Illegal transport

Illegal transport

Klockan 06.24: Ett godståg kör sakta fram på järnvägen. Tågchaufför Harry Timlins sitter och dricker sitt morgonkaffe i loket. Han hade kört samma sträcka i fjorton år och han trivdes förträffligt med jobbet. Inte för att han fick göra särskillt mycket, utan för att han fick vara ifred. Harry hade alltid varit en ensamvarg. I skolan hade han aldrig brytt sig om att skaffa några vänner.Han trivdes med att vara ensam. Det var också därför han hade valt sitt nuvarande yrke. Sträckan han körde kunde han nästan utantill. Men det var något speciellt med denna onsdagsmorgon. Något var inte som det skulle, det kände han på sig. Därför blickade han mer än vanligt ut ur fönstret. Blickarna var oroliga, inte erfarna som de annars brukade vara.
Harry hade också ätt i sina misstankar, det var något som skillde denna dag från andra. Rälsen gjorde en sväng runt en skogsdunge och sedan följde en raksträcka kantad av ängar och en gammal, inte längre använd, landsväg. Det var också här detta speciella fanns. Det stod nämligen en lastbil och korsade rälsen!
Då Harry hade rundat skogsdungen och påbörjat raksträckan upptäckte han till sin förfäran lastbilen. Han bromsade så kraftigt han kunde och lyckades stanna tio meter framför lastbilen. Harry drog en lättnadens suck och lämnade förarhytten för att ta reda på vad lastbilen hade på spåret att göra. Då han inte fann någon förare eller något papper som kunde avslöja varifrån lastbilen kom, rapporterade han till närmaste station om lastbilen, så att ingen skulle råka köra på den. Sedan gick han för att syna tåget efter skador. Då upptäckte han till förnyad förfäran att den sista vagnen var tom! Han var säker på att det funnits en container på vagnen. Återigen rapport till samma tågstation som gav honom order att ta sig dit. Harry påminde dem om att det stod en lastbil ivägen och de lovade att fixa undan den inom en snar framtid. Men en fråga kvarstod: Var hade containern tagit vägen?
En vecka senare på FBIs högkvarter i Washington D.C:
- Adam, jag vill att du tar dig ann fallet om tågrånet för en vecka sedan, sa Adams chef Greg Noswall. Alla uppgifter du kan tänkas behöva finns i en dossier som Jim Scott har hand om. Han kommer även att bli din kompanjon under det här uppdraget. Han väntar i rum 211.
- Tack, sa Adam, jag var rädd att jag skulle få gå sysslolös den närmaste framtiden. Jag ska göra mitt bästa, boss!
- Detgläder mig att höra, sa grag och pekade mot dörren. Sätt fart nu!
Rum 211 var ett litet, mörkt rum i den västra delen av byggnaden. Det var i det och de kribgliggande rummen som det mesta av pappersarbetet utfördes. Adam kom ihåg hur han under sin första tid inom FBI hade tillbringat större delen av arbetsdagen med att renskriva rapporter från ibland nästan oläsliga papper. Sedan han nu blivit renodlad agent så hade han sluppit det slitet.
Mycket riktigt befann sig också Jim i rummet. Han var en ung, blond man med blå ögon. Han såg nästan ut som en liten skolpojke. Adam hälsade och satte sig sedan på en stol som var avsedd för gäster med frågor till FBI. Jim berättade hur han skrivit rent Adams första rapport och hur lyckligt lottad han var som fick jobba med en sådan erfaren och respektabel agent som Adam. Sedan småpratade de lite grand om lite av varje, innan de började med fallet.
- Enligt polisen så har en tung lastbil kört iväg med containern, började Jim. Vägen den färdades på går mellan två mindre städer. Lastbilen har inte skådats i någon av städerna.
- Finns det någon avtagsväg? frågade Adam.
- Det finns en, svarade Jim. Den leder till en mindre flygplats. Men det passerar nya lastbilar dagligen på det stället och eftersom vi inte har något signalement på lastbilen är det nästan omöjligt att få tag i den.
- Så vår enda ledtråd är lastbilen som stod parkerad över järnvägen, konstaterade Adam.
- Det verkar inte bättre, sa Jim bistert. Och jag är rädd att den inte heller kan hjälpa oss dessmera.
- Hurså? frågade Adam.
- Lastbilen visade sig vara registrerad på en viss Harry Timlins, föraren till det angripna godståget. Han har förhörts av polisen, men nekar till att han har hyrt lastbilen. Jag är rädd att vi inte har några fler spår.
- Ta med dig dossiern, vi ska besöka Mr Timlins, sa Adam och reste på sig. Han hade fått en idé.
Harry Timlins bodde i en prydligt möblerad ägenhet, femtio meter ifrån järnvägsstationen. Harry såg väldigt olycklig ut när han öppnade dörren. Adam visade upp sitt FBImärke och Harry visade till vardagsrummet.
- Ni måste tro mig, vädjade han. Jag är oskyldig, jag har inte hyrt någon lastbil!
- Vi hade inte kommit hit om det inte varit något speciellt, sa Adam. Vi har allt vi behöver veta om er redan klart och vi har tillgång till alla intervjuer ni haft med polisen. Vi behöver inga nya. Jag kom hit av en annan orsak. Att ta reda på om du hyrt lastbilen som stod på järnvägen eller inte. Jim, var hyrdes lastbilen?
- På en liten uthyrningsfirma på andra sidan av staden, svarade Jim och undrade varför Adam ställde den frågan.
- Vad heter firman? frågade Adam.
- Wilson och Dawson, svarade Jim. Hurså?
- Vi ska dit, sa Adam och började gå mot dörren. Harry, du följer med!
Wilson och Dawson var en uthyrningsfirma som en gång i tiden varit en av U.S.As största. Nu fanns den endast på några få platser. Bakom kassan stod en äldre man med matta ögon.
- Goddag, hälsade Adam och mannen besvarade med en nick. Hur många lastbilar hyrdes ut förra veckan?
- En vill jag minnas, svarade mannen.
- Vilket namn var denna lastbil registrerad på? fortsatte Adam.
- Harry Timlins, svarade mannen och hans ansikte förvreds av ilska. Den skurken använde lastbilen till ett rånförsök.
- Säg mig, sa Adam förhoppningsfullt och föste fram Harry. Såg mannen som hyrde lastbilen ut så här? Mannen synade Harry en längre stund och sa sedan:
- Nej, svarade mannen till Harrys lättnad. Han var kortare och kraftigare. Och så hade han helskägg.
- Det verkar som om du är oskylldig, Harry sa Adam och dunkade Harry i ryggen.
Sedan lånade han telefonen för att berätta att Harry inte varit den som hyrt lastbilen och bad om en tecknare som kunde göra en fantombild av den verklige hyraren av lastbilen. Efter det så började de promenera tillbaka till Harrys lägenhet.
- Du är inte dum du, Adam sa Jim imponerad.
- Man får inte vara det i det här yrket, svarade Adam.
Harry bjöd på fika och Jim och Adam började diskutera om hur de skulle gå vidare med fallet. Adam visste inget annat råd än att vänta på att fantombilden skulle skickas ut till alla uthyrningsfirmor i staten och hoppas att någon kände igen mannen på bilden. Han gillade inte att vänta, det gav brottslingarna fördel. Det kunde ta upp emot en vecka innan någon kände igen mannen på fantombilden. Tills dess kunde tjuvarna ha lämnat landet.
- Jag undrar vad containern innehöll, sa Jim.
- Där sa du nåt! utropade Adam med plötslig entusiasm. Det måste ha varit något speciellt med innehållet i containern eftersom tjuvarna ville ha den. Står det något om det i dossiern?
- Bara att containern med innehåll tillhörde ett internationellt företag som heter Trackers, sa Jim. De kompenserades med en mindre summa pengar.
- Inget om lasten? frågade Adam.
- Nej, svarade Jim besviken.
- Då får vi ta reda på det, sa Adam. Tack för kaffet, Harry. Vi kanske kommer igen.
De lämnade huset och åkte tillbaka till FBIs högkvarter.
- Vad ska vi göra? frågade Jim då de steg in i byggnaden.
- Besöka en gammal vän till mig, svarade Adam och gick in på sin chefs kontor.
- Hej, Adam, sa Greg och lyfte huvudet från en hög med papper. Hur går det?
- Hyfsat, svarade Adam. Harry Timlins är fri som du säkert har hört. Men nu behöver jag hjälp.
- Du vet att jag inte har tid Adam, suckade Greg. Se bara på den här högen med papper.
- Jag ska inte störa dig mer än att fråga om du vet var Leonard befinner sig, sa Adam.
- Leonard, det var länge sen jag såg honom, sa Greg. Vänta, så ska jag ta reda på det. Greg knappade in namnet på sin dator och en knapp sekund senare kom svaret om var leonard befann sig.
- Han finns i rum19, sa Greg. Han jobbar för agentservicen för tillfället.
- Tack för hjälpen, sa Adam och lämnade rummet.
Leonard satt i ett telefonsamtal då Jim och Adam kom in i rum 19. Rummet var fullt av bokhyllor och datorer. Två andra som jobbade för agenservicen satt också i rummet. De såg som hastigast på Jim och Adam när de kom, men återgick snabbt till sitt arbete. Även Leonard kastade en hastig blick på dem, men han återgick snart till telefonsamtalet.
- Hur länge ska vi stå här? frågade Jim otåligt efter en kvarts tid.
- Tills han har tid med oss, viskade Adam lugnt. Det är inget lätt jobb han har. Om du någon gång undrar varifrån FBI får all sin information, så har du svaret här. De flesta som jobbar här har varit hackers en gång i tiden. De ger dig all slags information som du behöver även om det kan ta lite tid ibland. De har ett tufft jobb. Ibland jobbar de flera dygn i sträck. Underskatta aldrig deras arbete!
Efter ytterligare tio minuters väntan lade Leonard ifrån sig telefonen och vände sig mot Adam.
- Trevligt att se dig här, sa han. Vad har du på hjärtat?
- Jag vill veta vilket av Trackers kontor som har hand om tågtransporterna här i U.S.A, svarade Adam.
- Vänta lite så ska jag ta reda på det, sa Leonard och skrev in namnet på datorn.
- Är det okay om jag ringer om en halvtimme? frågade Adam.
- Visst, svarade Leonard. Men det är bättre om jag ringer dig när jag fått fram svaret.
- Då gör vi så istället, bestämde Adam och gick tillsammans med Jim ut ur rummet.
- Du kan gå hem för dagen om du vill, sa Adam till Jim.
- Nej, jag stannar en stund till, svarade Jim. Jag vill veta vad den där containern innehöll. Trackers var det förtetaget hette. Är inte det ett skomärke?
- Jo, så det är troligt att containern innehöll skor, svarade Adam. Det borde vara lätt att sälja. Men det underliga är varför de gjorde sig så stor möda för att komma över ett par skor. Det vore enklare att råna en affär. Dessutom så undrar jag varför de drog in Harry i det hela. Varför inte registrera lastbilen under ett falskt namn?
- De behövde kanske någon att dra över uppmärksamheten på, så att de själva kunde försätta sig i säkerhet, föreslog Jim.
- Det kan du ha rätt i, sa Adam. Kom! Vi går till Harry, han kanske kan hjälpa oss.
Harry såg förvånad ut när Adam och Jim återigen kom för att hälsa på.
- Hej igen, sa Harry. Har ni fått reda på något nytt?
- Nej, men förhoppningsvis så får vi de snart, svarade Adam. Containern innehöll antagligen skor. Men varför ville de ha den när det vore enklare och dessutom säkrare att råna till exempel en villa? Men vi kom hit för att få svar på en annan fråga. Den angår dig mer. Har du någon gång varit inblandad i något kriminellt?
- Nej, inte om man bortser fortkörning och ett och annat snatteri från barndomen, svarade Harry. Varför undrar ni?
- Det borde ha funnits en anledning till att tjuvarna valde dig som hyrare av lastbilen, svarade Adam. Vi tänkte bara om du har något otalt med någon. Det kan givetvis vara en slump att de valde dig, men om det inte varit det så skulle det kunna vara en ledtråd.
- Vad jag vet så har jag bra relationer med alla jag känner, sa Harry.
I samma stund ringde det på Adams mobil. Det var Leonard.
- Jag har hittat kontoret, sa han. Det ligger i Alaska. Du kan få deras telefonnummer.
- Ja tack, sa Adam. Och tack för hjälpen.
- Ingen orsak, svarade Leonard. Han överlämnade telefonnumret till Adam och sedan avslutades samtalet.
- Nu ska vi ta reda på vad containern innehöll, sa Adam och slog numret till kontoret i Alaska. En kort stund senare hade han fått svaret.
- Den här historien ter sig allt underligare, konstaterade han då han lagt på.
- Vad innehöll containern? frågade Jim entusiastiskt.
- Mycket riktigt var det skor, svarade Adam. Men skorna hade blivit förstörda under tillverkningen! De skulle tas till en soptipp. De skorna tjänar tjuvarna inget på att sälja. Ingen kommer att vilja ha dem. Det måste vara något speciellt med skorna!
- Jag hade tur som hann bromsa, sa Harry plötsligt. Det var inte mer än tio meter mellan lastbilen och loket. Hade de ställt lastbilen lite längre fram hade den varit förstörd nu.
- Där sa du nåt! utropade Adam. Vet du hur långt tåget var?
- Omkrimg 130 meter, svarade Harry. Hurså?
- Jag tror jag kom på något som kan hjälpa oss! svarade Adam. Vi måste åka till platsen där rånet utfördes!
De skyndade snabbt iväg och efter cirka två och en halv timme var de framme.
- Du sa att tåget stannade här, sa Adam och gick fram till platsen som Harry visat. Då måttar vi 130 meter längs rälsen. Han mätte och kom fram till ett ställe där landsvägen låg jämsides och i samma höjd som rälsen.
- Jag hade rätt! utropade han och ropade på Jim och Harry som hade stannat en bit längre bort. Kolla på vägen här! Om man kollar på andra ställen här så är det ingenstans som vägen ligger så här nära spåret.
- Vad hjälper det oss? frågade Jim.
- Det hjälper oss på det viset att det inte var någon turlig placering av lastbilen, svarade Adam. Denvar exakt!
- Jag förstår inte, sa Harry och såg förbryllad på Adam. Förklara!
- Det måste ha varit någon som hade tillgång till all information om tåget som du körde, förklarade Adam.Vikt, längd, allt som behövs för att ta reda på hur lång bromssträckan blir. Det betyder att det är någon som jobbar på någon av stationerna som du passerar som ligger bakom stölden! Frågan är bara vem. Vi åker och kollar om fantombilden är klar.
När Adam, Jim och Harry kom fram hade tecknaren precis blivit klar med fantombilden. Adam frågade om de fick se på den och de leddes in i ett annat rum. Harry ryckte till när han såg bilden.
- Men, men, stammade han. Det är ju min chef!
- Det förklarar det hela, sa Jim. En av brottslingarna var alltså din chef. Nu kanske vi kan få tag i resten av ligan.
Epilog
Då Harrys chef blev gripen så avslöjades också resten av ligan. Orsaken till att de ville åt skorna var att klackarna innehöll heroin. Trackers företagsledare fick fängelse. Företaget förklarades ha gått i konkurs. Harry valde att gå i pension, men jobbade ibland som sommarvikarie. Jim återgick till pappersarbete och Adam fick ta hand om ett nytt fall.

Skriven av: Daniel Abrahamsson