Jag är en sten

Jag är en sten
av Flera författare

--------------------

Stenarnas liv
Två stenar ligger nära varandra;
sida vid sida,
nära bäckens porlande vatten.
Runda, blanka, glänsande i sin skönhet
ligger stenarna där.

Eroderade av tusentals års slitage av väder och vind.

Blott några centimeter skiljer stenarna åt
årtusende efter årtusende ligger så
stenarna på samma plats.
Så nära men ändå så långt borta.

En dag, två barn stannar till
Barnen ögon glittrar i kapp med solen
av glädje över
skattefyndet i de vackra stenarna.

En av flickorna lyfter upp stenarna
och placerar dem tätt intill varandra i sin lilla dockbarnvagn.
*

Så många osagda ord
så många hemligheter
har dessa stenen burit under
så många tusende år.

Så många tysta ord
Som aldrig växlades
under tidens gång
som så obarmhärtigt passerade .

Nu ligger de där, tätt intill
Och delar en märklig gemenskap
Av förtroende och stumma ord
I en liten dockbarnvagn
Och vaggas av barnahänder.

Under tiden barnen leker
ligger stenen tätt intill
och delar hemligheter
Som under evigheten
Blev osagt
Där de låg nära varandra
men dock så långt.

Barnen så tröttnar på sin lustiga lek
slänger så stenen
Som rullar nerför kulle
och stannar så
nästan bredvid varandra
men dock
så långt ifrån.
Några få centimeter skiljer dem åt.

Nästa gång, människa om
Ni ser två stenar
nära varandra men ändå åtskilda,
Ta upp dem,
lägg så dem tätt intill varandra


Ani gömd bakom Saturnus månar nov 2000


--------------------

JAG ÄR EN STEN.

Likt en gammal sköldpadda drog hon in alla sina sårbara delar under ett
pansar hårt som sten. En sten var vad hon var. Rädd för livet, bränd och
skadad av elden gömde hon sig inom sig själv, och såg på när de andra
levde sina liv. Stenar hade inga sårbara punkter. Hon brydde sig inte om
deras skämt om hennes sluddrande tal, att hon inte kunde säga r-ljudet,
att hon var tjock, att hon gick i smutsiga kläder, och att hennes mamma
var alkoholist. Inget bekom henne, för hon var en sten. Inuti gömde hon
alla sina känslor, alla sina drömmar. Lika varmt som innandömet, lika
hår och kall var hennes utsida. Det var därför hon var så ensam.


Robert Andersson


--------------------

Min själ är död,
Hon slet hjärtat ur min kropp
stampade på livet
med högklackade skor.

Jag har byggt en borg av sten
En krypta för döden
Sörjer det som en gång var.

Hon är alla
Alla är hon

Från kryptan hörs
Ett skri om hämnd
jag är en sten återskapad
ett svart sinne
ett hämndens redskap


kent gröhn


--------------------

Författare:

Publicerat

Dela: