emmili fick sitta i två dagar efter att ha kysst en av drängarna. När hon kom ut grät hon. Drängen fick sitta på våning tre i en månad, han dog. Hon ryser till när hon tänker på hur många som dött i dem här cellerna genom åren. Hon ska inte upp till någon våning utan till vinden. Alla våningar har mörkt stengolv men vinden har mörkt trägolv. Hon och Eliass brukade offta smita upp där när far var arg på dem för att kunna hantera rädslan för honom tillsammans. Nu fick hon utstå fars ilska ensam.
Hon och Eliass kunde vara där uppe i flera timmar och leka med alla gamla leksaker och vackra kläder och rostiga rustningar som låg i kistor av trä eller fritt där uppe.
Hon och Eliass var som ett jag, nu är hon kvar i skuggan av det dem var, kvar i skuggan av det hon var.
Far tror att hon har slutartid gå hitt sen Eliass död,men han har fel som i så många andra saker i livet.
Hon är nu uppe på fjärde våningen som ingen någonsin suttit i, när hon hör ljudet. Det låder som svaga stön och snyftningar som försöker döljas. Hon stannar upp och lyssnar. Det kommer från femte och sista våningen. Där finns det ett fönster som väter ut mot Ulvskog och silversjö.
Hon går några tysta steg till innan hon blåser ut ljusen ett efter ett. Ett ljusblått sken silar in över golvet på femte våningen.
Här hörs ljudet mycket tydligare. Hon bästemer sig för att först kolla cellen till höger, den som är längst bort från fönstret först. Hon går fram till den och en vass sten sticker henne i hennes bara fötter. Hon kikar in genom luckan i järndörren.
Ett gallerförsett sitter längst in och cellen är ganska mörk där ljuset från det inte når. Det luktar gammalt urin och mögel. Mögellukten kommer från halmbäden som är helt grön. Det står en tom vatten skål på golvet och ett möglig äpple ligger i ett hörn, men annars är cellen tom. Hon går bort från dörren och fram till nästa cell. Först ser hon ingenting. Cellen ser likadan ut som den föra. Fast halmen är ren och vattnet nytt. Det luktar urin men också svett.
Men sen får hon syn på en gestalt som är ihop krupen i ett hörn. Den mörka kalufsen är vild och när gestalten tystnar och lyfter huvudet så att hon ser in i dem kastanje brunna ögonen faller hon ner på knä.
"Philip" viskar hon och stirrar in i dem vackra ögonen.
"Lin" viskar han och ler försiktigt mot henne. Hon ler tillbaka och sen brister hon i våldsam gråt.
"Jag...jag trodde du var död, jag ....lever Eliass" hon tittar upp med glansiga ögon och han möter stadigt hennes blick. "Nej han offrade sig för mig" svarar han mjukt och reser sig upp. Han lägger sin hand mot gallret och hon lägger sin mot hans. "Du är mager"säger hon"jag vet" svarar han " vem har gjort det här mot dig" hennes ögon blixtrar"din far" svarar han "jag ska döda honom" säger hon" jag vet" svarar han.

Författare:

Publicerat

Dela: