Inget namn än (Del 1)

Det har gått två veckor på mitt sommarlov och jag har inte gjort ett smack.
Jag Sandra Johnsson är 16 år och ska börja i Gymnasiet efter lovet.
Jag satt på trappan och glodde på alla andra i familjen som sprang runt i huset med sina resväskor.
Vi skulle på semester, eller snarare på en urtrist släktträff.
Mamma fyller 40 och vi ska fira födelsedagen nere i Skåne.
I en håla några mil från Helsingborg och alla i mammas släkt och nära vänner kommer.
Vi har hyrt ett vandrarhem i en vecka.
Har hela huset för oss själva men det kostade en del för en vecka.
Vi skulle åka tåg ända från Stockholm till Helsingborg, vilket skulle bli ett helvete att sitta bredvid min nioåriga bror som skriker och retas hela tiden.
Hur kul kommer det bli där nere då, hela feta släkten och jag den enda tonåringen där.
Bara en massa snorungar som springer runt och river ner hela huset och gaggande gamla tanter som druckit minst 10 liter vin.
Mamma hade bestämt att männen inte fick följa med.
Det var kvinnornas vecka.
Barnen spelade det ingen roll.
Jag kunde väl ägna min tid åt att bada i havet eller sitta på rummet och lyssna på musik.
Inga killar på en hel vecka, ett rent helvete ska jag säga.
Inte för jag hade haft en kille på åratal men att kolla in killar är ett ut av det roligaste som finns.
Här i Höganäs finns det säkert inte en enda snygging, bara 40 åriga miljonärer med Porschar och flotta hus.
Vi gav hos iväg till Stationen och hann precis med tåget.
Gud, dem borde döpa X2100 till helvetets transport.
Jag satt i värmen bland massor av folk och brorsan bredvid mig som aldrig kunde hålla käften.
Jag sa till honom hela tiden men han bara retades mer.
Jag försökte sova lite, men det gick bara i några minuter eftersom alla babblade hela tiden.
Tillslut efter flera timmar var vi framme i Helsingborg.
Det kändes som det hade gått en vecka att komma fram.
När vi gått av tåget så somnade jag nästan på mammas axel.
Vi skyndade oss till bussen som skulle åka till Höganäs.
Vi åkte igenom staden, det är en jätte fin stad.
Speciellt havet och när man ser Danmark på andra sidan.
Havet glittrade och båtarna vid hamnen guppade och det var fullt av trafik.
Jag har varit i Höganäs förut några gånger men nu var det jätte längesedan.
Det var ju en trevlig plats för ett litet barn som jag var då men nu är det väl som ett fängelse.
Havet var ju det enda jag kunde se fram emot lite.
Jag älskade havet och kan sitta på stranden hur länge som helst och bada lite då och då.
Det var precis de jag skulle göra hela veckan.
Jag somnade på bussen och vaknade av att mamma skakade om mig.
Vi är framme, sa hon och log.
Vi gick av bussen vid motorvägen.
Vi var tvungna att gå en bit för att komma till vandrarhemmet.
Vi hade gått i en kvart och jag fick syn på det stora huset.
Jag hade ett starkt minne av det.
Jag måste erkänna att det var en avslappnande plats om man räknar bort släkten.
Jag skulle bara lämna packningen på rummet och pallra mig ner till havet på en gång tänkte jag.
Jag orkade inte hälsa på alla i släkten och mammas okända kompisar som jag aldrig träffat.
Vi kom in på grusplanen och det stod några bilar där.
Några på altanen vinkade glatt åt oss när vi gick upp för trappan.
Det var mormor som satt och rökte.
Jag höll för näsan.
Hej lilla vän, sa hon till mig.
Hej, hej! Mumlade jag.
Hur är det med rummen nu då mamma? Frågade jag sedan.
Jag och Gustav har balkångrummet och du får enrummet.
Yes! Skrek jag.
Massor i släkten hade redan kommit och jag var tvungen att hälsa på vartenda en.
Men det var inga vänner till mamma som kommit än.
Vi gick och hämtade nycklarna.
Jag rusade upp för trappan, in i mitt rum.
Gud vad mysigt det var, jättelitet och ett handfat, en liten fåtölj.
Jag slängde mig förtjust på sängen.
Fan vad skönt slippa sova med mamma och Gustav.
Jag hade fin utsikt utöver havet.
Det var perfekt.
Jag kunde hänga här hela veckan, precis ensam och kunna låsa dörren så inte mamma kunde komma inklampades och tjata om att jag bara sitter instängd hela tiden.
Det knackade på dörren.
Jag öppnade och mamma steg in.
Vad mysigt det var här! Sa hon och såg sig lite avundsjukt runt om i rummet.
Har det kommit några fler? Frågade jag.
Ja, min bästa väninna som bor i Eskilstuna.
Vi har inte träffats på flera år.
Har jag träffat henne?
Ja, det har du fast du var bara fyra år så du minns nog inte så mycket.
Nu måste jag gå och göra i ordning på rummet.
Hon var fort borta ur rummet.
Jag glömde fråga henne om väninnan hade barn.
Äsch, jag går till havet.
Jag tog med mig cd-spelaren och solkrämen och småsprang ut ur huset.
Jag ville inte stöta på någon släkting som håller kvar mig där hela dagen.
Jag gick över gatan och in på en liten grusväg.
Jag gick genom alla små skånska hus.
Den ena sidan var det fina gamla skånska stugor och den andra sidan var typ miljonvillor.
Det var ett rikemans område också.
Stora affärsmän hade sina sommarstugor här.
Jag kom ner till den lilla hamnen.
Det var helt folktomt på stranden.
Inga barn som lekte på lekplatsen, bara några äldre par som tog en promenad längs viken.
Jag sprang glatt ner till sandstranden.
Jag satt där i en evighet och lyssnade på musik och tittade ut över havet.
Efter en lång stund kollade jag på klockan.
Den var tjugo över sju.
Det var middag klockan sju!
Så pinsamt att komma mitt i middagen.
Jag sprang så fort jag kunde upp till huset.
Jag kom in genom dörren och såg att alla satt kring borden och pratade högljutt.
Det pirrade i magen när jag kom in i matsalen där alla satt.
Alla tittade på mig och många sa, Vad stor hon har blivit!
Mamma satt vid ena långbordet nära dörröppningen.
Var har du hållit hus? Röt hon.
Jag glömde bort tiden, svarade jag och satte mig bredvid henne.
Alla barnen sprang runt och skrek och alla vuxna satt vid borden.
Jag fick syn på någon på andra sidan rummet som satt vid det andra långbordet.
Det var en lång kille med kolsvart hår som stirrade på mig.
Herregud, han var den snyggaste kille jag nånsin sett.
Det var ett mirakel, han såg ut att vara i min ålder.
Jag puttade till mamma med axeln.
Vem är han? Frågade jag och tittade på honom.
Killen som sitter där?
Ja, sa jag nyfiket.
Det är min bästa väninnas son.
Han är nästan lika gammal som du!
Är han!?
Jag trodde jag var den enda ungdomliga här, sa jag till henne sen.
Ni har träffats förut.
Va? Sa jag högljutt.
Du kommer inte ihåg det. Du var bara 4 år, sa mamma.
Dem var och hälsade på oss en gång.
Vad heter han!?
Hm, han heter hm, han heter Jonathan..
Aha, sa jag förtjust och tittade på honom.
Ni blev väldigt förtjusta i varandra minns jag.
Ni lekte oavbrutet och när dem skulle åka hem skrek ni och grät.
Jaså! Sa jag nyfiket.
Gå och prata med honom vetja!
Nää, aldrig!
Varför inte? Sa mamma förvånat.
Han är ju hur snygg som helst, jag är så blyg.
Jaså, det kanske han är.
Kanske! Han är den snyggaste jag nånsin sett.
Jag märkte att Jonathan tittade på mig hela tiden och pratade med sin mamma.
Hon kanske berättade samma historia som mamma.
Ska du ha mat nu? Frågade mamma.
Nej svarade jag.
Jag kunde i låta bli att titta på honom och aptiten hade försvunnit helt.
Jag går in i Tv-rummet, sa jag till mamma sedan.

Skriven av: Sandra Trankell