I tågkupén

Jag har suttit i den här tågkupén så länge nu att jag inte minns var resan började, eller när. Och utan biljett. Konduktören återvänder till mig med jämna mellanrum. Men jag svarar att min biljett inte är påfunnen. Han uppmanar mig att fortsätta leta. Jag kan inte minnas var jag lagt den, eller om jag ens köpte någon.

Jag ser ut över det bleka landskapet genom det flottiga fönstret. Hela kupén är grundligt genomsökt, precis som så många andra morgnar. Det är samma visa varje dag, men ingen biljett nu heller. Det går numera på rutin. Men den ihärdiga konduktören börjar gå mig på nerverna. Varje morgon kommer han hit och knackar försiktigt men tillräckligt tydligt för att kunna urskilja dessa knackningar, som om han var otålig men ändå behöll sitt lugn in i det längsta. Naturligtvis är denna inspektionsrunda en ren rutinmässig morgonritual för dennes del, likaväl som min dammsugning av kupén, innan hans visit.

Det tar inte särskilt lång tid att söka igenom den lilla kupén som består av två breda säten, två hatthyllor och ett litet bord invid fönstret. På ett av sätena sover jag och på dagarna ser jag ut över fälten, eller läser tidningen, som konduktören kommer med till kaffet. Tydligen har han bestämt sig för att behandla mig lika respektfullt som en passagerare med biljett. Om det är av medlidande eller om det är ett kallt beräknande från hans sida, som om han tålmodigt och frikostigt inväntade av mig en slags vedergällning, vet jag inte. Men jag är beredd att tro det senare med tanke på hans lilla anmärkning om min biljett, som om det ingick i rutinen, men anmärkningen har sedan en tid fått en biton av ironi. Han måste ha förstått att biljetten inte alls existerar, att hoppet för återfinnandet av den är borta.

Jag sover allt sämre om nätterna, av rädsla för vad konduktören planerar för åtgärder angående mitt snylteri. Jag kan se det i hans ansikte, att hans trevliga välvilja är i viss grad spelad. Det kan hända att det ingår i hans arbetsuppgifter att ha ett gott lynne. Men jag märker allt tydligare ett uns av en arrogant ton i hans röst, som om han fått höra ryktesvägen att jag skulle vara den mest fruktade och kallsinnige brottsling. "Bäste konduktör, säg mig var det här tåget stannar" frågade jag i morse när han synat mig med en likgiltig min. "Det talar jag inte om förrän du visar din biljett" svarade han korthugget. Därefter tog han upp sin nyckelknippa, skramlade med den, stängde igen dörren till kupén och låste utifrån.

Att han låste dörren var kanske ingen större skillnad från tidigare, eftersom jag ändå sällan lämnade kupén. Men det ingav mig en känsla av förvirring och uppgivenhet. Det här är ju skamligt, allt för en liten biljetts skull. Rent formellt är jag nu inte längre en passagerare, det har jag ju aldrig varit heller. Vad är jag då? En fripassagerare. Bör jag alltså kasta mig ut genom fönstret för att rättfärdiga mitt felsteg? ... Eller har de bredvid rälsen en mindre räls av något slag, som skjutsar tillbaka personer utan giltigt färdbevis dit de påbörjade sin resa, för att liksom likvidera det begångna snylteriet?

Skriven av: Jesper Billgren