Insekternas strävan

Jag drömde så otäckt.

Jag drömde att vi var en gräshoppsfamilj istället för en människofamilj. Jag såg inte mig själv, men jag såg er. Ni var ljusgröna, som späda hasselblad är om sommaren när solens strålar lyser igenom dem. Vi var inga små bruna gräshoppor, utan ljusa och graciösa, med florstunna vingar som darrade litet – kanske blåste det en vind någonstans.

Vinden fick oss att svaja och solen lyste igenom oss – alltså var vi sårbara.

Vi var utomhus, på en vit sanddyn, där det växte vass och några kvistar låg på marken. Sanddrivan höjde sig från marken, men vi kom aldrig någonsin över den.
Det första som jag minns från min dröm är hur jag står bara en liten bit upp i drivan. Bröderna är någonstans litet högre upp, och föräldrarna litet längre ned. Jag minns inte vägen dit, men jag vet att vi måste ha gått dit. Vid foten av drivan är som ett multnande hus av bräder som sköljts iland av vågorna. Inuti huset rasslar det olycksbådande; det är skorpioner som bor där. Skorpioner, eller är det signalkräftorna som jag fiskade i somras? Hursomhelst är de gigantiska jämfört med oss, de är onda, starka och med sina hårda skal omöjliga att rå på. Jag blickar oroligt ned från min plats, och pustar ut när jag ser pappa-gräshoppan komma linkande. Vi små insekter hade såklart obemärkt försökt smita förbi skorpionernas hus. Men pappa hade de fått tag på, och med sina feta hårda klor hade gjort elaka saker. Vi andra hade inte sett vad som hänt, bara hört de otäcka, smackande ljuden…

När pappa kommer fram, är mamma-gräshoppan såklart rosenrasande – ”hur understår de sig att behandla oss på det här sättet?” tycker hon. Att pappa tycker, och vi andra håller med, att vi skall strunta i dem och gå vidare, bryr hon sig inte om. Karsk och stursk och ensam trippar hon ner till skorpionernas näste.

Jag kan från min plats se, hur hon börjar tala med ett av de stora svarta djuren – säkert 10 gånger större! Det kommer över mig, att vad de gjort mot pappa bara varit deras lek – att mamma går ner till dem nu, kommer de att se på med betydligt oblidare ögon. Plötsligt gör han ett utfall emot henne, och de båda försvinner bakom en bräda. De smackande ljuden börjar igen, högre, hårdare, med ursinne och aldrig avtagande.

Jag smyger fram, jag känner panikens klibbiga händer pressa ihop mitt hjärta, blodet står mig upp i halsen och jag känner den metalliska smaken. Skräckens svala grepp bakom mina ögon tvingar mig att se. Där inne, i mörkret, slås den gröna insekten mot stenarna och brädorna, gång på gång på gång. Den lilla kroppen ger ifrån sig det smällande ljudet, som blir ekar allt högre inuti mitt huvud. Jag har en smärtsm ångest som gränsar till panik. Jag VET ju att jag inte kan göra något, men snart gör jag något ändå. För hon är på väg att dö!

Jag vet inte om det är pappa eller vad det är som får mig att gå därifrån. Jag står på sanddynen och känner vindens fläktande. Hur mycket vinden än blåser igenom mig, är jag till bredden fylld av sorg.

När mamma kommer tillbaka, eller det som är kvar av henne, ska min dröm snart sluta. Hon ser ut som en liten överkokt sparris på en torr brödkant. En torr brödkant för att hon måste ligga på någonting, en sparris för att hon inte verkar ha några extremiteter kvar. Det är tyst.

Vi skall vandra vidare, men jag vaknar, och är ledsen.


Till dig som orkat läsa klart: jag är jättetacksam om du tar dig tid och mailar någon liten kommentar till mig, jag vet nämligen inte alls om det är bra eller dåligt, det jag skriver...?

Författare:

Publicerat

Dela: