Inget kan rädda oss

“Det är slut och inget kan rädda dig.”
Hennes ögon var hasselnötsfärgade. Hans likaså, fast i något mörkare ton. Han älskade henne av hela sitt hjärta. Ändå sa hon det där. Han hörde det hon sa, men han förstod det inte. Vadå slut? Skulle de aldrig ses igen? Hon berättade att hon hade älskat honom för något år sedan. Men det betydde ingenting längre. Tanken på att hon skulle ha sex med andra förstörde honom inifrån och ut. Varje gång han hade tänkt på henne det senaste halvåret så hade en våg av välmående sköljt över honom. Men också en våg av hat, ilska och misstro. De hade haft något där för ett år sedan. Hon visste det. Men det kunde ändå inte vara de två. Han frågade varför. Hon svarade, men återigen begrep han ingenting. “Jag är inte kär i dig längre”. Försvann sådana känslor på bara några månader? “Du betyder mycket för mig, men inte på det sättet.”

Han fick lite tid. Välbehövlig betänketid. Men tankarna snurrade mest runt i skallen. Det var en cirkus där inne och clownerna var högljuddast. Vad skulle han göra? Skulle han släppa allt, eller stanna likt en hund vid hennes sida. En hund som skulle se andra hundar liggandes frustande över henne samtidigt som han alltid fanns hos henne. Han bestämde sig. Aldrig i livet ska hon få ha kakan och äta den.

“Det är fortfarande slut. Ingenting kan någonsin rädda dig.”
Han förstod. Hennes ögon sa en sak men munnen en annan. Hennes svarta hår var rakt och tjockt. Hans var brunt. De tittade på varandra. De grät, de skrattade, de var irriterade. Tunnelbanan närmade sig stockholms central. Han lutade sig fram till hennes öra. “Jag älskar dig”.

Författare:

Publicerat

Dela: