Infertila samtal

- Är inte din man här ? Doktorn höjer sina buskiga ögonbryn tillräckligt mycket för att luften skall lukta irritation. – Han sitter säkert i någon bilkö. Han vet om att vi skall vara här. Mona känner sig klibbig och varm. ” När man är 35 år så är man för ung för klimakteriet ? ” Hon tänker som vanligt frågan utan att ge den ljudvågor. ” Ljudvågor som doktorns anskrämliga örhängen skulle stoppa ? ” Hon har alltid irriterat sig över dr Janssons ointresse för sitt egna utseende. ” Varför då örhängen ? ” Hon fuktar sina välmålade läppar och drar krampaktigt i sin alltför tajta jumper. Magen putar ut under den när hon sitter ned. Doktorn reser sig hastigt upp och går mot dörren. – Jag har annat att göra. Hon säger det i takt med sina ganska hårt bestämda steg och de sista orden försvinner bakom den gråblanka dörren. - ..återkommer….

Mona känner lättnaden när hon inser att hon fått uppskov från det förfärliga. Det som kommer vara spiken i kistan. ” Var fan håller Johan hus ! ” Hon känner smärtan hugga strax under hennes oförbrukade bröst. Johan gillar dem inte heller. ” Skulle mitt barn älska
dem ? ” Hon känner hur tankarna flyter åt fel håll igen. ” Är han med hennes ersättare ? ”
” En som kan ge liv åt hans säd ? ” Hon kan inte längre minnas den tid då de var ett hett älskande par. Smärtan i maggropen måste ut . Hon måste få ställa honom till svars. - Jävla idiot ! Hon rycker till när hon hör sin plågat gälla röst. Hon tänker på alla frågor som aldrig får svar. Frågor som nu plågar hennes stämband. Visst botar grälen smärtan för stunden. Men under de långa ensamma dagarna så är tankarna livets pina igen. Ända sedan Johan bytte upp sig ” från jobbet som försäljare på IKEA i Kungens kurva, till avdelningschef i Rotebro, så har oron stuckit henne dagligen.
Han är nästan aldrig hemma i tid – För mycket att göra ” och allt är på mitt ansvar ”. Hans korta svarta hår brukar lukta gott i kontrast till hans lögner. Han har förklaringar till allt och inget. När hans smala men muskulösa kropp kramar henne så förstärks tvivlet bara mer. Hans gråa ögon är nollställda och de flackar efter mat eller Expressen. Hans affärs resor verkar bli allt fler och kundmiddagarna luktar efteråt avslagen damparfym. När hon påpekar att hans hett efterlängtade barn inte blir gjorda per telefon , så utnyttjar han sin världsvana charm och elitcyklisthöfter, till ett av de alltför få underbara ögonblick i deras ickeliv. Först efteråt känner hon att det saknats något. Kärlek och ömhet ? Johan saknar nog mest sin tid som hyllad cyklist. ” Hade han ett stall redan då ? ” ” Känner han sig gammal ”. ” Är det därför han vill ha barn nu ? ” Hon börjar tro att han bara vill hålla henne lugn med ett litet barn därhemma. Enda gången han pratar med henne på riktigt är, efter den tredje whiskyn,
på lördagskvällar utan representation. – Jag orkar inte med din svartsjuka Mona ! – Vem annars en jag skulle kunna komma hem till dina vasskrassa nålstick varje dag ? Hon ler när hon tänker på hans egenartade ordsvalor. Han svänger sig med ord för att få respons och bekräftelse. Det händer fortfarande ibland att han efter några whisky kan smörja henne med fantastiskt lengoa ord som egentligen inte finns. I de stunderna tror hon på kärleken och liv igen. Men för det mesta spricker bubblan efter en stund och de grälar om hans arbetstider igen. Han sover ruset av sig i soffan och nästa dag går i förlåtelsens tecken. De enar sig alltid om att allt kommer bli bra när de äntligen får barn. ” Men varför är han inte här nu då ? ” Han har klart sagt att adoptivbarn inte är att tänka på. ” Riktig vara ” skall det vara. Hon känner rädslan krypa allt längre in i henne. ” Han har redan bestämt sig ” Doktorn kommer bekräfta det som de redan vet. Hon är infertil och Johan är på jakt efter en ny ”hona ”.

Hon märkte inte ens att dörren öppnats. Johan kysser henne på kinden och sätter snabbt på stolen bredvid henne. –Det var stopp på E-fyran som vanligt. Han ler svalt och oberört. Tänderna hinner skymta tillräckligt mycket för att Mona skall komma tänka på Rödluvan och vargen. Hans finsportiga kläder sitter som vanligt helt rätt och IKEA-slipsen matchar färgerna. ” Varför svettas han aldrig ? ” Mona känner den välbehövliga irritationen ersätta rädslan. Doktor Jansson som kommit tillbaka samtidigt med Johan, harklade sig och hennes ögonbryn såg faktiskt lite mildare ut. – Som ni vet så är vår utredning nu helt klar. – Jag har inte några speciellt goda nyheter, men kom ihåg att det finns andra möjligheter att få barn. Doktorn tittar upp ett ögonblick innan hon låter blicken leta efter sina läsglasögon. Hon hittar dem snabbt med sin trevande hand uppe i hårknuten. Hennes omedvetna konstpaus har redan fått Mona att ana slutet. Hon är infertil och värdelös som biologisk varelse. Johan tar tag i hennes fuktiga hand och för upp dem till hennes välpudrade kind. Hon känner att det är en tom gest. Han kommer förmodligen flytta redan i kväll. Rädslan får hennes hårlösa nacke att molvärka och handsvetten gör att hon drar till sig sin hand. Som tur är ser hon inte fårorna i ansiktspudret. Doktorn som plockat upp ett papper som hon tycks läsa noggrant, tittar upp på dem båda ett ögonblick, och fortsätter sen ; - Undersökningen visar entydigt att ni inte kan få barn på biologisk väg. Hon tittar upp över glasögonkarmarna och ser tårarna i Monas ögon. Tårarna har redan gjort ansiktet randigt. Johan har sin mask som vårdande make kvar. Doktor Jansson verkar nu få bråttom. – Jag måste tyvärr meddela att
… Nu tittar hon bara på Johan. Försöker inte fånga hans blick. Johan sitter med ärmlösa armar i kors utan att märka vad som håller på att ske. – Mona har nog anat en längre tid att hon är o…in…att hon inte kan få barn. – Vi vill bara nå visshet. Doktorn visar åter prov på sina ögonbryns makt över lufttätheten. Hon tittar snabbt ner på pappret samtidigt som hon förkunnar utslaget;
- Johan. Dina spermier kan inte befrukta ägg. Du är steril. Tystnaden i rummet sprakade av undflyende tankar. Johan lutar sig efter en liten evighet mot Mona och tar hennes båda händer hårt. – Vi kommer klara det här älskling. – Vi har ju vår kärlek. Mona, som redan tittat djupt i hans ögon, ler och nickar lätt. Hennes mage kittlar av lycka. Hon vet vad hans rädda ögon innebär……

Skriven av: Göran Ording