Jag blir aldrig stor

Tvivel sliter i mitt inre och jag vill göra illa mig själv. Jag skriker jag gråter och jag svär. Men ingen märker något för inte ett ljud kommer över mina läppar. Hur oduglig är jag inte som aldrig lär mig. Allt ligger framför mig svart på vitt. Sakta lyfter jag pappret igen läser vad som står utan att riktigt förstå.

Behöver jag mer bevis eller är det jag som är beviset? Ska jag fortsätta att plåga mig på det här sättet. Förminska mig själv tills jag inte finns mer. Varför är jag så hård mot mig själv och min okunnighet? Alla uppmuntrande ord sticker som små knivar i mig. Jag vet inte om orden är sanna eller sägs dom bara.

Varje leende varje blick från de andra är det av medlidande eller vet dom att jag inte kan någonting. Vad är det jag inte kan egentligen som jag måste kunna. Så tittar jag på pappret och orden som står där. Mina ögon tåras och jag vill riva både mig och pappret i bitar. Små små bitar av oduglighet.

Ilskan sjuder i min kropp och jag skakar där jag sitter. Att tycka synd om mig själv skulle aldrig falla mig in. Lika lite som att ge upp. Jag vet inte om jag kan. Jag vet inte om jag kommer att lära mig. Jag viker långsamt ihop pappret tills det är så litet att det knappt syns. Nu är det litet och obetydligt precis som jag känner mig.

Långsamt plockar jag ihop mina saker och lägger allt i min väska. Stänger den sedan omsorgsfullt utan att titta på de andra som sitter bredvid mig. Så reser jag mig upp och går ut genom dörren till klassrummet utan en blick på de andra.

Författare:

Publicerat

Dela: