INGEN VÄNTAR MIG DÄR HEMMA

Han var inte fiskare och gatan var inte nära kusten heller, men huset luktade hav, som inne i ett fuktigt ostron. Blommor i röda krukor stod fram för fönstret. Gula bilder hängde på väggarna. Ett klent plommonträd stod utanför husets dörr. Ibland fanns gula pumpablommor under plommonträdet. Yoghurtförsäljaren brukade passera på gatan och skaka sin bjällerring. Både före och efter det hjärtevärmande teet hördes musik från köket. Var det en Philips transistorradio, var det nihavent* musik?… Då var Istanbul ännu Istanbul. Jag menar måsar brukade kyssa varandra i himlen. Och jag undrade vem som tog duvorna med sig till torgen och hur.

Deras hus låg närmare skolan. Jag var barn och han var ett gammelbarn. Han var den bäste av alla gamla som jag kände. Jag brukade gå dit för att kyssa hans hand på rasterna och han brukade ge mig tjugofem kurus* varje gång. Hans röst var som högtidsmorgnar. Om jag inte tyckt om Farbror Zeynel, skulle jag aldrig kunnat hålla hans namn i mitt huvud. Äldre människors namn var förgängliga, oviktiga, fula och smaklösa tyckte jag på den tiden.

Om jag bara kunde komma ihåg vad min fröken hette i tredje klass. Då skulle jag skriva det här, så att alla skulle få veta hur hon gjorde: Det var då som vi, alla elever, skulle få dukar på våra skolbänkar. Och därför hade hon fått tre lira av varje elev. Och vi var över sjuttio elever. Men de dukarna såg vi aldrig till. Det enda jag minns är hur hon såg ut med ansiktet fullt av ärr efter bönor från en tryckkokare som exploderat.

Ingen av mina släktingar kunde bättre turkiska än Farbror Zeynel. Han hade varit dörrvakt i tingsrätten, men var nu pensionerad. När han yttrade sig om lagarna lät han som en domare. Han kom till oss ibland. 'Det är inte mitt fel min son', brukade han säga. 'Men jag tog med godis till dig och när jag gick över bäcken, sa grodorna `kvack-kvack` och jag tyckte att de sa `tack tack` och jag gav dem alltihop.' Och var enda gång trodde jag på den lögnen, men sen tog han upp en papperspåse med godis ur sin kavajficka. Han höll skrattande upp påsen och sa ' Var så god, här har du godiset!'

Farbror Zeynel hade två söner. Båda var ogifta och då var de ändå över fyrtio år gamla. Båda två lika generösa som sin pappa. Den enes namn var Kenan. Under hans brösthår fanns gamla ärr som han gärna ville visa fram. Inte ens han själv visste hur många gånger han hade blivit knivskuren. Ibland åkte han i fängelse. Den andres namn var Cetin. Han brukade dricka mycket och var alltid berusad. Om honom sa folk att han fick sitt levebröd ur kvinnornas sköten.

Farbror Zeynels fru var albanska. Hon var över åttio år och hon var så liten att hon kunde få plats i en handflata. Deras dotter insåg till slut att inte heller hon var någon ungdom. Det var redan många år sedan hennes ungdom runnit bort mellan fingrarna. När hon dog av tuberkulos var hennes bröst slätt som ett bräde. 'Det här fula liket är min dotter; världens vackraste dotter' sa och grät Farbror Zeynel. Årens bottensats fanns i hans röst. Ett långt och smalt jungfruspöke låg kvar på min näthinnor i många dagar.

Kenan stacks ihjäl på Kazlıcesme.* Sedan dog Cetin av skrumplever. Alla farbror Zeynels tre barn låg sida vid sida i familjegraven. Sedan gick hustrun till sina barn.

Farbror Zeynel blev alldeles ensam. När han sedan kom till oss, brukade han säga 'Ingen väntar mig där hemma' och gråta. Han gjorde inte längre godisskämten.

En vinterdag dog Farbror Zeynel. Det var kallt. Om man hade sagt något så skulle orden ha frusit i luften. Han begravdes på den lediga platsen till vänster om Kenan. Det satt en rad gråsparvar på den med taggiga rosenkvistar övervuxna stenmuren. Kanske frös de om vingarna. Ingen vet.

Några månader senare passerade jag deras hus. Nu bodde där en annan familj. Putsen hade börjat falla av. Här och var var takteglen trasiga. Stenar låg vid kanten för att hindra dem från att falla ned. Plommonträdet var brutet. Då var Istanbul ännu Istanbul. Jag menar måsarna som kysste varandra i himlen, brukade ibland glömma att flyga och falla ner. Och jag brukade fråga mig, om de som tog duvorna till torgen och gjorde dem till tiggare och pajasar, om de gjorde rätt eller ej.





Nihavent: En genre inom den turkiska konst musiken.
Kurus: Turkiska ören.
Kazlıcesme: En gata i Istanbul.
Svensk språkgranskning: Marie Hedrén, Anders R Johansson.

Skriven av: Hamdi Özyurt