I tystnaden kan ingen höra dina skrik

Larmet av trafik slog emot Jenny när hon öppnade porten. Med en grimas och en tung suck klev hon ut, tittade upp på en blygrå himmel och drog jackan tätare om sig. Snön singlade ner i små flingor. Strax kom de tätare och tätare. Inom ett par minuter gick det knappt att se gångstigen framför fötterna. Inte klokt vad fort det hade gått för ovädret att komma hit, tänkte hon.
Trängseln var stor i vänthallen till pendeltåget. Ingen ville stå ute i den rasande stormen.
Alla trampade med fötterna och talade om ovädret och kylan. Ett par bredvid henne talade om att de skulle försöka ta ledigt en vecka och resa till värmen. Jenny suckade tyst när hon avundsjukt hörde det, själv hade hon ingen semester kvar.
Förresten, inga pengar att resa för heller. Hon blev ännu mer modfälld och förbannad över tillvaron som bara verkar byggd på pengar! Sen insåg hon med skam att det faktiskt fanns de som hade det mycket värre. Ingenstans att bo, tänk bara att behöva vara uteliggare nu! Hon rös till och kurade ihop sig över tanken.
Högtalaren skrällde till och meddelade att pendeltågen var försenade och att det som skulle ha kommit om fem minuter var inställt. Folk klagade högljutt. En kille sa att det är märkligt att de inte kunde bygga tåg för sådant här väder när vintern återkommer varje år.
Jenny tog fram mobilen och knappade numret till jobbet. Det tutade upptaget, så hon blev kopplad till växeln. Hon bad dem meddela hennes chef att hon var försenad på grund av pendel-trafiken. Växelflickan sa att det var många som ringde om det.
En del hade fastnat med bilarna. De småpratade lite och sen gick hon till Pressbyrån och köpte en korsordstidning. Bara att sätta sig och vara kreativ, tänkte hon.
Snart var Jenny djupt försjunken i korsordet, så djupt att hon aldrig märkte … att omgivningen förändrades.

När hon efter en stund tittade upp för att kolla klockan, upptäckte hon att hon var alldeles … ensam!? Förvirrad reste hon sig långsamt upp. Handen som höll i pennan öppnade sitt grepp och den föll mot golvet i slowmotion. Den andra handen höll krampaktigt i korsordstidningen. Hjärtat slog fort i bröstet och slagen ekade hårt inuti henne.

Jenny visste inte hur länge hon stod så, bara att det verkade som en evighet. Vad hade hänt? Var fanns alla människor som stått här nyss? Jenny tittade mot biljettluckan, men där var det tomt, det fanns ingen där! Förvirrad och osäker gick hon mot utgången. Snöstormen hade avtagit och solen sken från en klarblå himmel.
Lättad tryckte hon upp dörren och klev ut. Leendet försvann långsamt från hennes ansikte när hon stod i snön. Det var … tyst… kompakt tyst och bara vitt överallt. Hus eller träd syntes ingenstans! När hon vände sig om för att gå tillbaka till stationshuset… så fanns det ingen byggnad längre! Det var tyst, tyst och vitt, vitt… överallt. Hon öppnade munnen och ropade:
- Hallåååååå... finns det någon här?
Tystnaden var kompakt och inga ljud hördes. Varför hörde ingen hennes rop? Varför var det så läskigt tyst? Varför var allt så… vitt? Det här måste vara en dröm, det här kan inte hända i verkligheten, tänkte hon. Efter en stunds pulsande i snön stannade hon, såg sig omkring, och ropade:
- Hallåååååå... finns det någon här?
Jenny upprepade ropen så många gånger att hon tappade räkningen. Till slut sjönk hon ner i snön och började gråta av utmattning och skräck.
Då hörde hon det… ett ljud! Hon tittade upp, tystnade och lyssnade. Inget hördes. Efter en stund reste hon sig upp. Då hördes ett vinande ljud.
Förvånat tittade hon upp. Synen hon såg var fasansfull! Jenny öppnade munnen och skrek, skrek, skrek...
Det vinande ljudet hördes igen och hennes huvud for i en båge genom luften…
… och landade ljudlöst i snön.

Hon skrek ännu… tyst…

men…

… i tystnaden kan ingen höra dina skrik…

Författare:

Publicerat

Dela: