Inte första, men kanske sista

Jag går in genom sjukhusets stora inglasade ingång, överallt är det människor i rörelse. Läkare och sköterskor, patienter och besökare går fram och tillbaka. En pojke hoppar sakta fram på kryckor med mamman vid sin sida. En flicka utan hår i sjukhuskläder kommer ut från kafeterian. Hon ler och säger hej, vi har setts många gånger förut. Istället för att ta hissen som jag brukar, tar jag trappan och går sakta upp till sjätte våningen. Jag stannar ett ögonblick och ser ner till bottenvåningen och alla människor. Jag ser mig själv stå där, som i en film, och en sekund senare är allt borta. Jag står där igen, tyst och ensam. Jag suckar och vänder mig om och går mot avdelning 6c, jag läser som vanligt skylten på dörren tyst för mig själv. Barn – och Ungdomspsykiatrin. Det är inte första gången jag är här, men kanske sista. Jag öppnar dörren och hälsar på sköterskan som sitter i receptionen. Hon hälsar tillbaka och säger att det är hyfsat med dig idag och tillägger trots allt. Ändå vet jag sanningen. Inne på avdelning 6c finns det många människor, alltid är det någon som är i dagrummet eller i hobbyrummet. Jag hälsar på en flicka och en pojke som sitter och ser en film, båda har varit här länge, nästan lika länge som dig. Jag går tio meter till och stannar utanför rum 8, ditt rum. Jag minns första gången jag stod här, kanske insåg jag redan då vad som skulle hända till slut. Då var jag ensam med uppgiften att öppna dörren och kliva in, det är jag nu också. Men det är länge sen, jag har stått utanför den här dörren många gånger sedan dess, och trots det är det fortfarande svårt. Jag öppnar sakta den vita dörren och tar steget in i mörkret. Du sover så jag stänger tyst dörren bakom mig och sätter mig i din älsklingsfåtölj som vi har tagit hit. Jag sitter där och tittar på dig. Du är likblek och vit, vaktad och instängd, allt för att försöka hålla dig vid liv. Men jag vet att under ögonlocken har dina ögon mist sin glans, de har förlorat hoppet. Din kropp har nästan gett upp helt, och vi vet båda att du kommer dö, snart. Efter vad som känns som en halvtimme, men som lika gärna kan vara en timme, vaknar du. Jag vill helst av allt gå fram och krama dig, men jag vågar inte längre, du ser så skör ut, du är skör. Istället sätter jag mig bredvid dig i sängen, det ryms två dig på en mig. Du lägger huvudet i mitt knä och jag stryker dig över det matta, förr så glansiga, håret. Tyst säger vi hej till varandra, som alltid. Alltid samma sak varje dag, som en ritual. Vi småpratar lite, berättar om våran dag, man kan nästan tro att det var som förr, om det inte hade varit för att du ligger i mitt knä på ett sjukhus, döende. Vi pratar minnen också, varje dag, för att få komma ihåg, en sista gång, innan vi skiljs åt. Du berättar så vackert. Ibland blir vi tysta och slutar se på varandra. Jag tänker att jag saknar ditt skratt, en gång var det underbart att höra, så livfullt och hysteriskt glatt, nu finns det inte mycket kvar av det. Nu drar du mest bara på munnen. Plötsligt ber du mig om förlåtelse, eller så är det dig själv du ber dig förlåta, för att du ska dö. Jag blir rädd, trots att jag vet att du kommer dö vill jag inte höra dig säga det. Jag vill helst inte tänka på att du snart kommer att lämna mig, men ändå finns det i tankarna hela tiden. Det har gått flera timmar när jag till slut går hem, och kanske var det som sköterskan sa ändå, att det var en hyfsat idag. Jag tar hissen ner, vinkar till flickan utan hår och efter en kvart i bussen är jag hemma. Jag ligger på sängen och lyssnar på musiken som hörs från högtalarna. Varje gång det ringer flyger jag upp och svarar snabbt, men det är inte från sjukhuset. Jag minns ett annat samtal, från din mamma, hon talade om att du låg på sjukhus, att det hade gått så långt, trots att du hade lovat att det inte skulle göra det. Jag grät efter det samtalet, jag ville inte tro att det var sant, men det var det. Hela kvällen ligger jag på min säng, lyssnar, tänker. Att allt har förändrats så mycket, ingenting är som förr. Jag vaknar mitt i natten av att telefonen ringer, och jag tänker att nu är det sjukhuset, men det är bara någon som har ringt fel. Jag somnar inte om efter det, istället går jag ut. Nere vid vattnet finns det ett litet krypin i en klipphäll, och där sitter jag, som så många gånger förr. Jag ser någon gå förbi på vägen ovanför, fler och fler vaknar till liv, och jag tänker att nu är det en natt mindre tills vi dör. De säger att man inte ska tänka så, men jag kan inte låta bli. Jag får hem igen och sover någon timme, innan jag stiger upp, klär på mig och åker till dig. Idag är inte en dag som igår, då jag ville se och minnas hur det var förr. Idag orkar ingen av oss prata minnen, vi orkar knappt prata alls. Jag försöker halvhjärtat men du skakar på huvudet där du ligger i mitt knä och jag tystnar. Jag hjälper dig att äta lite, lite lunch. Demonen har inte lämnat dig, trots att det här är dina sista dagar, det vet vi alla. Du får inte stiga upp längre, dina ben håller inte. De är så smala, det är bara skinn och svaga ben, så är hela du. Du är så trött idag, sover flera timmar medan jag är där. Sen är du vaken, och orkar vara prata. Jag lyssnar mest när du berättar om hur du har känt, var allt började. Du berättar på ett annat sätt än förr, du ler lite till och med, trots att det har varit en jobbig tid. Minnet av dig i mitt knä, leende, och med mina fingrar i ditt hår, fastnar i mitt huvud, etsar sig fast. Efter ett tag blir du tyst, sedan sluter du dina ögon och säger att du älskar mig, jag svarar att jag älskar dig också. Det går några minuter och jag hör att du andas allt mindre, ändå gör jag ingenting, jag vill inte förlänga din plåga, din tid är slut nu. Du somnar in lugnt, möter döden med ett rofyllt leende. Jag sitter där, med tårar som rinner nerför mina kinder och droppar ner på dig. Jag viskar att vi ska mötas igen, men inte än, inte på många år. Jag ska leva vidare och minnas dig. Jag lyfter ner ditt huvud på kudden, reser mig och går ut i korridoren. Till sköterskan som finns utanför säger jag att du är död nu, och hon nickar och låter mig förstå att det var ganska väntat. Jag visar inte mina tårar för dem, fast helst av allt skulle jag vilja skrika för att du har lämnat mig ensam nu. Det kommer några för att hämta dig, jag hjälper till att göra dig fin, med dina favoritkläder och lite smink runt ögonen. Du är så vacker, ditt långa, ganska tunna, hår ligger utslaget. Inom mig finns en kyla, där du värmde förut. Jag går sakta därifrån, ut genom dörren där det står Barn – och Ungdomspsykiatrin, fortsätter nerför trapporna tills jag står på bottenvåningen. Jag hejar på flickan utan hår och stiger ut i solskenet genom den stora inglasade ingången, inte för första, utan för sista gången.

Skriven av: Maria Nilsson