Jag älskar dig

“Den är din” Hon hade, stakat fram orden. Det var första gången han någonsin sett henne osäker, skör. Brutalt vacker. Hon sträckte fram en nyckel till honom, och han tog emot den.

De hade träffats på krogen. Luften, ångandes av alkohol, hade skurits sönder av cirklar i lila och guld där han stått precis utanför dansgolvet. Hon hade stegat fram mot honom, bestämt, inte rädd för någonting. I minnet luktade hon fräscht, nydushat, men det kunde han omöjligt ha känt. En meter, 50 centimeter framför honom hade hon ställt sig och han vet inte hur han lyckades, hur hon lyckades, men det hade inte dröjt länge innan de kysste varandra för första gången.

Han hade gett henne en liknande nyckel, en av hans. Hon hade tagit emot den som vore den en fågelunge, kramat den varsamt, Noga granskat dess varje detalj. Han hoppades hon inte tagit illa upp när han nästan direkt stoppat hennes i hans ficka. De hade träffats, nyktert, ett par dagar senare. Och dagen efter det. Och dagen efter det.

Utforskat varandra i ett par veckor. Gått runt på stan och frysit tillsammans. Presenterat varandra för de kompisar som de ramlat in i, men mest hållit sig för sig själva. Hånglat tills deras servitör på restaurangen sagt åt dem att andra gäster blir obekväma. Ramlat in lätt försenade och totalt utmattade till verkligheten på mornarna.

Tiden hade gått. Han märkte att hon plockade fram hans nyckel då och då, till synes bara för att hålla i den, låta fingrarna flyta över den. Alltid med en sticka av den där skörheten från när hon först gav sin till honom. Han tog fram hennes ibland, om hon var i närheten, och gjorde samma sak. Kanske skulle han börja göra det själv snart. Han hoppades det.

Efter några månader så kändes det onödigt att betala för två lägenheter så de hade bjudit några kompisar på pizza och släpat flyttkartonger en helg. Solen började vara framme mer nu, och snön hade dragit sig tillbaka från cykelvägarna. De hade träffats varandras familjer, och det hade fungerat. Lagt till varandras syskon på facebook, haft stela snack om ingenting med varandras föräldrar. De låg inte längre varje kväll, men de allra flesta, och det var fortfarande bra.

Han hade inte tagit fram hennes nyckel på ett tag, och hon sa det till honom. Han hade helt enkelt glömt, inte tänkt på det, haft så mycket annat för sig. Första gången han sett henne gråta. Han hade förklarat sig, sagt att det varit mycket nu, men plockat fram nyckeln, visat att den fanns kvar. Det hade räckt, hon hade snörvlat till, kramat om honom och kallat sig själv för idiot. Han sa ingenting, fickan som nyckeln hade legat i var tom någon minut innan, det visste han.
Förvirrande.

De firade sin ettårsdag på restaurang, med bio efter. Hade gett varandra presenter till frukosten, halsband och en nallebjörn till henne, en bok och en snygg tröja till honom. Bion var bra, lite djupare film än väntat och de pratade om den på vägen hem. Runt en halvtimme efter att de lagt sig somnade de, de skulle båda upp tidigt dagen efter så de pratade inte mycket efter. Somnade i sked. Sista tanken som for igenom honom innan han somnade var att det var första gången de sett en hel film på bio.

Han tog fram hennes nyckel då och då, men mekaniskt, uträknat. Han hade gett upp hoppet om att han skulle börja göra det när han var ensam, han förstod inte meningen. Hon verkade nöjd, kommenterade inte det längre. Stickan av skörhet hade börjat dyka upp oftare nu, strax bakom hennes ögon, men hon skulle aldrig erkänna det.

Han var alldeles för full. Hon hade dragit hem tidigare från festen, skulle upp tidigare. Hade sagt till honom att han inte skulle dricka så mycket mer, men att han gärna fick väcka henne när han kom hem. Han hade dragit två öl till direkt när hon gått, kanske för att bevisa något. En tjej hade kommit fram och sagt att hans tshirt var snygg, han hade tackat och svarat något. Det snurrade till lite, och de gick ut för att röka, hade bara en cigg så de delade. ”Nu har vi nästan kyssts” sa han, precis innan hon kysste honom. Det kändes fel, men inte så fel.

Det skar i honom, varje gång hon plockade fram hans nyckel. Ännu värre när han plockade fram hennes. Skrapade från insidan, en del av honom som försökte ta sig ut. En del av honom höll emot, det var hans eget fel, hans eget misstag. Han förtjänar att det gör ont. Han har ingen rätt att göra henne illa. Skörheten var konstant hos henne nu, men hon upprepade bara att hon aldrig känt sig så trygg.

Tvåårsdagen närmade sig, han hade skärpt sig. Den andra tjejen hade han träffat ett par gånger till, men hon visste att han inte ville något seriöst, att det var ett misstag från hans sida. Han är inte sån som gör sånt här i vanliga fall sa han, och menade det. Han hade tagit sig igenom varenda affär på stan i jakten på present, men kunde verkligen inte hitta något som passar. Vad gillar hon, egentligen?

Det hade börjat cirkulera fåglar över dem. Stora fåglar på hög höjd eller små fåglar på låg, det visste han inte. Han hade inte märkt när taket över dem försvann, och hon verkade inte märka det heller. Hon verkade inte märka någonting alls längre, bara sitta, smeka hans nyckel och le. Han hade inte plockat fram hennes på ett par veckor, ville testa henne lite, provocera fram en reaktion. Ingenting.

Han visste att han skulle behöva berätta snart. Innan tvåårsdan, om en vecka. Sju dagar, 164 timmar. Några tusen minuter. Men inte idag, hon skulle komma hem sent och han upp tidigt. Imorrn kanske, eller dagen efter det. Innan nästa torsdag, det är det viktiga. Får inte vara för nära heller.

Hon ser kall ut där hon sitter. Leendet är inte kvar i ansiktet, hon ser inte på honom längre. Han vet inte om hon anar, frågar han något svarar hon fortfarande som att det inte finns ett fel i världen. Väggarna har försvunnit nu också, och det lyser ögon i skogarna omkring.

Han önskar att hon skulle skrika på honom. Vråla, be honom dra åt helvete. Något. Hon bara gråter, tysta tårar faller ner längs hennes kinder, och hon ålar sig bort när han försöker krama om henne, trösta henne. Idiot, vad ska du säga? Hon säger något, om att det är hennes fel, och han försöker förklara att det inte är det, att allt är hans, hur helvete allting gick. Han vet inte om de somnar eller inte, men morgonen sköljer över dem och hon ska sova över hos någon kompis de kommande nätterna. Tills de kommer på något.

Han vet att han måste ta nyckeln ifrån henne. Rycka den från hennes fingrar. Hon gör motstånd, men inte alls så mycket som han trott, utan släpper den snart. Skörheten är inte en sticka längre, inte längre något som ligger dolt bakom något annnat. Det är en balke och ligger på utsidan, som sprickor över hela hennes
kropp. Hennes ögon ser på honom, oförstående, vilsna, som att de inte kan ta in vad som händer. Det ligger en liten låda bredvid henne, och han vet inte var den kom ifrån. Han lägger ner nyckeln han tagit från henne i sin ficka, väntar sig att höra ett klingande när den slår till mot hennes men den glider ner tyst. Han känner igenom fickorna, men hittar den inte. Hon följer honom med blicken, en tyst och bönande blick att han ska ta tillbaka, säga att allt var ett skämt. Han ser på henne, tårar sakta nerför hans kinder, händerna söker igenom fickorna efter hennes nyckel, var kan den hamnat?

Hon drar med hans blick till lådan bredvid, och han ser hur hennes nyckel sitter i låset, hur har den hamnat där? Hon vrider om, och locket glider upp. Hennes hjärta ligger däri, bultande och flämtande. Hennes blick är kall nu, och han förstår ingenting tills den första gamen faller ner över det, sliter av ett köttstycke och slukar glupskt. Från skogen kommer varg, två eller tre stora varelser med hungriga blickar. Fler gamar landar ikring. Innan han hunnit reagera är lådan försvunnen, täckt av djurens kroppar. Hon ligger ned på sidan, en bit bort, med tom och krossad blick. Jag älskade dig verkligen, viskar hennes mun.

Författare:

Publicerat

Dela: