Ingenting är värre än verkligheten

Ana Clara
Jag ska alltid minnas dig som du var den dagen då jag först såg dig. Ditt korpsvarta hår som tycktes suga i sig allt ljus och alla färger. Din bleka hud och dina stora, sorgsna ögon. Den svarta rocken som gick ner till anklarna. Du insåg aldrig hur vacker du var.

Ana Clara
Jag vet inte hur du dog. Vill inte veta.

Ana Clara
Din begravning var precis som du; vacker och sorglig. Människor i svarta kläder överallt. Svarta kläder som borde varit vita. Jag vet att jag borde vara glad. Glad för din skull, du ville alltid dö. Det svarta borde varit vitt.
Vitt, för du är äntligen fri. Vitt, som den mjuka snön, som din hud, som ett barns oskuldsfullhet. Vi bar svarta kläder för vår egen skull. Svart, som aska, som ditt hår, som vår sorg. Vår saknad efter dig.

Ana Clara
Jag insåg, där i kyrkbänken.

Det finns två: inuti och utanpå

Inuti: det oändliga, tomrummet, det namnlösa
kärleken som genom att vara ingenting genomsyrar allting

Utanpå: det trånga, instängda, glädje, hat, lusta, smärta
det som har namn och Är Någonting

Mellan dessa finns: en hinna
tjock och seg av kött och blod

Där, i kyrkbänken förstod jag: dig
Hur ditt utanför inflammerat ditt inuti
fått det att vända sig mot dig
förvandla oändligheten till ett svart hål
med vassa taggar vända inåt
badande i gift
bränner, sliter, river, skär och värker
genom att vara ingenting
genomsyrar allting

Ana Clara
Jag visste inte...

Ana Clara
Jag minns första dagen du pratade med mig. Med mig, din raka motsats. Blond, ganska glad, utåt iaf. Kläder i pastellfärger. Vi hade ingenting gemensamt. Jag minns vad du sa. ”Har du nånsin undrat hur det känns att inte vara alls?”. Då började mitt liv.

Ana Clara
Nu vet jag varför. Varför ditt utanför inflammerade ditt inuti. ('Har du nånsin undrat hur det känns att inte vara alls?') 6 miljarder är för mycket, alldeles för mycket.
För många. Du visste det. Du visste vad människan omedvetet är på väg mot. Förintelsen av Moder Jord.
Och du visste att de vet. Du visste att Herr och Fru Nilsson vet om att Moder Jord dör. Men det är inte hela sanningen. Nilssons förstår inte att det är deras fel. Och det var inte ditt fel.

Ana Clara
Jag minns en annan sak du sa. ”Är det bästa man kan göra för världen att dö?”

Ana Clara
Ett helt liv är långt. En livstid är åttio år. En oändlighet när man är sjutton. En oändlighet när ens inuti är ett svart hål.

Ana Clara
Det regnar nu. Grått, liksom mitt inre. Tårar som inte rinner.

Ana Clara
Det är inte hela sanningen. Du var inte rätt sorts människa. Du var inte menad för livet. Du hade ingen livslust. Hade du varit buddhist hade du varit i Nirvana nu. Jag minns vad du berättade, om hur du hade haft det innan. Jag vet att det var därför. Det var det som tog kärleken och lyckan ifrån dig. Det var det som inflammerade ditt inuti. Men inte heller det är hela sanningen.

Ana Clara
Ingenting är värre än verkligheten, när den tränger sig nära inpå. Hat och våld är på riktigt, och ingenting är jävligare än det.

Ana Clara
Det bästa du kunde gjort för mig hade varit att leva. Men man kan inte leva för nån annan än sig själv...

Ana Clara
Är du stjärnstoft nu? Du drömde alltid om att bli stjärnstoft.

Ana Clara
Jag minns dig när du bröt ihop. Jag minns känslan av att ditt hjärta slog i marken med en dov duns och gick itu.
Jag minns tårarna. Stilla tårar. Du var vacker då, vackrare än nånsin. Sorg är vackert, jag visste det inte förrän jag såg dig gråta. Jag önskade att jag kunde plocka upp och laga hjärtat till dig. Men den enda som kunde det var du själv. Försökte du ens?

Ana Clara
Jag älskade dig. Jag älskar dig fortfarande.

Ana Clara
Det stod i ditt avskedsbrev. Brevet till mig. Ett brev till din familj, och ett till mig. Det stod i ditt avskedsbrev, att du ville vara klädd i vitt när du begravdes, och att du ville att kistan skulle vara öppen. Kistan var öppen, och jag förmådde mig att gå och titta. Jag tror nästan att jag behövde det, behövde se dig en sista gång. Du såg så fridfull ut. Och du log, dina mungipor var riktade uppåt, som på alla döda. Varför gör man så – kan ett olyckligt liv verkligen sluta lyckligt?

Ana Clara
'And I feel like I’m being erased, I’m all alone no one was sent to get me and no one got left here. But I’m fine, no one got left here. Well, I’m fine. No one got left here.
I’m all alone, no one got left here. I’m so sick of this terrible instinct. It’s so hard now, just to find you. So sick...' De spelade den på begravningen, din sång.
Den du brukade deppa till. Nu är den du. Den, och den långa svarta rocken du lämnade åt mig. Det är du.

Ana Clara
Vad såg du hos mig? Jag vet vad jag såg hos dig. Tänk att två människor som är så olika kan komma varandra så nära på bara ett år.

Ana Clara
Jag minns hur du fick mig att byta musiksmak. Från BSB och NRJ-musik till kent och Nightwish och Cold och My Dying Bride och Marilyn Manson och... Och vet du vad? Jag gillade det. Successivt insåg jag att det jag lyssnat på innan inte var bra, att det var falskt, och att din musik var mycket bättre. Jag hade inte haft en aning om att det fanns så mycket att välja på.

Ana Clara
Du tyckte om att klottra. Överallt där du kom åt. Ofta,
ofta skrev du ”Ich bin eine kleine kaktus”. Kanske var det mer än nåt som du tyckte om att skriva. Kanske var du verkligen en klen kaktus. Du hade taggarna utåt mot dem du inte tyckte om. Men det var små mjuka taggar, som om du inte riktigt orkade.

Ana Clara
Jag minns en lapp jag fick av dig på en mattelektion. 'Ellie, I don’t want the world to see me, ’cause I don’t think that they’ll understand. When everything’s made to be broken, I just want you to know who I am.' Jag visste inte då att det var från en sång. Jag vet det nu. Och det är precis så det var. Det är precis så det är.

Ana Clara
'Är det bästa man kan göra för världen att dö?'

Författare:

Publicerat

Dela: