Publicerat
Kategori: Novell

Jag bygger en väg.

Jag bygger en väg från Haparanda till Ystad!

I morse vaknade jag upp i en helt ny värld, en värld som ser helt annorlunda ut jämfört med den igår och jag har fått en ny uppgift att lösa, att bygga en väg, som sträcker sig från Haparanda i norr, till Ystad i söder.
Att vakna upp i denna värld, där alla förutsättningar har ändrats över natten, utan att få betänketid eller anstånd med att börja detta oerhörda arbete. Ingen chans att få börja på måndag? Eller dagen därpå? Inte att ta semester först och betänka uppgiften. Nej, det är nu som gäller och det känns som en omöjlig uppgift.
Men det är klart, jag kan ju strunta i alltsammans, bara ligga kvar där jag ligger och inte bry mig alls. Det är ju en lösning, men nu väljer jag att göra detta jobb, att anta utmaningen, för det är en utmaning utan dess like, att göra något som jag aldrig tidigare gjort, jag väljer nu att börja bygga denna väg.
Det är mycket som behöver göras, framför allt planering, för att överhuvudtaget kunna påbörja själva jobbet. Man lovar mig hjälp, och den kommer också, men bara ett tag och jag måste själv ”springa” och be om hjälp varje gång jag behöver den. Men jag fungerar inte så när jag jobbar. Jag är van vid att jobba, inte sällan dygnet runt, 7 dagar i veckan, och jag väntar inte på någon som skall komma till min hjälp, då gör jag det hellre själv, helt införstådd med de skador som jag kan utsättas för och det låter dom mig veta också. Gör det inte värre än vad det är! Hmm, som om det kan bli mycket värre än vad det redan är. Jag väger vinsten mot förlusten och det gör mitt val rätt enkelt.
Så är då allt klart för att påbörjas. Nu skall mark röjas, skogar skall fällas och berg skall sprängas i luften. Först när detta är gjort kan jag börja skönja hur vägen kommer att ringla sig genom landet. Jag har bara kartan färdig ännu, med vägens sträckning. Jag känner inte till vilka svårigheter jag har att möta, men målet är klart och tydligt framför mig.
Jag börjar röja mark så fort jag vet vart vägen skall dras, men det återstår mycket arbete och en ofantlig massa broar skall byggas, över älvar, vattendrag, vägar och raviner, och tunnlar skall sprängas.
Det är ett jobb som jag ibland önskar att jag hade sagt nej till, men valet jag gjorde var mitt eget och jag måste fullfölja och göra det till varje pris.
En dag när jag satt i solen och jobbade med hur en bro skulle byggas över en viadukt, kom det en god fe förbi. Jag hade själv, några år tidigare, offrat allt för att hon skulle må bra, och nu ville hon uppfylla en önskan för mig, jag fick välja vad jag ville för att göra mitt arbete lättare.
Jag stod och funderade länge, och plötsligt började det regna. Jag tittade upp, torkade mitt våta ansikte och direkt kom jag på vad jag mest av allt önskade mig.
Tänk om jag kunde välja bort regn, kyla och snö. Jag vände mig till fen och sade: ”Jo, jag skulle vilja ha ett så vackert väder som möjligt under mitt arbete. Det skulle göra stor skillnad för mig.” ”Är det din önskan?” svarade fen. ”Då skall det bli så” och från den dagen har det alltid varit vackert väder utefter min väg.
Jag skall bygga en väg, men jag behöver inte längre ta hänsyn till väder och vind. Samma hårda jobb blir det, men jag kan jobba i tunna kläder och med solen i ansiktet varje dag. Man behöver ju inte vara ingenjör, för att förstå vad det kommer att göra för jobbet i sig, men för humöret framför allt.
Jag har en tavla som är fylld med ritningar, med förslag till olika lösningar. Jag famlar i mörkret bildligt talat, då jag i början utför mycket av arbetet nattetid. Jag ritar och gör skisser av tänkta vägar och lösningar, allt ifrån tankar som kommer i mitt huvud, till hela studier över det jag gör. Jag har ju tiden som behövs, jag har resten av livet till mitt förfogande och skulle jag dö under resans gång, so what! Jag gjorde det JAG ville.
Det är nu två år sedan jag vaknade den där morgonen då hela världen var upp och ner, då jag fick jobbet att bygga vägen mellan Haparanda och Ystad.
Vad har hänt under den tiden jag har byggt min väg? Det man kan se rent fysiskt är ännu inte så mycket. Det vet ju alla om vägar som håller på att byggas, att de bitar av dem som man kan se när vägen korsar den väg man själv färdas på, att det startar en viss förväntan inom en. När är den färdig? Man fattar ju själv att mycket återstår, det är ju bara en arbetsplats ännu, med folk som jobbar, dag och natt, och maskiner som dundrar förbi. Men lägg till detta, att denna väg byggs av en som aldrig förr har byggt vägar, han vet inte vad som skall komma från ena dagen till den andra, han är ute på okänd mark. Men han lär sig små, små saker på resan och resan kommer att ta tid.
Många av de som stod och tittade på i början, har sedan länge försvunnit, men jag finns kvar och fortsätter det jobb som gavs mig, en morgon för drygt två år sedan.
Några stannar till utmed vägen, då vägarna korsas och ger mig glada tillrop. Det är dessa som ger den där extra glöden fart, när det känns som jobbigast, för hur som helst, ibland vill man bara ge upp alltsammans.
Ingen kommer att tycka att det är fel om jag bara ger efter för pressen. Speciellt inte de som skall bistå med kapital under resans gång och inte de som skall vara ett stöd när det behövs. De som har betalt för att finnas där, men som efter dagens arbete kan gå hem till familjen och vila, de som har möjlighet att glömma dagen och bara invänta nästa.
Men det är dessa människor, som med sina tungor gör den största skadan, genom att verbalt säga att de inte tror på ens förmåga puttar de ständigt bort en från vägen, ner i diket och det är jobbigt att ta sig upp igen med all utrustning och damma av sig, försöka bli sig själv igen och fortsätta på den inslagna vägen.
Det är djävligt jobbigt att vara som en gladiator, att visa en styrka som är hundra gånger starkare än hos dem som fäller mig i diket och gång på gång få utstå deras hån, som jag egentligen borde slippa.
Nej, jag skall göra detta jobb helt ensam i fortsättningen. Jag behöver som tur är inte dem, jag bygger min väg helt själv i fortsättningen. Ingen som säger hur jag skall bygga, för när jag frågar dem om de själva har byggt en liknande väg, svarar de: ”Nej, aldrig, men jag har läst mycket om det.” För de som skall ge mig föda gäller samma sak, de lyssnar inte på vad jag säger, att jag är ensam om mitt bygge och då de inte tror att jag kör detta race själv, utan har svart arbetskraft till min hjälp, vägrar de därför att betala.
Så här står jag nu, ensam och medellös, med massor av arbete som behöver göras även denna vinter. Vintern nalkas och det blir snart för kallt, halt och för mycket snö, för att jag skall kunna göra mitt arbete lika bra som jag har gjort i somras.
Men jag vet att jag bara behöver blunda, så är jag i värmen och kan fortsätta mitt jobb att bygga min väg, inte på grund av dem som man skulle förvänta sig, utan på grund av en fe och några riktiga vänner, sådana som aldrig sviker.
Ska vi ut på tigerjakt? Vi kan inte gå runt det, vi kan inte gå över det, vi måste gå igenom det.
Jag sitter fast i Hallandsåsen, efter två år med daglig planering och massor av jobb.
Skall jag bara sluta nu? Efter allt jag har gett och satsat? Kanske är jobbet bortkastat? Kanske blir jag aldrig färdig, som myndigheterna hela tiden säger? En sak är säker, jag har inte 40 år på mig, som det kommer att ta innan dom är klara med den verkliga Hallandsåsen.
Jag vet inte vad jag har framför mig, men att bara ge upp för att andra säger det? Så fungerar inte jag.
Det är kväll nu och jag betraktar mitt verk. Jag ler för mig själv, ännu en gång har jag bevisat att ENSAM ÄR STARK och DU måste göra jobbet helt SJÄLV ...
Vägra att vika dig inför de som tycker att det du håller på med är lönlöst, du vet inte vad ”att ge upp” är, därför måste du vidare, vad som än händer och sker, även om det blir det sista du gör, så var det i alla fall DITT val och inte någon förståsigpåares val.
Det har nu gått fyra år, jag är fortfarande lika beslutsam, jag skall, jag skall, jag skall till vilket pris som helst och jag vill lyckas komma igenom.
De har lyckat ta sig igenom den riktiga åsen, det var tydligen ett enklare jobb än detta, men å andra sidan, det tog dem 20 år att komma igenom, så lång tid har jag inte på mig.
Jag står åter i regn, kyla och snö upp till knäna. Den god fe som kom förbi en dag, har även hon försvunnit. Hon som var mitt hopp, mitt stöd, när alla andra långsamt försvann, men inte ens hon stannade vid min sida när det verkligen gällde.
Det var dumt att tro på sagor och feer, för när allt kommer omkring kan du inte lita på någon annan än dig själv.
Om jag ändå hade varit uppvuxen med föräldrar, som gett mig styrka, som stöttat när man vandrar denna ensamma väg, då hade livet kanske varit mycket enklare ... Men dom lärde mig något som var viktigt, att du är helt ensam, tro aldrig något annat.


”Endast människan själv kan glömma människan och det är oförlåtligt”
Ragnar Sandberg augusti 2011

Det har regnat i Norrland, älvarna har svämmat över vägarna jag byggde har förstörts, likaså broarna och alla viadukter..... mitt liv är en väderprognos just nu, vad väntar härnäst?
Nu börjar det digra arbetet att försöka återställa skadan.....hur fan finner man styrkan till det? Är det ens möjligt att göra samma arbete två gånger? Jag vet ju vad som kommer att krävas EN GÅNG TILL.
Tre månader har hunnit gå, jag har knappt kastat loss och driver med vinden inomskärs.
Jag kan nog vänta vad som helst nu, ebb, flod eller varför inte en tsunami....
Det vore föga förvånande i så fall..
Hålet i hallandåsen var ett mål som aldrig skulle övervinnas......... men va fan, det kunde ju ha varit värre ;)
Jag kunde ju ha blivit kvar i åshelvetet för alltid .
Men jag har det starkaste en människa kan han inom sig, tron på min egen kraft och styrka,
Min färd går vidare med ”jag är mer än jag verkar vara och all världens styrka och kraft vilar inom mig”

Snipp snapp snut, så var sagan slut....eller?

jag är ragnar, en 66-årig man från göteborg, numera bosatt vintertid på gran canaria, där jag vistas flitigt sedan jag drabbades av stroke 2009. jag har skrivit mina memoarer här nere, samt en och annan novell som jag plockat ur mitt liv.
Ragnar sandberg är medlem sedan 2019 Ragnar sandberg har 2 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren