I skymnings tid

I skymnings tid


Den här berättelsen känner många igen. Om någon av dom många människorna som har set mig överhuvettaget, dom vet att jag finns. Poletikerna, myndigheterna, militären säger att det här sakerna aldrig har hänt i värkligheten. Att det aldrig har funnits någon som har hetat, Alex, Erika, Katrin och John. Dom ljuger.
Ni ska få höra mitt liv när jag blev det som så många hatade. Min stad och nästan av alla. Detta året har jag upplevt mycket, många hemska saker. Men ändå gillar jag mitt liv. Jag hade kompisar och vänner så dom var jag inte utan. Idag har jag fortfarande vänner. Även om dom är lika annorlunda som jag. Både till mitt utseende och personlighet. Men det är inte bara jag som är annorlunda. Det finns fler som är som jag.
Min bästis är Erika. Hon var den första kompisen jag hade under min tid. Men fler hade jag. I början var jag lite rädd för mig själv. Men nu vill jag inte bli den som jag var innan. Om ni undrar vem jag var innan, så ska jag bäretta det nu. Vill du ha en ledtråd. Jag är 32 år, har huggtänder och dricker blod. Ja, jag är en vampyr. Om ni vill veta något mer om mej så ska ni veta att jag tål än hel del solljus. Men jag gillar inte att gå i det. Det svider lite gran om kroppen.
Jag gillar helst kvällar eller nätter, Det passar mig bäst. Och det där med vigvatten, kors och vitlök, bara myter som aldrig har eller, kommer at funka. Det jag vet det är att jag blir starkare med åren som går. Jag var först som alla andra. Svag, viste inget om mig själv, vad jag var, alla hemligheter, jag visste ingenting. Jag visste inte vad som skulle ha hänt om inte jag hade haft Nostraumadus som lärare. Han har varit min andra hand i nära tjugo år. Jag gillar den jag är, och jag vill inte bli människa igen. Aldrig. Det ni borde känna till det är efter en lång och makaber period så stod det i min bok som jag fick i present när jag fyllde 15 år att: När människan tänder ljuset vid fönstret. Kommer mörkret att släcka det, hur mycket det än lyser så kommer det alltid att lysa mörkt. Men, människan tänder inte ljuset. Dom tror inte att det behövs längre. Så står det. Det betyder att knappt någon tror på gud längre. Vilket en av mina anhöriga utnyttjade ganska bra. Om ni vill höra mer av det jag säger nu så tänk efter. Jag är inte ond. För mej, vill jag bara rensa landet från det som människorna inte kunde. Att straffa alla onda som fanns och finns här. Dom tyckte att jag gjorde fel. Att det var fel att döda. Det ända fel
Men är det fel att straffa onda människor. För då är jag skyldig. Men jag är inte här för att ta över världen. Nej, nej. Jag tänker förbetra den. All ondska ska bort från denna stora värld. När jag fick makt så kunde jag förbetra det. Det jag också kan men inte med meningen, det är att, när jag dör så kommer jag inte till helvetet eller himlen vilket jag aldrig kan göra, Nej. Men till en…………. Tja till dödas värld. Jag vill helst inte prata om saker som kan ställa till med problem för mig. Jag har redan nog med problem. Jag har bara dött en gång så jag vet inte mycket om denna andevärld. Och jag gillar det inte. Men det värkar som varken himmel eller helvete vill ha mig. Om ni undrar så är jag varken ful, äcklig eller helt ond som många säger. Men många tror det. Jag har en svart frisyr och har blåa ögon. Jag är född 1977, den 16:de mars. Året är 2000/05/11. För ungefär två månader sedan fyllde jag 23 år. Alla var så stolta över mig. Dom sa att jag hade blivit så stor och snygg. Ja, det har jag faktiskt blivit. Men okej. Det här är min dagbok som ni nog vet.
Ni ska få höra historien om mig, mitt liv som vampyr. Historien börjar, nu.





-1-







Det började våren år 2000.Det var en bra dag . För just idag torsdag skulle min familj flyga till Rumänien. Jag gillar hälst Italien. Jag var där 98 med min familj. På den tiden visste jag att det inte fanns några vampyrer i Rumänien. Nu är jag inte så säker längre.
När jag klev på cykeln för att cykla till min kompis Erika.
vi är bästa polare sen ettan om inte längre in i livet. Fast nu är vi mer än kompisar. När jag ringde på öppnade hennes mamma som jobbar som affärsbiträde i malmö. Hennes pappa jobbar utomlands i Danmark. Tror jag? Hon bad mej att kliva in, när jag kom in i hallen höll Erika på och borsta tänderna. Hon brukar ofta vara sen. Kan du skynda dig lite, vi blir sena. Och vad är det du tittarpå. Erika höll på att se på film medan jag väntade i hallen. Det regnade ute så jag ville hälst iväg snappt. Erika svarade:
Det är den där filmen En vampyrs bekännelse. Sa hon och tittade på mej som hon störde sej på min fråga. varför tittar du på såna filmer dom är ju fan sjuka såna där filmer, sa jag medan jag gick ? Dom är skit bra, sa Erika. Vänta lite, sa hon och gick för att ställa tandborsten på toaletten. Jaja, vad du vill, men skynda på. okej ta lugnt ,Alex. Som sagt Erika min kompis. När hon äntligen hade borstat klart och satt sig på cykeln så kunde vi komma iväg till skolan. Vi går på Hagalidskolan i Staffanstorp. Vi började redan i 6:an där. Vi båda hade gått på Bråhögskolan innan vi startade på Hagalid. Det var nästan sommarlov och jag hade fyllt år. Jag fick en skrivbok som var i svart läder. Den var ganska praktisk och snygg. Jag hade fåt den av min farmor på min födelsedag. Hon hade hittat den i källaren. Den var oanvänd. Ingen hade skrivit i den på mycket länge.
Och om min kompis Erika. Tja hon älskar vampyrfilmer och tror nästan på dom. Hon nämnde nån gång om en historia om en kvinnlig vampyr som fanns under andra världskriget. Jag tror att hennes namn var Sabrina.
Sabrina anarkoff... Jädrar hon måste va minst 70 år. Men ingen har set eller hört hon sen kriget slutade. Hon dog väl i en gaskammaren.
Jag har hört att du ska till Rumänien på semester, sa Erika och log mot mig. Ja varför undrar du? Tja, jag skulle vilja åka dit nån dag. Och det kan man förstå. Men jag menar inte att dom finns men bara… se mig om kring.
Erika, får jag ställa en personlig fråga? Ok, vad då?
Du vet att vampyrer inte finns i värkligheten? Ja, dom finns inte. Bra, jag bara undrade! Men alltså…
Ingen har set en ända vampyr på riktigt. Bara i coola, snygga filmer! Ska du säga du som tror på gud. Är det nåt fel med det eller. Ja, Jag tror på gud. Erika är den ände som vet om att jag brukar be ibland.
Ibland bad jag på kvällen i min säng om jag hade ett prov i matte eller nåt sånt. Det gick ganska snappt, det tog bara någon minut att be. Jag satt inte som för hundra år sen vid sägen och sa en gammal tråkig psalmvärs.
Jag medjer att Erika kan vara störig ibland, när det är ett ämne
som hon gillar. Vi var framme vid skolan, jag längtar så mycket tills vi slutar. Så jag kan åka till Rumänien. Vissa säger att det heter transyvanien. Men det är en bergskedja som heter så. Jag har aldrig sagt
att vampyrer finns i värkligheten. Det ända jag har set dom är i filmer som En vampyrs bekännelse och i filmen Dracula. Filmen En vampyrs bekännelse var ganska bra ändå, för att vara en vampyrfilm. Jag gillar mest rysare, komedi och action. Men jag hatar drama och romantik. Det har jag ingen smak för sånt. Inte för jag har nåt emot eller med det att göra. Jag har vatt ihop med flera tjejer, både gamla och nya som kommit.
Det var i 5:an i slutet av hösten när skolan börjat. Jag hade kommit hem från min sommarstuga i småland. Mina kusiner hade bot där i några år men dom gillade inte den längre. Huset där dom bodde var för soligt så dom sålde den till oss för ett billigt pris. Huset ligger nära en populär badort. Om det var varmt nog gick vi alltid och badade där. Fast ån var mer som en bred sjö med många badgäster på stranden. Ibland fick Erika åka med dit. Det tog nog tre timmar att åka dit till huset. Huset var vit med svart tak och en brygga nära huset. Min pappa gillar och fiska på den där bryggan. Erika och jag bor nära varandra. Jag bor närmast 300m till hon. Hon bor i radhus lite utanför centrum. Jag själv bor i ett mindre hus med höga buskar och ett plommon träd vid ingången. Vi och Erika brukar plocka dom och sälja dom ett tag när vi var små. Eller göra marmelad. Erika älskar marmelad och sylt. En god sås som dom har i skolan är tuttig frutji sås med vaniljglass. Det är as gott.
Hela skolan älskar det och det förstår jag. Men va fia... Åhnej. Vi brukar köra från centrum till en gammal järnväg över den och sen till skolan. Du Erika ta en titt rakt fram. Det jag såg var 3 stycken snaggade killar runt 17-20 år gamla tror jag att dom var. Dom blockerade infarten till skolan. Du Erika tänker du gå in bredvid dom där tre grabbarna med dom svarta läder jakorna. Säkert nazister.
Jag visste inte om dom var nazister eller ej. Men runt ett år sen sa dom på tv4 att en invandrar pojke blev brutalt mördad
av ett gäng nazister. Pojkens kropp hade svåra knivskador i bröstet och i midjan. Jo Erika vi måste nog ta oss runt dom där
grabbarna. Ja men hur. Ja vi kan cykla lägst vägen där och sen höger om övergångstället. Om det funkarsmå okej.
Vi började cykla mot ett övergånstelle som var cirka hundra meter rakt fram. Man kom in från den vägen med. Ja om du är tyst så. Vi var nästan framme vid övergångstället och sen friheten.
Du bruden är du ifrån Sverige eller. En röst kom från en vänster sida. Vi hopades att dom inte var i närheten. Av rösten som kom en bra bit borta. Vi båda vände oss om och det kändes i hela ryggen och i torna. Tänk om dom skulle börja jaga oss eller värre. Börja slå oss. Men vi var båda kristna men vi var endå. Erika blev väldigt rädd för det såg jag i hennes ögon och mun. Munnen blev halvöppen och ögonen runda som flipper spelkullor. Ja sa Erika nervöst. Bra svarade en av dom stora grabbarna. Erika bry dej inte om dom där dom ville bara skrämma oss. Ja vet men, ändå. Vi parkerade våra cyklar bredvid varandra som vi brukar göra. Det var straks inringning för oss. Det första vi skulle ha var svenska. Svenska är en av mina skit ämnen i skolan, efter gammastick. Du Erika ska du va med någon idag. Nej, eller jo med Amanda. Men skulle inte du till Rumänien idag? Jo men det planet vi ska till åker inte fören Halv elva. Tja, Alex.
Den som sa mitt namn var hjon. Min lojalaste kompis efter Erika och ett riktigt stör ibland. Det var alltid stökigt så här på morgonen. En av Katrins kompisar och skickade lapar hit och dit. Katrin var lite skum för hon går alltid med tre andra kompisar som heter Issabela, Emma och någon tjej i 9:an. Kan ni alla slå upp sida 37 så börjar vi med medel Europas länder runt Österrike och polen, sa läraren.
Och får jag säga att i morgon så far Alex till Rumänien med sin familj
på semester i en vecka. En vecka. Jag trodde att vi skulle vara där i två veckor. Lite snålt med en vecka bara. Jo fröken är det inte där det finns vampyrer, sa en i mitten av rummet. Jag kunde inte vem det var för hon var ny i klassen. Det var många som var nya i klassen. Det var alla från min gamla skola och några nya som jag inte set innan. Vi får hoppas att du inte blir biten eller en vampyr Alex, sa Katarina till mej några bäckar bortåt Sen började han prata om Rumänien nästan hela svenskan, å fy. Han pratade om vad dom talade där. Om deras kultur och så vidare.
När vi hade kommit igång med arbetet i skolan efter cirka tio minuters prat om mitt resemål till Rumänien. Någon sekund senare knackade det på dörren. Jag böjde upp huvudet från boken och såg att det stod någon där ute ,vem vet jag inte, alla var ju här. Läraren började gå fram till dörren och öppnade dörren till hallen. När hon hade öppnat dörren såg jag hur läraren tog ett snappt steg inåt hallen sen såg jag inte hon längre för dörren började stängas mer och mer. Jag såg sen genom fönstret på dörren att hon satt ner mot någon. Läraren såg alldeles nervös ut och nästan rädd. Sen såg jag att hon gick bort från hallen men vart vet jag inte. Jag hörde att några började slåss med sina linjaler som svärd mot varandra. Jag började undra vad som hänt och var läraren var. Läraren kom hastigt in i rummet och hon såg rädd ut och hon tog telefonen som satt på vägen bredvid dörren till klass rummet. Vem var det som knackade? Det var Helene. Hon har blivit skadad. Skadad av vad. Inte av vad. Av vem. Det var en kille som kom fram till Amanda och slog on i magen och i nacken, sa läraren med en snabb röst. Hon måste ha en ambulans fort. En kille var det inte tre sa jag till Erika som satt cirka fyra meter ifrån min bänk. Ja jag vet nog vem det var. Erika. Grabbarna när vi skulle köra in på skolan. Erika nickade. Blev hon slagen, sa en tjej i änden av rummet som var lite sen med att prata. Ja svarade läraren snappt.
Jag ville snappt kolla ut för och se om dom var kvar eller hade försvunnit. När jag såg ut såg jag i början inget. Jag vred huvudet lite mer till vänster för att se om dom kanske var där. Men jag såg ingenting. Varken från höger eller vänster.
Om det är en sak jag hatar så är det nazism och Rasism här i Sverige och här i världen. Men just nu var jag chockad över det som hade hänt just nu.
Jag personligen har ett mycket stort hat mot dom tre som jag såg där borta
Jag såg att läraren slog snappt på luren och försvann ut till hallen på mindre än tre sekunder knappt. Just nu var jag lite orolig. Jag brukar bli det när någon är skadad, inte för att jag har blodskräck eller nåt, men ändå. Erika vad blir det till lunch. Lunch, svarade Erika och kollade på mej? Ja lunch?
Hur kan du tänka på mat när en av mina käraste vänner blivit slagen!? Om du så mycket undrar så det är lök soppa och bröd till. lök soppa. Jag gillar inte lök och späcielt inte vitlök som dom hade i soppan. Jag undrar vad Dracula tycker om löksoppa, jag tror inte han älskar det i allafal. Klockan var sju minuter i åtta. lektionen var nästan slut och sen skulle vi ha rast i och sen skulle vi ha matte. Matte är jag bra på. Matte är nog dom roligaste ämnena på skolan. Alex Alex. Ja vad är det. Jag vände mig ett halft varv åt vänster. Jag putade undan geografi boken och skriv boken som vi hade fåt med boken första gången vi fick den. Alex läraren har inte kommit tillbaka än, vad har hänt, så farligt kan det inte vara va. Jo jag tror nog det Erika, jag tror det. Jag svarade nästan utan och tänka nästan. Det var som jag redan innan visste vad jag skulle säga till hon. Bara två minuter kvar av lektionen tills vi slutar. Det kändes avslappnande för mej. Vi hade inte gjort så mycket på dom förti minuterna av lektionen som hade gåt. Hallå vi slutar nu, sa Anton som halva tiden retat med tjejen bredvid.
Först gick några sen fler sen fler och sen alla. Jag tog min skrivbok och geografibok under armen och gick ut till den vit gula hallen. Vi hade fåt skåp på den här skolan. Mitt skåp numer var 368. Erikas var 332. Det var en bit bort hon hade hamnat. Hon kunde ha kommit lite närmare mig. Flera andra kompisar var Johan, Erik och Jan. Erika ska vi gå till cafeterian. Det fanns en cafeteria på skolan. Det var många som ville handla där. Många handlade bagetter där. Jag och Erika köper mest baggeter där i cafeterian.
Men ibland också coka kolla och godis. Vi gick höger mot en lång korridor. Över ett svartgrå sten golv. Alex. Ja, svarade Alex. Kan du låna mig en tia till en bagget va. Jag hade bara en tia med mig i jeans fickan. Nej ledsen jag har bara en. Kan jag få den. Visst om du ger mig en hundring. Haha, kul. Caféet öppnar annars kl:11. Men i dag öppnade den tidigare. Dörren var öppen det hördes röster i rummet. Men dom spelade inte musik som dom brukar göra. Jag gick in genom den gula dörren och såg att det var en i kassan. Som pratade med vaktmästaren som jobbar på den här skolan. Jag gick fram och sa. Säljer ni nu. Nä inte idag. För er lärare ska prata med er om en sak. Vad är det han ska prata om. Sa jag till den mörka tanten som stod där och brukade sälja. Jag vet inte om hon är lärare eller vad hon arbetar med. När ska han prata. Ä...få se om....15 minuter. 15 minuter. Det är den här rasten ju. Det gör inget för mej. Hörde du Erika. Vår lärare ska prata med oss. Vad ska han prata om. Vet ej, sa hon. Men strunt samma, allt för att bli av med matten. Den här gången blev det ingen bagget för oss två. Vi gick ut ur rummet och mot klass rummet. Jag undrade vad vår lärare ska prata om, sa jag tyst till mig själv. Kanske är det om det där med Helene? Vag vet inte, sa jag. Men jag ville inte ha svar på den där frågan som jag sa till mej själv. Jag tycker synd om Helene. Ja, jag med, sa jag till Erika. Det var säkert dom grabbarna som vi såg där vid övergångstället på morgonen. Om andra världskriget aldrig hade varit. Då skulle världen vara så bra. Om jag ändå bara var riktigt mäktig och stark så skulle jag slita nacken av dom där. Den som ändå vore så mäktig. Alex sluta dagdrömma. Vi ska gå till klassrummet och höra vad läraren ska säga. Ja just det, det hade jag glömt. Vi var vid klass rummet och ingen lärare var där. Ja, vi får väll vänta då. Erika hade gåt till sina tjej kompisar Katarina och dom andra. Dom stod och pratade vid skåpen i ändan av rummet. Nu såg jag att dom började komma fler och fler elever in i hallen där jag stod. Nu kommer läraren. Han låste upp rummet där det regnade in för någon minut sedan. Jag gick till min plats och kollade om det regnade in på någon mer plats. Ja det gjorde det. Det regnade på flera bänkar i klass rummet. Läraren stängde dörren och gick till katedern där det regnade som mest. Läraren satte sig på en stol som inte var blöt. Vissa stolar var helt blöta av allt vatten som rengnat in. Läraren sa: Hej. Som ni ser här så regnar det in i vårt klassrum. Och vi har ingen annan stans att vara så ni missar alla lektioner ni ska ha idag. Det är onödigt att fortseta ha lektioner idag och i morgon. Va. Hörde jag rätt. Ledighet. Yes, ingen skola, skrek Hjon ut över klassrummet. Jan var en annan kompis till mig. Han kom från Belgien. Han kom till min klass i 5:an när jag gick på Bokredaskolan. Alla ställde upp stolarna och vissa hade redan gåt ut till korridoren för att packa och ge sig iväg. Men han skulle säga mer. Det bör vara ficksatt till nästa vecka. Det var bra. Då slapp man matten och alla andra lektioner som jag skulle ha den här skoldagen och i resten av veckan. Äntligen hade läraren släppt ut oss. Alla blev glada över det som hade hänt. Men jag undrar hur det gick för Elsa. Jag måste fråga läraren hur det hade gåt för Elsa. Om hon var på Sjukhus, som vissa killar hade sagt när lektionen var över. Jag måste fråga. Jag gick fram till han och frågade hur det hade gåt för Elsa. Jo jag undrar hur det har gåt med Elsa? Och han sa bara: Jo det var inte så farligt. Jag överdrev nog lite där vid telefonen. Jag skojade med det där med ambulansen. Okej, så var är hon nu då. Hennes mamma hämtar hon med bil, sa han och gick iväg sen ut i hallen för att senare stänga dörren till klass rummet.
Ja, hur stora var oddsen över att det skulle hända. Jag hade satt på min jacka, för det regnade fortfarande ute. Precis som det gjorde för runt en timme sedan. Jag gick ut ur skolan för att cykla hem till det varma hemmet där jag bor. För att sedan lugnt kolla på tv och dricka cocakola i min fåtölj som jag så hjärna sitter i och kopplar av i. Min familj, som då inte är hemma än, jobbar. Min pappa som jobbar som pilot på sturups flygplats, några mil härifrån ska komma hem och ha semester med oss. Och min mamma då. Hon jobbar i Lund som kemist. Hon jobbar på ett företag som undersöker och kollar upp olika sorters kemikalier. Ungefär som ett forsknings labb skulle man kunna säga. Jag hade cyklat genom halva Staffanstops centrum till mitt hus som låg i ett lokal befolkad del av den här staden. Det var bara en liten villa som jag bodde i. Och alla andra grannar hade också villor som dom bodde i. Medan Erika som bodde i större radhus en bit längre bort i centrum. Det fanns en annan skola närmare där vi bodde, men jag ville gå på Höglundaskola. Där skulle många av mina andra vänner gå. Jag hade cyklat före alla andra. Jag ville bara komma hem och slappa i mitt hus. Jag var inne i huset. Det första jag gjorde det var att slänga av mig den blöta jackan och skorna i den kalk vita halen med den bruna bokhyllan. I den hade mamma samlat böcker sen hon varit ung. Jag gick upp på mitt rum för att byta tröja och brallor. Dom hade blivit blöta av allt regn som öst över mig på vägen hem från skolan. Jag gick och letade i kylskåpet om det fanns något att dricka. Jag hittade en halv upp drucken coca kola flaska som stod bland mjölken i den mellersta delen av skylskåpet. Jag gick och satte mig i soffan. Jag undrar vad det är på tv idag så här tidigt. Jag satte på tv och bläddrade igenom alla kanaler som vi hade. Till slut fastnade jag för tv4, och nyheterna. Jag hörde att dom pratade om något om politik i korea vilket jag inte bryr mej om. Jag tog den stora kola burken och hällde i mig det som fanns där i. Men mina öron fick mej att lyssna till. Jag satte burken på bordet och lyssnade vad dom sa. Det ordet som hon sa var mycket, mycket bekant.: Nu har man kommit fram till att våldet i små städerna har ökat med 18% dom senaste tio åren som gåt. Det säger socialstyrelsen och kriminalvården. Det beror på för dåliga lagar och dålig poliskår. Jag visste det. Jag visste att dom någon gång skulle säga det i tv. Jävla lata poliser dom gör ju ingenting nu längre. Och dom kunde ju höja lagarna så att våldet minskade så skulle vi nog leva lyckligt i det här landet. Det var ingen bra nyhet. Den passade inte mig. Jag stänge av tv och gick mot mitt rum som var en våning upp. Jag ställde kola burken på mitt skrivbord och öppnade lådan under den. Jag tog fram den och började skriva i den. Jag har skrivit dagbok sen jag var sju år gammal. Jag skrev om dom killarna vid vägkorsningen och det där med Elsa. Det var nog månadens värsta nyhet. Men en positiv sak hade hänt idag. Det där med taket som regnade in så att vi fick gå hem. Pungt. Jag skulle skriva mer senare när det har hänt mer. Jag skulle också ta med mig boken till Rumänien för att skriva där. Det jag kunde göra nu det var att läsa eller glo på tv. Så jag väljer att läsa. Jag var förmodligen tröt men jag ville läsa i stället. Boken handlade om en kille som dött och sen återuppståt för att hämnas på sin mördade bror som ett par galna mördare dödat han och hans bror. Och hade fåt övernaturliga krafter för att hämnas på sina mördare. Jag tog den ur samma låda som min dagbok låg i. Jag gick till min säng för att lägga mig och läsa nåt kapitel ur boken. Jag la mig på magen och började att läsa. Jag var på kapitel 7 av 28. Det var en ganska tjock bok så det tar en tid att läsa ut den. Bokstäverna var små att se. Man måste kolla nära för att se dom bra. Dom rörde sig, dom gungade nästan fram och tillbaka fram och tillbaka. Jag blundade ett tag för att villa ögonen en stund. Det kändes skönt att blunda. Bara stänga dom och blunda. Jag såg inget mer jag sov. Det kändes svart och djupt. Var var jag. Jag känner igen mig. Jag har sett det här stället, men, men var. Jag såg en kvinna vid en böjd staty som jag också känner igen. Jag gick till hon. Mina steg kändes så tunga. Jag var lägre såg jag medan jag gick till kvinnan. Hon var svart hårig. Omkring 27 år var hon nog för att vara en sån här kvinna. Jag nuddade vid hon, hon vände sig om hastigt och med huvudet först. Hon värkande skrämd på något set. Hon sprang ifrån mig. Hon var rädd. varför det, det är ju bara jag. Jag började springa också. Jag ville hinna ikapp den där kvinnan. Jag vet ej varför? Jag sprang bara efter hon. Men va nu? Det kom två svartblåa män. Dom var större än va jag var. Dom siktade på mig. Var det vapen? Det såg sudigt ut i mina ögon. Jag såg inte så bra. Det var sudigt som dimma .Dom båda siktade mot mig. Vad ska jag göra tänkte jag, jag kunde inte röra mig det var en dröm och man kan inte röra sig manuellt i drömmar har jag hört. Jag stannade och kollade på dom två männen i dom svarta jakorna. Vänta vad var det där. Det kom två svarta saker bakom mig. Det liknade ormar. Dom tog dom två männens pistoler som jag nu hade set att det var. Dom kom mot mig igen fast dom kom inte från mig. Dom kom bakifrån. Dom båda männen sprang åt motsatt hål. Jag vände mig om. Herregud. Vad var det. Det stod tre figurer bakom mig. Dom alla var i min höjd. Den ena var röd om håret som blod nästan. Den andre var vit i håret. Hon var inte vit av ålder men nästan som hon hade färgat det istället. Den sista var svart i håret och var kläd i samma sorts kläder som dom båda männen som siktade på mig hade på sig. Men gud vad var det där. Dom svarta sakerna. Dom höll i pistolerna som han hade tagit ifrån dom. Han hade tentakler, såg det ut som. Stora svarta saker ormliknade saker höll i dom. Han bar också solbrillor på sig av någon anledning. Det började snurra. Det blev gråt, jag såg lyse i mina ögon. Var va jag. Jo. Jag hade vaknat ur min sömn. Halva täcket låg utanför sängen. Min väska som jag hade fötterna på hade också åkt ner. Den väskan skulle jag ha med på min resa till Rumänien. Min mamma hade kommit hem. Hon stod och packade ner tröjor som vi skulle ha med. Hej Alex, Har du sovit. Ja, jag har det. Jag var inte riktigt vaken än. Jag hade inte vant mig vid ljuset i mitt rum. Vad var klockan? Oj! Klockan var tio i fem. Jag hade nog sovit i sex-sju timmar tror jag. Mitt plan skulle inte åka fören halv elva. Har fasan kommit än. Ja han är här, sa hon. Jagklev upp ur sängen och tog väskan med mig till hallen och ställde den här. Mamma kan jag ta med mig den där boken jag fick av mormor i present. Ja det kan du, sa hon och gick förbi mig. Jag gick tillbaks och öppnade en hylla i bokhyllan som stod bredvid mitt skrivbord. Jag öppnade den med ett hårt ryck för att få ut hyllan. Där låg den. Den stora svarta boken som jag hade fått. Det var den som jag så hjärna ville ha med mig. Är du klar Alex? Nu var det, det var nu som vi skulle åka. Ja just det. Min dagbok den får jag inte glömma. Jag måste säga till Erika. Jag lovade hon att ta med en souvenir från min semester. Jag ringer snappt. Jag lyfte upp luren som stod på ett mindre bord en bit ifrån mig. Hon var hemma. Det ringde i telefonen. Halo, det var inte Erika. Det var hennes mamma som hade kommit hem från sitt jobb. Halo, är Erika hemma? Ja vänta lite, sa hon till mej medan hon gick och sa till Erika. Jag väntade, nu kom hon. Tja Erika. Tja sa hon till mej. Jo jag vill bara säga att jag åker nu. Okej Alex. Du glömmer väl inte att ta med dej en souvenir till mej va? Nej, då, det glömmer jag inte. Jag lovar att ta med mig en fin souvenir till dej. Bra, hej då Alex kommer att sakna dej. Hhhhmm detsamma. Hej då. Ja, ses om en vecka Erika. Ja då börjar semestern. Jag sprang genom hallen, tog väskan och böckerna som jag skulle ha med mig. Dörren stod öppnad åt mig. Dom väntade visst på mig. Jag hoppade in i sättet och spände fast mig. Hej då hus. Hej då gamla stad. På väg mot Rumänien. Synd att inte Erika kunde följa med mig. Jo pappa hur länge tar det att flyga till Rumänien? Ja nog i allafal 1-2 timmar tror jag. Uhu, jag tror jag sover den biten på flyget. Eller ännu bättre. Jag sover nu. Jag ville sova tills vi var framme till Arlanda flygplats. Jag ville fördriva tiden med att tänka på vad jag skulle rita för bilder när jag var i Rumänien. Kanske något slott eller rita av en tavla kanske. Ja, det får jag reda på senare. Jag böjde mej ner mot bilsätet och blundade. Jag tänkte om det fanns någon bild på någon greve eller ännu bättre, en bild på en vampyr kanske om det nu har funnits några vilket det inte har hjort. Hur kan Erika ha ett så stort intresse av vampyrer. Ingen har ju set någon eller några vampyrer. För om dom finns så borde någon ha set dom eller fotat dom. Dom borde ju ha avslöjat för länge sedan. Nåja nog snackat om det, jag undrar vad Erika ska få av mig när jag kommer hem. Vad kan det finnas i Rumänien tro. Det är inga stora saker som finns där. Inte några stora förgyllda guld föremål och silver klockor som finns hos gulfynd. Men det också, det är bara en present som hon ska få och inte någon guldring med diamant som hon ska få. Undrar om hon gillar kors? Om hon då gillar sina fantasier så ska hon få ett kors av mig. Hon måste ju skydda sig mot vampyrerna. Ja det ska hon få, ett kors. Jag blundade och lyssnade på motorljuden inifrån bilen. Jag började tänka på den där drömmen som jag hade när jag var i mitt rum. Jag undrade vad den betyder. Dom säger ju att vissa drömmar kan hända senare i livet. Jag öppnade ögonen och lutade mig framåt till min mamma som satt framför mig och frågade: Mossan, kan det hända att man drömmer en sak så händer den senare i livet? Jag hopades att hon hade en bra sak och säga. Vissa gånger så har det hänt att man har drömt en sak och så har den hänt senare i livet, sa hon vände sig tillbaka från mig och började kolla ut ur fönstret. Okej, det var ett svar som kunde haft en större mening! Men jag fattar inte vad den där drömmen skulle bettyda endå. Jag mins nästan inget av det som jag hade drömt innan. Jag minns dom tre figurerna som stod i slutet av drömmen och dom två männen som skulle skuta på mig. Men platsen kände jag igen. Det liknade en gata som låg utanför centrum. Det var höga hus och en lång väg som ledde ut mot nån byggnad, en stor tegel byggnad bakom några träd och hus. Men mest av allt. Vilka var dom där sakerna? Dom tre som stod där. Va? Var är jag? En gata. Jag var på en gata, en gata som lamporna lyste på. Det var sent såg det ut som. Det var helt svart. Som omkring 2-3 på naten. Jag såg att det låg hus runt mig. Långa stora radhus omringade mig med lysta lampor som var över mig.
Såg ut att vara rätt så gamla hus. Jag började gå. Va, det rörde sig vid vägkanten. Ett par ben mina blickar såg. Det var en kvinna som låg där. Hon verkade rädd som den där andra flickan i min andra dröm. Det höll någon i henne. Det var en annan, en ljushårig kille som höll om hon. Han verkade kydda hon men han vekade också rädd. Varför? Den ene tittade inte på mig. Vad tittade hon på? Det var inte mig hon glodde på. Hennes blick gick vid sidan om mig hon hade börjat gråta. Varför? Det fanns ju inget där. Inget som kunde vara något hot eller skrämmande på något viss?
Jag vände mig om för att se. Jävlar, vad fan har hänt här? Det låg blodiga och ihjäl slitna kroppar över hela gråsvarta vägen som jag stod på. Alla hade hår på huvudet men kunde dom vara nazister tro? Det låg fem lik och blödde vid mina fötter som en vassaker. Det här kunde inte vara naturligt. En hals skuren, en har hål i varsin sida om halsen och blödde från båda två, och alla andra hade rivsår och hål i huden. Det såg ut som små stora myggbet av nåt slag . Dom var inte mer än kanske bara runt tjugofem-sju år gamla, vem har hjort det här. Mina skor var dränkta av allt blod som hade svept in runt dom. Herregud vad vidrigt. Men det blev värre. Det var över hela mig fullt med blod på benen, på skor min jaka ja allt. Men det var över hela mig. Min jaka som jag inte kände igen var våt. Men det bler värre. Det var mer än på mina kläder, hela mina händer var täckta av blod och i min hand….en röd kniv. Har jag hjort allt detta. Vad har jag hjort. Det här är o mänskligt. När jag sa det kändes det inte rätt att jag sa det. Det var en så underlig känsla inom mig som sa att det var fel. Det kom hundratals tankar i min hjärna. Var var jag, vem e jag, vad gör jag i den här jakan som jag inte känner igen? Det kändes konstigt inom mig som jag var större, starkare och mer känsla om man skulle kunna utrycka det. Jag kände mig yr och konstig. Nu händer det igen. Den samma känslan jag hade innan i den andra drömmen, som om jag inte hade någon känsel i mitt blodiga och hårda skin. Först blev kanterna ljusa, sen närmare mitten. Sen small det. Allt blev ljust i mina känsliga gröna ögon. Jag fick känseln tillbaka i huden. Allt kändes naturligt nu. Jag kände att jag hade svettats i min nacke och bröst. Det kan jag förstår också efter det jag har upplevt nys. Jag kände att jag hängde lite framåtlutat på sätet, jag hade huvudet bakom förarsätet och jag hade ont i huvudet som bara den. Jag kollade ner för att sen resa mig upp mot mitt nackstöd som jag längtade efter min uppvaknad. Jag vred huvudet åt höger ut ur fönstret mot någonting, det kändes som jag skulle spy ner hela bilen med bara en uppkräckning. Och det ville jag inte. Inte i vår Volvo med mysiga säten och mugghålare som förhoppningsvis inte ska bli ner spydd. Mamma, har vi en Alvedon? Jag var desperat efter en son. Ja, i bagachsätet så finns en ask med några stycken i. Inte i din handväska? Nä, du får vänta lite det är bara hundra meter kvar tills vi kommer till sturup. Frälsa gud för det. Vad sa du? Va, det var inget. Jag såg ut att vi var mycket nära sturup och vi var på parkeringen så det var könt att vi var framme på så kort tid. Jag hoppas att jag ska slipa dessa mardrömmar under tiden på semestern. Ja, hopp ur bilen och Alex ta med dig min handväska och boken. Okej, just det boken får jag inte glömma eller mosans väska. Det var ännu ljust men blev mer och mer mörkare med tiden som gick. Med boken i ryggsäcken som pappa hade givit mig i present så började jag gå mot ingången till flygplatsen. När jag kom in var det en hel del folk och arbetare som var i full gång med att göra sina sysslor. Arbetare fixade en rulltrapa som nog var trasig eller nåt jag såg inte på så långt avstånd. Framför mig låg en lång korridor med blåvita marmor plattor som låg i ett skottrutigt mönster över det befolkade golvet. Bara inget händer dåligt händer nu. Som hände när vi skulle åka till Italien för nåt år sen att vi glömde passen hemma. Pappa blev helt vansinnig och åkte snappt hem och hämtade dom. Mossan hade glömt passen i handväskan i bokhyllan. Fan, om det händer igen. Mamma tog vi med passen som jag påminde dig om? Dom har jag här. Bra att du inte glömde dom som du gjorde föra gången vi reste. Nä, det lär aldrig hända igen. Hon höll alla tre passen i handen så man kunde se att det var svenska pass som hon hade. Jag la upp min väska på ett band som rullade in mot en rolig rönken. Dom e häftiga dom där rönken apparaterna, man kan se allt om det ligger klockor, vapen, ammo till vapen ja allt som hör till stölder och allt annat som har med den undre världen att göra. Utom klockor förstås. Man såg bakom manen vad som låg i väskorna. Jag såg min bok liga i min väska med allt annat smått och gott. Nu var vi inne i en annan lite mindre hall som delade sig i 5 mindre gånger som jag tror lede ut till planet som jag skulle åka i. Jo, det var nog helt säkert att en av dom gjorde. Vi hade gåt igenom den näst närmaste gången som jag såg. Den stod på en sto plattform som stod på tjocka pelare i asfalten. Framme i planet som skulle föra mig bort till en nog så bra välkomnad semester som man har längtat i nära 5 månader på. Jag var törstig och väntade på att SAS planet skulle starta så man kunde ta sig en slurk koca kola. Min väska hade jag i knät, jag har alla mina nära och kära ägodelar i den säcken jag hade som dyna under mina fötter. Jag hade inte något så ömtåligt i den påsen. Alla på planet satte sig och vi var i luften, hej då trista våta land, hoppas att den är finnare väder i Rumänien än det e här. Min platts var vid fönstret, jag var den ända som satt på den här raden, då kunde man sova hur och var man än vill. Inga främmande människor som satt och åt konstigt. Det är svinnit. Mina föräldrar satt raden bredvid och pratade om fasans jobb. Hans jobb är ganska bra. Han fick studera och träna länge innan han fick jobbet. Jag gick till Helene, som min mamma hete. Har du den där huvudvärks tabletten som jag bad om innan? Ja Alex, jag har den här. Hon gav mig paketet där det fanns tabletter i. Jag gick till min plats vid fönstret, men jag behöver något att dricka som vatten eller nån läsk. Det skulle vara lite äckligt att ta den utan något att dricka till. Där, till vänster kom en flygvärdinna. Halo, sa jag. Skulle man kunna få en Fanta kanske? Ja vänta lite, sa hon och gick bort till änden av planet. Ja la tabletten på det lilla vita bordet framför mig. Hon kom tillbaka, jag betallade för Fantan som jag bad om. Jag öppnade den kalla burken, Stoppade tabletten i munnen och drack. Uppfriskande med en Fanta och pillan. Alla dom där mardrömmarna var lite för mycket mig. Jag hade fortfarande ont i huvet men lite villa kan nog hjälpa mig. Hoppas jag inte drömmer igen. Det börjar bli störrit med allt som har hänt. Ännu en gång satt jag där, villade lugnt min kropp på sätet. Det var mörkt ute. Jag kanske kan sova bättre om det är natt.






-2-


Va, va nu? Jag hade vaknat. Huvudvärken är borta, inga drömmer drömt? Nä, vaken var jag. Jag såg min mamma hade väkt mig. Hon la min väska på min halvliggande kropp som låg på sätet. Tog väskan, ställde mig upp gick med stora steg mot dörren som mängder av folk gick igenom. Jag var på väg ner för en upplyst korridor som gick upp och ner på landningsbanan. Ännu en gång stod jag där, mitt bland en stor sal med vackert utsmyckat med växter och konst på väggar och golv. Vi gick igenom en tull, där stod stora poliser med svarta kläder och kollade pass. Märkligt nog bar dom kors. Små silver kors. Varför i helvete skulle dom ha det ? Det finns ju inga vampyrer. Fattar ingen det eller? Vi stod på trottoaren till flygplatsen, vår buss var på väg hitt och den skulle komma om vilken sekund som helst. Under tiden höll jag på med att räta till ryggsäcken som satt och hängde på sne på min axel. Och inte nog med det. Bussarns var svarta. Hur fan kan en buss vara svart? Hur kan man se en svart buss komma åkande mot en? Det händer nog många olyckor i det här landet? Mitt på bussen upptäckte jag hur få personer det fanns på bussen. Endast två satt i den bakre delen. Det här är ett konstigt land, sa jag till mig själv. Vi var halvvägs framme till stugan som vi skulle bo i. Alex, vet du vad bussshaförn sa till mig när jag kom in? Nej, vadå? Han sa att det inte är många som vågar åka någonstans i det här vädret! Dom säger att mörka krafter härjar ute bland vidderna. Mörka krafter! Det finns inga ”mörka krafter” här ute, sa jag med mörk och arg röst till min pappa.
Förlåt då! Jag bara översatte. Förlåt, jag menade inget illa. Det var kanske lite taskigt att ha den där tonen mot min pappa. Om jag tänker efter lite så, har jag fåt nog av allt som heter vampyrer, spöken eller krafter. Det bler lite tjatigt om att alla såna där saker. Det räcker med att min bästis Erika håller på med sånt. Där ute fanns det berg som stack upp som pyramider bakom km långa skogar och vidder. Och runt om kring mig fanns dimma så tjock att man knappt kunde se dom höga topparna i horisonten. Vi hade kört i minst en kvart, vi körde längre och längre upp på bergen som var täckt med sten och gräs som nog hade varit där länge och väl. Äntligen kunde jag se husen där vi skulle bo. Dom var stora villor som var byggda i trä och dom var nog inte mer en kanske 5-7 år gamla. Dom låg på små stigar som var och en lede till andra hus som sen lede ut till en gammal stad. Den staden hade nog ståt där mycket länge, ända fram till medeltiden tror jag? Många av husen är byggda i sten. Dom var mycket fina hus som var i staden. Kalksten var kyrkan, husen och en hel andra byggnader som jag inte har en aning om vad dom gör för någonting. Bussen stannade på torget. Torget var en kalk stenlagd platt yta med få människor jämfört med dom torg jag hade set hemma i Sverige, med mycket folk, marknader med roliga saker man kunde köpa. Klockan jag bär, köpte jag på torget för några veckor sen. Det var en tjock svart klocka med vinröd rand runt kärmen. Min pappa sa att vi skulle kynda till stugan om vi skulle hinna med den första turen. Jag kommer inte ihåg vad vi skulle men det var någonting med en tur till nån medeltida kloster från 1300-talet. Pappa öppnade den bruna ek dörren med några ryck och sen var han inne. Väl inuti var det en liten hal med öppning åt ett flera rum i stugan. Det här var en snygg stuga, sa jag till mina föräldrar. Till vänster fanns det kök, inredigt med fint lackat trä golv med stolar och bord. Till höger fanns ett stort rum, liknade ett vardags rum med sängar och möbler. Givetvis så var det bara två sängar, på övervåningen skulle jag sova. Det gör inget att jag sover ovanbords för jag är van. Hemma sover jag på över våningen. Det har jag alltid gjort. Fasan, jag går upp på ovan våningen och gör mig hemma stad. Ok, sa fasan och bar in väskorna på sängarna. Väl uppe var det mörkt. Släckt i hela rummet, jag letade efter en ström brytare att slå på. Till höger kände jag att det fanns en, jag tände. När ljuset kom såg jag först en tjock säng stående intill vägen. Jag slängde av ryggsäcken på den rutmönstrade sängen. Rummet var grymt tråkigt. Det hängde inget på väggarna och det var inget som överhuvetaget liknade konst., vilket enformigt rum jag hade fåt. Det ända bra jag la märke till det var, att det fanns ett ljustäckt skrivbord under ett stilla fönster. Där kunde jag håla till när jag ville vara ensam, läsa och skriva dagbok, dag för dag. Min farfars bok som aldrig har blivit använd tidigare, blir nu till stor andvändning för mig, än tidigare jag trott. Och här ska jag bo i en vecka, sa jag till mig själv medan jag satt på stolen, sittandes med armbågarna på det ljusatäckta bordet. Nåja, nu kan det bara bli bättre. Alex, sa min mamma. Är du klar för utflykten? Nej, nej inte nu. Precis kommit hit efter en jävlig dag, kan jag bara inte sitta här medan ni går och jag packar upp min väska. Nej, du kommer med oss, vi har betalt för den här semestern så du ska njuta av den. Jag njuter av den här inne! Men ok, vid såna här tillfällen brukar man inte vinna. Jag letade igenom ryggsäcken efter nåt att ha med mig som min kamera, farfars bok, penna och pengar som jag senare skulle växla till Rumänska kronor. Jag gick ner till mina föräldrar som genast hade börjat packa upp väskorna. Jag stod i den trånga gråvita hallen och väntade koncentrerat på att dom båda skulle komma. Jag vill gärna komma härifrån innan nästa dag. Mossan tog sin väska och fasan tog sina nycklar och plånbok och gick sedan ut. Väl där ute hade det underligt nog blivit… Dimma? Dimma? Det var ju för knappt en minut sedan som det var solsken. Sist jag såg ut var det blåklar himmel, soldränkta skog och vägar, men nu” Gråsvart himmel, kall vind som slets sig in i tröjan och det skulle säkert börja regna om bara nån sekund eller två. Snygg semester, va? A, verkligen! Fan om det är så här imorgon! Och jag som tänkte köpa en souvenir till både mig och min fantasifulle, Erika. Jag hade ändå lovat köpa en till hon. Inte för att jag älskar hon, men som kamrat gillar jag hon. Jo, mossan, vart ska vi igentligen? Jo, först så ska vi till busstationen som tar oss till Rumäniens största slott. Där ska vi ta oss till det Rumänska museet för fornmytologi, tråkigt, tänkte jag. Ok, någonting annat som vi ska senare? Bara museet idag och sen imorgon tänkte jag ta en tur till staden. Då hänger jag med, mossan. Ok, som du vill, Alex. När jag är i stan då kan jag köpa det där souveniren. Vi stannade vid vägkanten, vi var mitt vid en lång och linjär gata som lede ner mot den vita, cirkulära staden. Medan jag tänkte, kunde jag bara inte sluta titta dom andra som stod bredvid mig. Inte på grund av att jag brukar tjuvtitta på människor, men det var inte ansiktet, men för deras halsar. På dom alla hängde små silver kors. Jag kunde bra se dom alla. Iförsig var, dom, bara tre st, men samma kors bar dom all runt sina tunna, gamla halsar. Jag hade personligen inget emot det, men måste alla vara så vidskepliga i det här landet? Det finns inga ”vampyrer” i det här vidskepliga jävla landet.
Framme. Den korta men trista resan till museumet hade äntligen avslutats bökligt uppe på en kulle täckt av höga buskar som täckte sig upp till dom smala fönstren på museet. Jag är inte intresserad av det gamla men…jag gör ett undantag. Jag kände en underlig känsla av det här. En sån där känsla som rör sig i magen. Kala mig mesig men det här stället känns konstigt. Även där inne kändes det konstigt. Här inne var det mest som en kloster med glittrande fönster som gav ljus åt rummet på alla möjliga vinklar. Det här måste min bästis Erika ha gillat. Jag tålmodigt väntade på mina båda föräldrar som o betalade inträde. Dom båda vände sig stabilt bort och la plånboken i väskan och gick bort. Undertiden stod jag med blickarna upp mot tacket. Jag kunde inte vända blicken från alla sten statyer som satt inmurade på vägarna i det här kalla rummet. Dom var två meter höga och satt på rad, måste varit svårt att få upp dom på så hög höjd. Nästa rum mötes vi av många människor som stod och trängdes i ett allt för smalt rum. Jag hoppades att vi snart som möjligt skulle ge oss vidare, så jag kunde ge mig av hem till stugan. Jo, pappa? Ja, vad är det ,Alex? Varför är det så mycket folk här? Det är så här att, dom har utökat föremålen här i museet. Räckte det som svar för dig? Jo, tack. Huvudsaken var att jag inte brydde mig om vad dom hade installerat för nytt, utan det var att ”sticka härifrån, dra till staden och köpa souvenirer.” En sekund senare hade alla människor rört sig utom synhål in i nästa rum. Där inne kunde jag se en glassmånyttor som var omringad av stirrande folksamling. Från mitt hål var det lika svårt och se, som en kort femåring på en karneval. Det som så många tog blicken på, var en stor lång svart rock som säkert var större än min egen far. På rocken fanns också snyggt detaljerade röda bokstäver som stod tät, tät, sammanbundna. Jag vände mig bort från den stora församlingen, jag har aldrig vat förtjust i gamla saker. För mig så är det tv, chips och läsk som gäller. Det har gåt tjugo minuter sen jag gick in. På den tiden hade jag utforskat varenda del av den här huset eller… slottet. Jag var hemskt uttråkad av allt. Inget av det här var intressant längre. Mamma, kan inte jag sticka hem nu, det är tråkigt här? Nu? Vi har ju nys kommit hit? Men ok, jag förstår dig, ge dig av. Tack. Jag gick med långsamma steg genom utgången. Det började mullra. Det hördes på lång väg i det gråtäckta landskapet. Hela tiden åskade det mer och mer. Himlen var den svartaste jag set i mitt liv. Jag kunde tydligt höra dånet eka på lång väg. Nu fattas det bara regn för att det ska bli riktigt mysigt. Mitt synfält såg att det var mer än tre kilometer kvar. Det vore omöjligt att komma fram innan det skulle regna. Jag hade inte pengar med mig så jag kunde ta lokala bussen hem. Det var just en snygg semester, sa jag till mig själv medan jag stödde mig på en stolpe. Medan jag stod där och tänkte, såg jag på staden. Åskan mullrade högre och längre ån nånsin. Jag kände dom första dråparna träffa min hud. Nu kom det. Den svarta, åskande landskapet dränktes av vattendråppar som träffade mig i ansiktet. Jag kände tunga dråppar träffa min nacke. Det enda som kunde gå det var om jag genade genom skogen, det funkade som skyddande tak över mig. Hela stan var omsluten med gröna träd så långt ögat kan se, om jag gick runt staden så kommer jag att få både genväg genom skogen och inte en droppe över mig. Min ide hade lyckats. När jag kollade upp var det inte en droppe som kom ner. Men inte något ljus nuddade marken. Jag började vandra mer och mer in i den fuktiga skogen. Jag hade lämnat vägen och gick mer och mer in i skogen som blev mitt tak. Men det mesta kom endå in. Jag började springa. Jag hade börjat vänja mig vid omgivningen jag vandrade i, jag kunde inte längre se husen, som var min vägledare ut ur denna laburint jag gick i. Men det gjorde inget. Jag var säker på vart jag var på väg. Med tanken på att komma till en varm säng fick mig öka takten. Men nu vet jag inte om jag är på rätt, eller fel väg. Jag hade kravlat mycke långt, jag var utmattad. Kullar, träd och att springa hade tagit all min kraft. Träden tog aldrig slut. Kullarna blev fler och fler. Jag kände ilska över mig. Över en timme hade jag kämpat till intet. Min fåfänghet hade lett mig i motsatt håll. ”Det här är inte möjligt”, utbrast jag flera gånger. Utom all förståelse var jag var satte jag mig på en av kullarna. Kullen hade blivit våt av regnet. Kall var jag också. Endast en tröja och en sommarjacka hade jag på mig. Jag började värma mina händer. Det var där jag frös mest. Allting jag kunde göra var att gå åt vilket håll som hälst. Oddsen var små att jag skulle hitta tillbaka. Enda sällskapet man kunde trösta sig med var kajornas kraxande i träden. Åskan var här också. Men den är inte mycket till sällskap. Den gjorde bara saken värre än den redan var. Jag kände fruktan när blixtarna slog ner. Min rädsla för blixtar har alltid funnits. Det var värst när jag var liten. Det blev bättre med åren. Men den sitter den kvar. Jag ställde mig upp, kollade omkring mig. Ingenting. Inte ett spår av en civilisation. Det ända som jag kunde se var buskar, mark och oändliga träd. Jag värmde händerna i jackan. Det var som en liten tröst. Det kom en känsla som sa att jag kanske skulle bli kvar här ett bra tag till. När mina frusna händer hade tröstats med värme, åter gick jag till att bli en ensam vandrare. Den minsta saken jag skulle vilja är att min mamma och pappa kommer hem, och att jag inte är där. Det är en sak att gå vilse i skogen, men i ett annat land. I Sverige kunde man förstå var man var och tala samma språk. Här är det inte samma sak. Om jag träfar någon så förstår jag inte vad han eller hon säger. Från samma by som jag. Det enda jag önskade var på den här semestern var: Lugn och ro, inget regn, inget museum och mest av allt, ingen jävla skog. Jag är nära o ge upp. Jag kommer ingenvart i det här utforskandet. Måste jag utstå att vara kvar här i natt? Det är det minsta jag vill. Vad kan tänkas möjligt? Dom frågorna försökte jag besvara medan jag tågade över den ena kullen över den andra. Då jag ansträngde mig för att söka vidare, var jag uppmärksam på hur mycket klockan var. Det hade gåt tio minuter som jag varje gång tittade ner på klockan. Den hade blivit runt femton. Jag vet inte hur länge jag hade klivit runt här. Det ända som jag visste var att jag önskade att jag kunde hitta hem. Det var knappast läge och chansa längre. Efter det jag sa för en stund sen. ”Jag är så säker på vart jag ska”, ”jag hittar hem”. Jag kände mig besviken på mig själv. Jävligt besviken. Min hopp att hitta hem var nästan så gåt som borta. Det hade blivit kväll, och nu var jag mer vettskrämd än jag någonsin har varit. Regnet stormade ner på mitt huvud. Jag frös och var utmattad. Det är på gränsen till att jag ska falla ihop. Om det endå fanns någonting som kunde skydda mig bättre än ekarna som stod vid sidan och tog emot regnet. Jag lutade mot en av ekarna , ännu ett stop med en enkel vilopaus. Den hårda ekens ojämna bark var inte lika kön som en fåtölj från Ikea, men var ska man få det nu? På vänster arm hade jag på min väg rivit upp ett djupt sår som satt precis under armen. Att försöka strunta i smärtan var omöjlig. Jag visste inte hur alvarligt det var men det var ingen liten repa jag hade fåt. När jag vände mig om för att sträcka på benen. Precis under den där kullen var det små håll som stack ur jorden. Den var lerig och övertäckt med bräder och grus. Det var svårt o se när det regnade. Jag steg fram till den väldiga lerhögen, vid en närmare titt såg den ut att likna en källare. Det kan vara ett feråd som någon äger. Men vem skulle då velat täcka över den med lera? Hur som hälst har ingen varit här på mycket bra tag. Jag såg inga hus på vägen hitt, så det gör väll inget om jag bara lånar den till regnet har rört sig vidare. Det var svårt att få fäste i den fuktiga leran. Leran skrapade jag bort med lätthet, varje sekund ökade jag takten. Jag började få kramp också. Handleden kändes av sliten när jag drog bort dom sista bitarna. Nu var det bara några bräder som skulle rivas bort. Treät hade bokstavligen ruttnat bort i jorden. Med en enkel böjning krossades bräderna den ena efter den andra, och slängdes i det våta gräset. Jag skådade en djup och övergiven brant trappa. Det skulle bli svårt för en att ta sig runt all bråte som låg sprida överallt.
Regnet och jorden var på samma väg som jag ner i hålan. Min kamp för säkerhet fick mig att slå omkull allt som kom i min väg. Allt som jag träffade flög åt ett annat håll, allt hade samlats på hög i en illaluktande pöl, Pölen var inga problem att klara av. Det svåraste var att kunna se, en son kär plats har nog inte sett dagens ljus på länge, det är ett under om någon bor här, jag håller med varför dom lämnade den stängd. Väl där nere var platsen mörk och enslig tom. Det fanns inga fönster, varken lyktor eller ljus fanns att undanvara. En sak vett jag, jag är i ett rum, utan fönster, har en stor likhet med en grav. Men det är omöjligt. En grav borde vara större och inte ha en dörr. En grav som har en dörr som går att knäcka lika lätt som en tandpetare är inte mycket till skydd, dom som byggde den fick säkert sparken. Men om det är en grav, vilket skulle förvåna mig, då finns det värdesaker för ett högt pris, man vore inte rik om man vill vara gömd mitt ute i ingenstans. Jag gick in mer i den trånga korridoren av kall sten som slipades mot den smutsiga jackan. Väl framme stod jag i ett runt rum med en bitter kyla som slet in en djupare kyla än vad regnet gjorde. Taket hade dom snålat med, taket såg ut att vara uppätet underifrån. Om en människa tog ett steg däruppe skulle att se ut som en lavin. Medan jag hörde vinden slå mot träden, hade jag hittat tre kugghjul i en vattensamling. Tre stora hjul som långsamt har råstat i vattnet. Liknar dom man har i klockor fast större. Några snabba tittar till höger och vänster men inget. Det här rummet är lika tomt som min mage. Timmars letande kan göra vem som hälst hungrig. Efter en tid fann jag tre tomma hål formade som kugghjul. Jag provade att sätta in den första. Med ett rostigt klick gick den in. Tog fram den andra och tryckte in. Perfekt, den andra satt fast i vägen. Jag inbillar mig nog. Men man hörde små makinljud inne i den kalla stenvägen. Okej nu gäller det. Den sista biten höll jag hårt i näven. Jag böjde mig ner. Det sista hålet var svårare än de första. Med ett starkt ryck kom den på plats. Dom satt i hoppa. Men inget hände. Varför, inte en millimeter rörde dom sig? Besviken ställde jag mig upp och värmde mina frusna händer ännu en gång.

Författare:

Publicerat

Dela: