Jag blev ensam kvar

”Skit”, muttrade Jan irriterat när han försökte torka bort den bruna kaffe fläcken från sin ny tvättade skjorta. Han upptäckte att försöket att rädda skjortan var förgäves. Han fortsatte därför med sin frukost, som varje dag bestod av en kopp kaffe. Mer får han inte i sig på morgonen. Kyrkklockan ringde ett slag för att visa att klockan var halv åtta. ”Dags att åka”, sa Jan högt för sig själv.
Den unga läkaren ifrån den lilla byn Rydö smög tyst upp för trappan till sovrummet. Försiktigt gick han fram till sängen där Marie låg under det tunna täcket. Han log när han såg de två guldringarna på hennes brunbrända hand.
Den dagen för snart två år sedan, deras bröllopsdag, var den lyckligaste dagen i deras liv. De hade båda blivit förälskade i staden Båstad, med alla mysiga restauranger och alla de gamla husen. Men framför allt åkrarna och skogen som ligger som ett lapptäcke över Hallandsåsen. De gula och gröna fyrkanterna lyser upp ända bort till Melbystrand. Eftersom både Jans och Maries föräldrar ville att de skulle gifta sig i deras hemby, blev valet enkelt. De gifte sig i Båstads kyrka.
Jan tittade ner i spjälsängen som stod precis jämte hennes säng. ”Ja, en av de lyckligaste dagarna i alla fall”, tänkte Jan och strök flickan lätt över huvudet. Han tog snabbt på sig en ren skjorta och åkte den fem mil långa vägen till jobbet.

Marie vaknade av det välbekanta ljudet av barnskrik. Med en suck reste hon sig och tog upp barnet i sin famn. Hon tog fram en näsduk och snöt sig. ”Hopplösa förkylning” sa hon irriterat medan hon letade i handväskan efter sina halstabletter. Hon drog upp ett vykort som hon och Jan hade fått av deras närmsta vänner när de hade bjudit på kinamat. Micke och Caroline skulle bjuda tillbaka nästa fredag. Marie log vid tanken på att snart få träffa vännerna igen. På kortet stog det ”Tack för en underbar kväll”.
Plötsligt ringde det på dörren och Marie tog åtta , månader gamla Sofie med ut för att öppna. När hon öppnade fann hon sin mamma stå på trappan med ett lurigt leende.
”Hej mamma! Vad gör du här? Frågade Marie förvånat.” Mamman kramade om sin dotter, tog lilla Sofie i sin famn och gick in. ”Jag fick bara en känsla av att ni behövde hjälp med denna lilla filuren” sa hon och kittlade bebisen på magen. Marie stängde dörren. ”Du åkte inte hela vägen från Båstad bara för att hjälpa mig med Sofie” sa Marie och log frågande. ”Okej, jag erkänner. Jag saknade nog mina två flickor lite.” Sa mamma och skrattade. Marie besvarade leendet.
”Jan är på jobbet så det passar utmärkt att du kom. Jag tänkte åka in till Hylte och göra några ärenden. Du kanske vill stanna med Sofie här? Vill du ha frukost förresten?” Marie gick ut i köket för att brygga lite kaffe. ”Ja tack, och ja, det gör jag gärna,” svarade hon och log.
”Vad är detta?” Frågade mamman. Marie tittade ut från köket. ”Vad sa du?” Frågade hon. ”Har ni tänkt att åka på semester?” Sa mamman och viftade med ett papper med flygtider till Europas huvudstäder. ”Nej, det var bara som jag kollade lite, mest på skoj. Jag hoppades att vi kunde åka någonstans, till ett varmt land men det kostar ju,” sa Marie med en suck utifrån köket. Hon såg att hennes mamma lade tillbaka pappret i väskan.
”Om jag bara kunde hitta mitt lånekvitto,” sa Marie stressat. ”Det ligger något på köksbordet” svarade mamman lugnt. Marie rafsade ner papperslappen i väskan. ”Om det är något så ring mig på mobilen. ”Numret står på kylskåpet.” Sa Marie halvvägs ut genom dörren.
Bussen borde komma snart, tänkte Marie och kollade på klockan. Hon drog upp busstidtabellen ur väskan men såg då bussen närma sig på vägen. Sen igen, tänkte Marie irriterat.

”Det blir femtiotvå kronor” sa kassörskan på konsum glatt. Marie räckte henne pengarna. ”Vi tar bara svenska kronor.” Kassörskan tittade undrande på henne. ”Oj, förlåt” sa Marie och log generat när hon upptäckte att hon räckt fram ett irländskt 5 pund. Hon vände sig om och log mot mannen bakom henne i kön. Han besvarade inte hennes leende, bara blängde på henne. Marie fick en obehaglig känsla men den skakade hon snabbt av sig och gick vidare mot biblioteket. Där lämnade hon tillbaka de två böckerna hon hade lånat. Det var sista inlämningsdagen.
Marie sprang lätt nedför trapporna och öppnade dörren ut. Hon vände sig om och upptäckte att den otrevlige, mörke mannen i mataffären stod en bit ifrån ingången till biblioteket. Han stirrade på henne. Hon kände pulsen öka och ett behov av att komma därifrån. Snabbt vände hon sig om och gick mot Örnatorget. När hon gick över bron hörde hon smygande, bestämda steg bakom sig. Hon sneglade över axeln och antog att det var den mörke mannen. Medvetet ökade hon takten. Tillslut gick hon så snabbt att hon nästan joggade. Samtidigt hörde hon att stegen bakom henne också ökade takten. Nu var de framme vid affären Klädhörnan.
Marie gick in där som för att söka skydd. ”Jag har alldeles för livlig fantasi, det var säkert bara en vanlig Hyltebo,” tänkte Marie. Hon lugnade ner sig lite, men ju mer hon tänkte på mannen ju mer säker blev hon på att hon hade sett honom på en annan plats tidigare. Hon letade i sitt minne men kunde inte komma på när.
Efter ett tag kollade hon på klockan och såg att det var dags att gå mot bussen. När hon kommit halvvägs kände hon en obehaglig känsla att någon förföljde henne. Nu blev hon riktigt nervös. Hon famlade i väskan efter sina cigarretter. Hon tog upp en och tände den med en tändsticka. Snabbt svepte ögonen över texten på asken. Hon stelnade till av rädsla. ”Irland!” tänkte hon. ”Det är mannen från puben i Dublin!” Vid det här laget sprang hon som en dåre, sprang för livet.

Det första han såg var de dimmiga ögonen, så skrämmande. Jan andades häftigt. Han gick sakta fram till britsen. Försiktigt lät han sin hand smeka det mjuka håret. Han böjde sig fram och kysste henne ömt. ”Jag älskar dig” viskade han förtvivlat. Han vände sig om, patologen kollade på Jan, han nickade och gick ut.
Jan tog sitt barn till sig, det enda han hade kvar. Han blev plötsligt medveten om att han hade lämnats ensam. Han ville beskydda Sofie mot det han inte kunde beskydda Marie mot.
Plötsligt brast allting, han grät högt nu.
Tanken på att han en dag skulle få träffa henne igen, på en bättre plats, gjorde att han kunde leva vidare sitt liv här på jorden.

Skriven av: Elna