(inget namn, läs gärna ändå)

Det bor 6 miljarder människor på jorden. Jag har svårt att se alla dessa människor framför mig, hur många det egentligen är, men 6 miljarder är ett stort tal. Jag är bara en enda person utav dessa 6 miljarder. Vad jag gör, känner och hur jag mår spelar ingen roll i det stora hela. Det har ingen betydelse för jorden. Jag behövs inte. Jag har aldrig varit önskad och jag kommer aldrig att bli det.

Jag vaknade upp en torsdagsmorgon och såg ut genom fönstret. Klockan var bara 6 och ute syntes bara en morgonpigg tant som stod som förstenad mitt i ett steg. Hennes blick var fast i den lokala morgontidningen. Hon stod så länge, utan att röra det minsta på sig, inte ens bläddra till nästa sida. Tanten verkade vakna till liv när sopbilen kom körandes ett par meter ifrån henne. Hon såg sig omkring och gick sedan med sega tantsteg tillbaka till sin lilla villa. Hon stängde dörren om sig och man såg hur handtaget pressades neråt et bra tag innan hon tillslut släppte det.
Jag fortsatte betrakta sopgubben en stund. Han gick från soptunna till soptunna och tömde allas skräp och matrester i det otäcka tuggande gapet i bak på sin bil. Så snart han var klar hoppade han upp bakom ratten och körde vidare.
Jag klädde på sakta på mig, packade ryggsäcken och lade min lilla Snuttis i ytterfacket, min lilla älskade Snuttis med det utslitna kaninögat.

Jag gick som vanligt till skolan. På ytan var den här dagen precis vilken dag som helst. Ingen anade något än. Om någon ens skulle bry sig om den visste.
I skolan var allt som vanligt. De tuffa killarna försökte göra sig sedda och hörda. Tjejerna kollade in varandra för att försöka vara den första som upptäckte nya kläder på varandra.
”Snygga jeans Elin!”
”Tack”
”Var köpte du dem?”
”Vet inte. Alltså, jag fick dem typ förra julen.”
”Jaha, jag tyckte dem såg nya ut”
”Mhm”

Jag smög osynlig fram till mitt skåp, öppnade det och slängde in ryggsäcken. Jag tog fram matteboken till dagens första lektion.
”Hej Moa, kan du förhöra mig på SO-provet?” Det var Katrine. Okej, låt gå då. Jag tog boken ifrån henne och ställde frågor. Hon kunde självklart alla. MVG-Katrine.
”Ska jag förhöra dig eller?” frågade hon sedan.
”Nej” sa jag kort.
Katrine tittade på mig och lade sedan tillbaka böckerna i sin lilla gulliga väska. Jag suckade och hoppades att dagen skulle gå fort.

”Jag hoppas ni alla har pluggat mycket inför provet. Jag vet att vissa av er har lite svårare för er, men jag hoppas ni alla klarar gränsen för godkänt, 24 poäng.”
Ritva delade ut proven till klassen. Jag tittade igenom det och insåg att jag kunde det mesta, trots att jag inte hade övat. Jag skrev tills jag fick ont i handleden, sedan lämnade jag in pappret först av alla med de 4 sista frågorna utan svar. Jag gick ut ur klassrummet, tog min ryggsäck och gick ifrån skolan. Jag hade aldrig skolkat förut. Men vad tjänade det egentligen till att vara i skolan idag? Jag gick förbi alla rökare utanför gympasalen och bort förbi dagiset. Jag gick inte hem, utan fortsatte förbi McDonald’s och Statoil. Jag gick längs vägen på den smala trottoaren förbi lägenhet efter lägenhet, lekparker, affärer och pensionärer.
Så småningom kunde jag svänga in och fortsätta längs en liten gångväg. Mitt huvud var tömt på tankar nu, men jag tryckte Snuttis hårt mot bröstet. Gångvägen gick nu jämsides järnvägsspåret. Jag gick över det och in i den stora granskogen på andra sidan. Jag satte mig på en sten och tog fram ett litet papper ur väskan. Kanske skulle man skriva något? Så att det blev på riktigt. Jag lyfte pennan och funderade. Jag kom inte på något som lät bra, så jag skrev bara:
”Hejdå jorden. Jag gör det här för er.” Pappret slängde jag på marken. Ödet fick bestämma om de skulle hitta det.
Mitt hjärta började dunka. Jag visste att det här var rätt. Snuttis var fortfarande med mig. Det skulle han alltid vara. Jag kramade om honom hårt. Nu kunde jag höra dunkandet från ett tåg långt borta. Jag gick ut på järnvägsspåret, satte mig och tittade bara rakt fram.
Det kändes skönt. Skönt att veta att jag nu äntligen var på väg till det där stället där ingen i min klass någonsin hade satt sin fot. Jag skulle föras mot det okända, det härliga det perfekta!
Tåget närmade sig nu. Det kunde jag höra. Pulsen ökade. Plötsligt var det synligt. Långt där borta kunde jag skymta tåget. Sekunderna gick så långsamt.
Jag slöt ögonen och började sjunga på min favoritlåt. Den handlade om att varje människas liv redan var förbestämt. Alla har en livsuppgift dom måste följa. Alltså hade jag ingen annan möjlighet än att göra det här. Det stod skrivet i ödet.
Men när sekunderna långsamt gick framåt, det var de längsta sekunderna jag har upplevt, då insåg jag vad låten egentligen stod för. Tankarna rusade.

Det bor 6 miljarder människor på jorden. Jag har svårt att se alla dessa människor framför mig, hur många det egentligen är, men 6 miljarder är ett stort tal. Jag är bara en enda person utav dessa 6 miljarder. Alla dessa människor har en livsuppgift dem måste uträtta. Alla dessa människor har fått en särskild plats på jorden. Men även om man har en livsuppgift består livet av andra saker. Problem som man måste lösa. Ödet kan inte avgöra allt, det är därför naturen har skapat en hjärna åt varenda individ. Men den ska man till viss del själv avgöra hur ens liv ska se ut. Jag har fått en utav dessa platser på jorden. Än har jag inte uträttat min livsuppgift, och jag är på väg att smita ifrån den. Trots motgångar finns ingen anledning att strunta i denna uppgift. Jag har en betydelse och även långt in i framtiden kommer min tid på jorden ha ett fotspår som aldrig kommer att suddas ut.

Jag greps av panik. Tåget var så nära. Jag skulle inte låta det här hända. Jag reste mig upp det snabbaste jag någonsin har gjort, för nu ville jag så jävla gärna leva.

Människa efter människa samlades på platsen. Så som man brukar säga, nära och kära. För trots att Moa tyckte att hon var osynlig hade hon varit synlig för de andra. De hade sett och hört henne, trots att hon aldrig riktigt var med. Svarta kläder, tårar och levande själar samlades på kyrkogården. Moas släkt, familj, skolkamrater och andra sörjande var på plats.
En präst sade ett par ord, fler tårar kom, och sedan sjöng Elin från Moas klass den låt som hade fått Moa att inse att livet var värt att leva. Tågolyckan var en oturshändelse, trots att Moas död betraktades som självmord. Nu skulle Moas tid på jorden för alltid finnas skrivet i jorden, naturen skulle för alltid minnas henne.

Författare:

Publicerat

Dela: