Jag blev oslagbar

Jag blev Oslagbar...

- Jag kan inte! Har du inte fattat det än din jävla idiot? Skrek jag till min stödlärare Göran.
- Men jag har inte gett upp hoppet om dig än Johan, för jag vet faktiskt att du kan.
Jag visste att han ljög, han hade fattat för hela tre år sen. Men han fick ju så bra betalt för att sitta och säga exakt samma ord varenda jävla morgon. Han hade ju inte hjälpt mig, han är ju chanslös. Jag kunde inte lära mig någonting. Skolan är inte nödvändig, den behövs inte och på grund av det så började jag umgås med Janke.
Det var efter bråket med Göran den där morgonen. Han hade sagt dom där orden för sista gången nu. Jag skulle gå hem och aldrig komma tillbaka igen. Jag gick mot dom stora ekarna och plötsligt hörde jag en röst som jag inte kände igen:
-Johan?! Jag vände mig om och såg ett gäng killar som satt borta vid några av borden på skolgården.
-Ja? Sa jag och undrade hur dom kunde veta vem jag var.
- Har du cigg eller? Sa en av dom som ja senare fattade var Janke, ledaren.
- Här! Sa jag och kastade paketet mot honom.
- Sätt dig, sa han och jag tänkte att det var väl bästa att göra som han sa.
- Vart var du på väg? Sa han och tittade undrande på mig.
- Vet inte, tänker fan inte koma tillbaka hit igen, sa jag och alla höll med.
- Vad ska du göra ikväll?

Vi träffades på bestämd tid bakom gympasalen.
- Kom igen nu Johan! Sa Janke, är det första gången? Jag såg hur mycket han älskade det här.
- Kasta! Skrek en annan kille.
Och jag kastade stenen genom rutan och det var starskottet för de andra. Nu flög stenarna genom luften och vi skrek och vad lättad jag kände mig.
-Bra jobbat Johan, nu är du en av oss, sa Janke.
- Klart, fan va gött! Skrek jag och vi började gå mot stan.
Jag stannade hemma på tisdagen för jag hade ont i huvudet, men onsdagen gick jag faktiskt dit.
- Kul att du kom! Det är prov idag, sa Göran och jag såg det falska leendet som jag sett så många gånger förr.
- Jag tänker fan inte göra nåt prov, sa jag och kollade in i Görans ögon. Jag såg att han var lite rädd för mig.
- Jo det tänker du visst, sa han och darrade på rösten.
- Nej nu har du sagt att du tror på mig för sista gången, jag har aldrig någonsin lyssnat. Så lämnade jag rummet för allra sista gången och jag har aldrig gått tillbaka igen.
Redan nästa helg träffade jag Janke. Han hade fixat sprit och vi träffades på stan.
- Nu har dom jävla tolvåringarna varit på min syrra igen och kallat henne missfoster! Sa han. Eftersom att hans syster är handikappad så tar han alltid illa vid sig.
- Kom, sa han, dom ska fan dö…
Jag sa inget utan följde bara med.
Jag minns att det stod i tidningen nästa dag, för min mamma reagerade på att dom som hade misshandlat bara hade varit 15år. Det kom fler och fler artiklar, vandalism, misshandel och dåligt uppförande. Det kom många samtal från skolan men jag vägrade, ville jag inte så ville jag inte, det hade min mamma fattat när jag slog henne. Men det gjorde jag bara en gång, det är bara det jag har ångrat av allt jag har gjort.
Janke och jag fick respekt av alla yngre, äldre också. Vi var herrar, hjältar och jag älskade känslan som man fick i kroppen när man slår någon. Trots att mamma grät varenda gång jag kom hem sent in på natten, trots att polisen hade tagit fast mig många gånger, trots att jag hade mist alla mina gamla vänner för att jag hade slagit dom och trots att alla mina pengar gick åt till sprit och cigg som jag köpte av langare så älskade jag det. Det här var min mening med livet.

- Tack, sa jag en kväll.
- Vadå tack? Sa Janke och såg ut som ett frågetecken.
- Tack för att du bad mig om cigg den där dagen, tack för att du ville ha mig med dig och tack för att du inte svikit mig någon gång.
- Det är lugnt, sa han och tände en cigarett, du var inte så bra från början men du hade känslan och nu är du oslagbar.
De orden var viktiga, det var mitt mål att bli oslagbar..

Skriven av: Rebecca