Jag är Herren

Tänk om allt det där som vi läste om och nästan hade glömt är sant? Om alla de fromma som så ihärdigt försökt få i oss ändå är riktigt? Vad händer då Han kommer?

En konfrontation mellan förnuft och tro




– Du får komma till rum fyra, Gud har kommit! sa polismannen och öppnade dörren till psykologen Junges mottagning.
– Gud?
– Ja, det är en jeppe här som vägrar uppge något annat namn än Gud. Han togs in igår och vi har inte tid med såna.
– Jaha, hur är det här då? frågade psykolog Junge den som påstod sig vara Herren själv.
– Det är bra med mig, men det är sämre med mänskligheten.
– Jaha? Vad är ditt namn?
– Jag är Herren, svarade mannen och förtydligade snabbt; Gud således.
– Ett ögonblick, sa Junge och försvann ut ur rummet och in till sin kollega Dr Fröjd.
– Jag har en man inne på mitt rum som påstår sig vara Gud?
– Jaså? sa Dr Fröjd odramatiskt utan att lyfta blicken från sina papper, såna får vi in ofta. Det är din uppgift att få ner honom på jorden, annars blir det enkelbiljett till tvångsvården.
Junge gick in till sin patient igen efter den skrala assistansen från kollegan.
– Jaha. Du är alltså Gud? försökte Junge kommunicera.
– Ja.
– När började du känna att du var Gud?
– Jag har ständigt varit Gud; i evigheters evigheter.
– Men du måste väl ändå förstå att du inte kan vara Gud?
– Det är ni som ej förstår att jag är Gud.
– Men är det verkligen sannolikt att du skulle vara Gud, om du tänker efter riktigt?
– Varför tror ni mig icke?
– Vi får ofta in människor som påstår sig vara Gud och…
– Det har blott varit dårar eller lögnare, avbröt Gud, jag är Herren Gud, den allsmäktige.
– Kan du bevisa det?
Gud drog på munnen:
– Bevis; ni har fått vittnesbörd genom min son, men ni tog det ingalunda till er.
– Men du måste väl ändå inse att det är svårt att tro utan bevis?
– Din fru heter Gun, ni gifte er den tjugofjärde april för elva år sedan och ni har en son som heter Ben och du ska till tandläkaren klockan tre i eftermiddag, rabblade Gud upp för den förbluffade Junge och fortsatte: Men du påyrkar väl att jag ska utföra något cirkusnummer?
Junge överraskades och kände en plötslig oro. Patienten var inte som andra tokar. Han visar sig vara intellektuell och lugn och uppvisade inte de typiska dragen för en personlighetsstörning. Det som fick Junge att bli illa till mods var i första hand inte att han visste en del personalia om Junge själv, utan att han inte fick in denna patient i något fack.
– Det är ett komplicerat fall, den där guden därinne, sa Junge till Dr Fröjd i en paus.
– Varför då. Har du aldrig haft Gud, Fan och Napoleon på din brits tidigare?
– Jo, jag har haft alla och flera därtill. Men det är något mystiskt med den här.
– Är det Jesus Deutero de hittat då? Säg inte att du tror på att dåren därinne är Gud?
– Nej, nej, men det är något som inte stämmer, sa Junge innan han gick ut, något.
– Du får ursäkta, men jag tror inte på dig, fortsatte Junge inne hos Gud igen.
– Det trångmålet har jag haft i tusende år, suckade Gud.
– Jag vill ha ditt riktiga namn, försökte Junge igen. Det är viktigt att vi lär känna varandra ordentligt om vi ska kunna förstå varandra.
– Jag är Herren Gud; Jehova.
Junge mumlade misstroget och förstod det omöjliga i att klämma fram namnet på sin patient. Poliserna som tagit in honom till Junge hade förgäves försökt och de eftersökningar som gjorts gav inget som helst resultat. Gud fanns helt enkelt inte i något register och då finns man inte.
– Jag stöter ofta på patienter som säger sig vara Gud. Varför skulle just du tala sanning?
– Du känner att jag är annorledes, men din professionalism och din yrkesstatus hindrar dig från att tro på mig. Jag förstår att du är ängslig för att bli förhånad inför dina kolleger.
Junge visste inte vad han skulle säga. Gud hade träffat någon öm punkt inom honom.
– Du måste väl ändå inse att det inte skulle vara troligt att du är Gud?
– Ni har i tusentals år trott på Gud, ni har levt för Gud, ni har dött för Gud och ni har dödat för Gud! När jag sedan uppenbarar mig, då tror ni mig icke. Hur skulle jag återkomma för att ni ska tro på mig? I vilken skepnad jag än iklätt mig, hade de misstrott mig som mest sagt sig tro på mitt namn. Ni vill bekvämt ha kvar mig i dunklet, såsom en sagofigur.
– Jag ser ju ditt ansikte, och det betyder att man kommer dö, står det i Bibeln?
– Du kommer att dö. Vad eljest hade du trott? Men det finns ett evigt liv om du vill. Om du kan släppa all prestige och skam, om du har mod att visa din feghet. Vågar du?
– Vi är här för att hämta in din Gud till tvångsvården! sa polismannen genom dörren till Junge som först ville prata med sin patient en sista gång i enrum - ostört.
– De är här nu för att ta dig till isoleringen på obestämd framtid, sa Junge till Gud.
– Framtiden är ingalunda obestämd, och vågar du spärra in mig? Miljarder själar har i tidsåldrar trott på mig. Har samtliga dessa haft fel och är du säker på att du har rätt? Är du?
– Vad har jag för skäl att tro på att du verkligen är Gud? frågade Junge.
– Jag har lovat att återkomma, och mina ord är sanna.
– Som en vanlig människa?
– Förra gången vandrade jag jämväl som vanlig människa på jorden. Även då blev jag misstrodd och förnekad. Nu är det ert sista tillfälle. Jag har kommit för att döma er nu.
– Varför ska du döma oss?
– Alla måste rannsakas för sina gärningar; goda som onda, såsom jag talat.
Junge förstod inte varför han rådfrågade en galning, men han passade på att ställa alla de frågor han inte fått svar på om Gud och Bibeln, till exempel om varför han tillåter det onda?
– Jag tillåter det icke, svarade Gud, jag förbjuder det i mina bud som ni ideligen bryter.
– Varför har du gett oss en fri vilja, så vi kan välja det onda då?
– Annars hade ni varit själlösa marionetter, svarade Gud direkt.
– Jag förstår ändå inte alla dina förbud?
– Vet ditt barn fastmer vad som är bäst för honom, eller du som fader? Du har en större bild och vet bättre, jag har hela bilden och vet fastmer än människan vad som är er till gagn.
– Men jag förstår inte? Varför vänder du dig till just mig om du är Gud?
– Den frågan har alla som blivit utvalda ställt sig genom alla tidevarv. Först omsider kommer du att förstå, alldeles såsom alla andra som blev utvalda har insett historien.
Junge oroades när Gud tittade på honom med lugn blick och fortsatte:
– Du måste välja såsom alla människor måste välja. Min väg som leder till evigt liv, eller kommer du att förintas i Helvetet såsom jag talat? Du vet att jag ingalunda kan ljuga.
Junge märkte själv att han tappat greppet och att hans patient tagit över då Gud fortsatte:
– Följ mig och du ska förstå. Släpp allt du har i denna världen som ändå ska förgås. Du har ett liv, och du får ingen återvändo. Tror du allt som skrivits och som folk trott på är lögn?
Gud tittade på en mållös Junge som slets mellan tro och förnuft och fullföljde:
– Vågar du ta skammen att tro på mig, vågar du visa vad du sannerligen tror på och strunta i vad andra tycker? Vågar du trotsa mig än en gång, en sista gång? Du tänker: tänk om det ändå är sant, allt det där som är skrivet. Nu har du en sista möjlighet. Ta den. Du vet att jag är Herren och du har ett val. Följ mig eller hamna i helvetet. Du är allenast rädd att bli begabbad.
– Nej, det bryr jag mig inte om.
– Jo, bekänn nu, sa Gud. Du skäms för att gå ut till dem därute och säga att du tror på mig. Du behöver inte svara, för som du förstår så rannsakar jag varje människas tankar.
Psykologen Junge fick bara fram ett ansträngt smil och visste inte hur han skulle tackla det hela. Han hade motvilligt börjat tro på den person som satt framför honom och påstod att han var Herren Gud själv. Han tänkte på att kollegerna retsamt börjat kalla honom ”lär”-Junge.
– Du tror på mig nu? sa Gud frågande. Du har insett, trots att det strider mot ditt intellekt?
– Jo… det är nog sant.
– Är du beredd att offra dig för tron på mig?
– Hur menar du?
– All tro kräver offer. Är du beredd att omdana ditt liv för tron på mig?
– Jag ska be till dig, det har inte hänt sedan barndomen, sa Junge med huvudet nedsänkt.
– Det är gott. Men är du beredd till ett större offer?
– Vadå?
– Vågar du gå ut och förkunna mina ord?
– Det skulle jag mycket väl kunna.
– Hur långt kan du gå?
– Så långt som du begär.
– Om jag ber dig döda en annan människa?
Junge tittade oroligt på Gud och tänkte på berättelsen i Bibeln då Gud sa till Abraham att offra sin son Isak som ett prov. Abraham var beredd att offra sin son för att bevisa sin lojalitet till Gud, men Gud stoppade honom då han var på väg att döda sonen.
– Ja, det kan jag göra…
– Du tänker på Abraham med sin son Isak, inte sant? sa Gud. Du tänker att jag likväl ska hindra dig att döda precis som jag hejdade Abraham innan han tänkte dräpa sin son?
– Jo, det är ju inte lönt att neka till det, du ser ju in i mig.
– Men hur vet du att jag ska hejda dig denna gång? Tror du Abraham kände till det?
– Nej, det vet jag inte.
– Nej, för då vore prövningen meningslös. Är du ändå beredd?
– Ja, jag är beredd att lyda dig.
– Vi avbryter testet här! sa psykologkollegan Dr Fröjd som kom inrusande i rummet.
– Testet? frågade Junge.
– Ja, hur långt man kan driva en människa i studiet religionspåverkan. Din reaktion stöder min teori om att ”inre logik” är det som övertygar, inte hjärntvätt, som man tidigare trott.
– Så, det är inte?..
– Nej, det är inte Gud utan en, ja, för mig okänd kollega. Du får ursäkta, men...
– Fan! så jag har blivit utsatt för ett practical joke?
– Nej, nej. Det är ett seriöst projekt, sa Fröjd medan den fallande guden smålog. Vi ville testa hur starkt religiös verkan i form av inre logik kan influera även psykologiskt kunniga.
Dr Fröjd gick ut och kvar i rummet satt nu bara en skamsen Junge och ”Gud”.
– Så det blev en troende av den inbitne ateisten, den intellektuelle psykologen? log Gud.
– Nej, jag kan erkänna att jag påverkades, men jag tror inte på någon gud egentligen.
– Ha, ha, ha! Säger du nu. Men jag tror ändå att du trodde på mig.
– Nej, som psykolog så vet du också att vi ska spela med.
– Så du trodde inte på att jag var Gud till sist då?
– Nej, det var ju ett jävla tjat!..
– Oj. Nu börjar du svära med, du som hade sånt milt språk med mig tidigare.
– Du vet inte hur det känns att bli förnedrad så här…
– Åjo. Jag vet, och även att bli förnekad tre gånger i rad, sa Gud innan han gick ut och stängde dörren viskade: Du hade chansen, för mina vägar är sannerligen outgrundliga.

http://boksidan.just.nu

Skriven av: Bill Persson