jag hittade min själsfrände

- Säker att ni klarar er själva nu då?
- Ja då, oroa dig inte, åk nu och ha det jätte trevligt i Italien. Ricky, Roberto och Antonio stod och såg när deras föräldrar satte sig i bilen och körde sedan äntligen iväg.
- Äntligen! utbrast dem alla tre samtidigt.
- Jag trodde nästan hon skulle ändra sig och stanna hemma flinade Roberto.
- Ja ett tag såg det ut så men nu är dem borta i alla fall.
- Ja och en hel månad!
- Kommer Nedde i kväll? undrade Ricky och skrattade åt Roberto.
- Ja hon skulle komma efter träningen svarade Antonio och tog ett äpple från skålen.
- Jag tycker vi ordnar en fest.
- Det kan vi göra.
- Men nu kommer vi för sent till matchen ju suckade Roberto och tittade på klockan. Den är redan tre.
- Bäst vi sätter fart då, vi får snacka om festen senare tillade Ricky medan dem tog sina saker.

Senare på kvällen när jag kom hem till Antonio berättade han att deras föräldrar hade åkt och skulle inte komma hem förrän om en månad.
- Så ni ska bo här själva då ? undrade jag och flätade våra fingrar, Vi låg och myste i soffan medan långsam musik hördes i bakgrunden. Ricky och Roberto var ute med sina tjejer så vi var helt ensamma i huset.
- Japp det stämmer. Han log och smekte mina kinder mjukt.
- Du kanske också kan bo här.
- Kanske det ja svarade jag retsamt och kysste hans kinder mjukt. Det skulle vara kul.
- Mm ja det skulle det säkert. Vi tänkte faktiskt ha fest här snart.
- Jaså?. Era föräldrar har knappt åkt och ni ska redan börja ställa till det.
- Mm ja typ.
- Vilka ska ni bjuda då?
- Vet inte än faktiskt, Ricky och Roberto ska göra det medan jag gör allt det där andra.
- Säg till om du behöver hjälp insköt jag leende.
- Det gör jag faktiskt , vill du följa med till affären och handla lite saker senare undrade han och skrattade.
- Gärna det älskling.
- Då gör vi det sen. Han log och kysste mina läppar mjukt och länge.

Dagen därpå lyste solen på allt och alla. Det var riktig sommarväder trots att det bara var i början av april. Men redan nu kunde man se dem flesta gå klädda i lite tunnare kläder. Jag var hemma hos mina föräldrar eftersom morsan hade bett mig laga middag till henne och farsan.
Eftersom hon hade verkat väldigt upptagen och stressig så hade jag gett med mig och svarat ja när hon frågat mig. Detta innebar att jag inte skulle få träffa Antonio förrän på kvällen, det vill säga om jag hade tur.
Jag satte på musik och gick sedan för att hämta damsugaren. Ärligt talat var det evigheter sedan jag använde en sådan. Men med lite tur skulle det säkert gå bra i alla fall. Den gick igång och jag började dammsuga varenda liten vrå den kom åt. Därefter städade jag köket till ett glänsande och fräscht ställe. Efter det var det fick blommorna eller växterna – vilka det fanns mest av – en lång och kall dusch.
- Så där sa jag till mig själv, nu får man bara hoppas att herrskapet blir nöjda också. Klockan var redan mycket så middagen skulle få bli snabblagad tyvärr. Jag bläddrade lite i kockböckerna men allt som fanns att välja mellan skulle ta flera timmar att göra. Så det fick bli spagetti med köttfärssås och så någon slags sallad till det där. Det var i alla fall det enda jag lyckats göra ätbart än så länge. Jag öppnade fönstret för att släppa in lite frisk luft innan jag började med maten. Musiken dundrade och min röst ökade för varje gång i takt med den. Folk får glo bäst dem vill tänkte jag roat för mig själv och höjde rösten ännu mer.
Telefonen började ringa just som jag var klar med såsen och skulle börja med pastan. Den hann ringa flera gånger innan jag hann fram. Jag trodde nästan att den vederbörande skulle hinna lägga på. Ett noll till mig.
- Hallo?. Min morsa brukade alltid gnälla att jag svarade så vårdslöst. Antingen skulle jag säga mitt namn eller efternamn för att det skulle räknas som godkänd. Vårdslöst eller inte kunde så kunde jag inte ändra på den vanan och därför fick det bli ett vanligt hallo.
- Hejsan lillan. Antonios röst var världens härligaste och varje gång jag hörde den så blev jag överlycklig.
- Hej min älskling. Hur är det ?
- Det är bara bra. Men jag tror att jag håller på att bli sjuk.
- Ojdå stackars dig.
- Vad gör du förresten?. Du verkar så stressad.
- Jag lagar faktiskt middag.
- Ojdå, bäst att varna brandstationen sa han retsamt och skrattade.
- Fortsätt så och jag kommer inte alls till dig flinade jag.
- Du måste faktiskt komma, jag är ju sjuk.
- Du har ju Ricky och Roberto där.
- Hahah, försöker du vara rolig eller?
- Jag försöker inte, jag är rolig älskling svarade jag älskvärt.
- Mm så kommer du då?
- Först mobbar du min mat och nu vill du att jag ska komma och ta hand om dig?
- Just det, det är låter faktiskt inte så dåligt som du uttrycker det
- Jag ska tänka på saken. Men drick mycket vatten och ät massor med c-vitaminer så får vi se om jag kommer tillade jag retsamt.
- Jag väntar lillan sa han och skrattade. Men puss så länge då.
- Mm puss på dig med min lilla älskling.

Ungefär en timme senare serverade jag middagen. Om jag fick säga det själv så såg det faktiskt rätt ätbart ut. Men alla andra hade ju olika smaker så det återstod att se vad min mat skulle få betyg.
Solen hade precis gått ner när mina föräldrar kom hem.
Middagen var egentligen för dem två, det var länge sedan dem var på tu man hand och detta var ett perfekt tillfälle. Dessutom skulle det inte bli en massa frågor om vart jag skulle, när jag skulle vara hemma och vem jag skulle gå ut med. Så jag kostade på mig ett stort brett leende, sa smaklig måltid och slank ut innan dem hann säga ett enda ord.

Trots värmen och den långsamma vinden såg det ut som om det skulle börja regna när som helst. Stan verkade vara helt uttömt på folk , när det i vanliga fall brukade vara fullt överallt.
Jag gick in i en filmaffär och hittade Antonios favoritfilm. Därefter slank jag snabbt i en annan affär och köpte chips och annat smått och gott.

Hans föräldrar bodde i ett hus på andra sidan stan räknat från stället där mina bodde.
Han och jag hade faktiskt en egen lägenhet, men hans mamma hade bett honom sova i huset medan dem var borta, eftersom han på det sättet skulle lättast skydda huset från inbrott och diverse andra saker. Han skulle också se till så att Ricky och Roberto skötte sig.
Jag tog ett bättre grepp om kassarna och skyndande på stegen.


- Hejsan älskling sa jag leende när han öppnade dörren.
- Mm hej på dig flinade han och drog mig i sin famn innan han tryckte mjukt sina läppar mot mina.
- Vilket välkomnande jag får då.
- Ja så klart. Jag har saknat dig ju. Jag log mot honom och kysste honom länge tillbaka.
- Jag har saknat dig också älskling. Han tog kassarna ifrån mig och bar in dem till köket.
- Var är Ricky och Roberto?
- Dem är ute.
- Okej så hur mår min älskling då?. Fortfarande sjuk?
- Mm det är inte så farligt.
- Det tror jag inte alls på. Kom nu. Jag tog hans hand och ledde in honom till tv-rummet
- Lägg dig ner nu manade jag.
- Nej men… protesterade han innan jag tystade honom med en kyss.
- Gör nu som jag säger annars blir det synd om dig log jag retsamt och lade en filt över honom.
- Mm okej okej, men du kan väl också lägga dig här då ?
- Självklart nallen, trodde du aldrig skulle fråga. Jag satte filmen i videon och kröp sedan ner hos honom. Han lade sina armar runt mig och tryckte mig nätt mot sig.
- Nu släpper jag dig inte viskade han och kysste min kind. Jag log och kysste hans haka lätt.
- Jag vill inte heller blir släppt. Men nu borde du försökta sova lite faktiskt.
- Mm nej jag vill vara med dig ju envisades han.
- Jag försvinner ingenstans älskling. Sov du. Jag ska ligga kvar här hos dig, jag lovar.
- Jag älskar dig sa han och lade kinden mot min och somnade nästan direkt.
- Jag älskar dig med älskling viskade jag tyst och smekte hans armar. Han andades lätt och varmt och verkade redan sova djupt.
- Min trötta stackare log jag och lade filten mer om honom så att han inte skulle frysa. Jag tittade ut genom fönstret och såg vår stjärna lysa upp hela himlen. Det såg ut som om den blinkade till mig och jag log tillbaka. Ja, jag hade verkligen tur som hade hittat honom tänkte jag tyst och somnade själv.


Några dagar senare hade dem sin fest. Det kom rätt mycket folk så huset var nästan helt fullt. Det skrattades och sjöngs om vart annat.
Jag och Antonio hade varit i affären och handlat det som festen tycktes behöva. Dem flesta som var där kände jag knappt, men det spelade ingen roll så länge jag var hos min kille.
- Så syrran vad tycker du då? undrade Roberto när han kom fram till mig. Hans kinder var blossande röda och det syntes att han hade roligt.
- Det är roligt här svarade jag och skrattade.
- Roligt?! utbrast han och låtsades se förolämpad ut. Du ska ju säga att detta är den bästa och roligaste festen du någonsin varit på ju.
- Okej okej, du har rätt sa jag och gav upp. Men jag önskar bara att jag kunde hitta Antonio någonstans. Det är precis som om han gått upp i rök.
- Han är ute och tar frisk luft flinade Roberto.
- Okej tack för det, jag ska gå ut till honom.
- Jaja, lämna mig bara ensam nu.
- Var är din tjej då ? skrattade jag.
- Hon är väl här nånstans sa han och ett brett leende spred sig över hans ansikte.
- Leta reda på henne din smartis. Jag gav honom en lätt kram i föregående innan jag gick för att leta efter min kille.

När jag kom ut på balkongen så träffade jag inte Antonio utan den människan jag hatade mest i hela världen, den jag helst av allt skulle vilja döda, den sista som jag väntade mig att jag skulle få se igen. Jag stod rakt öga mot öga mot min förra detta kille Björn. Hans äckliga motbjudande flin träffade mig rakt i magen och fick mig att vilja kräkas.
- Det är bäst du försvinner härifrån innan Antonio får syn på dig väste jag sammanbitet. Jag visste att om Antonio fick syn på honom så skulle han helt säkert strypa honom.
- Nej men nu blir jag sårad. Är du inte alls glad att se mig ?
- Inte ens om världens största orkan slog ner och du räddade mig skulle jag bli glad att se dig ditt svin spottade jag ur mig.
- Varför så negativ sötnos? flinade han och började närma sig mig.
- Stick härifrån innan jag kallar på polisen.
- Det tror jag inte du gör, jag vill ju bara se hur din älskade kille bor.
- Nu har du gjort det så stick din äckliga svin.
- Jag vill ha dig tillbaka sa han och log mot mig. Jag skrattade så högt att det gjorde ont i magen och fortsatte skratta en lång stund till.
- Hör på noga nu, jag älskar Antonio mer än jag älskat någon annan. Han betyder allt för mig, han är hela min värld. Han gör mig så lycklig som jag inte trodde var möjligt. Han var hos mig och tröstade mig när du gjort mitt liv till ett helvete. Han är den mest underbara och omtänksamma personen på hela denna jord och jag är överlycklig att jag har träffat honom. Jag vill leva resten av livet med honom och ingen annan. Han är den enda för mig och kommer alltid att vara det och ha den enda och största platsen i mitt hjärta. Du har faktiskt aldrig egentligen existerat i mitt liv och kommer därmed inte heller att göra det, aldrig någonsin tillade jag och lade en betoning på ordet aldrig. Jag går in och fortsätter ha roligt med mina vänner, och jag tänker glömma att jag någonsin träffat dig fräste jag och började gå tillbaka in igen.
- Wow vilket tal skrockade han. Så lätt blir du inte av med mig din slampa tillade han och avlossade plötsligt ett skott mot min rygg. Det kom så förvånat att jag inte var beredd, först trodde jag att han hade missat men när smärtan for genom kroppen hade jag bara en tanke i huvudet.
- Jag älskar dig Antonio viskade jag knappt hörbart och föll ner till marken.

Halva huset rusade ut för att se efter var skottet kom ifrån. Björn hade redan hunnit smita iväg så dem hann inte se vem förövaren var. Jag låg medvetslös på marken och kände smärtan isa genom kroppen.
- Herregud, det är ju Nedde utbrast någon och alla började mumla. Någon stack in igen och började leta efter Antonio.
Till slut hittade dem honom ute i köket.
- Du jag har dåliga nyheter började en av hans vänner osäkert…
- Vadå dåliga nyheter?
- Nedira har blivit skjuten sa han varpå Antonio redan var borta. Han sprang ut på balkongen och föll ner bredvid mig. Försiktigt tog han mitt huvud och lade den i sitt knä.
- Älskling viskade han tyst medan tårarna rann nerför hans kinder hela tiden. Snälla vakna. Han strök mjukt med handen över min kind.
- Ring ambulans! skrek han och höll om mig tätt intill sig. Herregud, vem gjorde så här mot dig. Du måste klara dig lillan, det måste du grät han och strök gång på gång fingret över mitt ansikte. Jag älskar dig så mycket.
- Var fan är ambulansen?! skrek han igen och började bli desperat.
- Dem är snart här brorsan svarade Roberto och kramade om Antonios axlar . Hon kommer att klara sig, det är ju Nedde tillade han och försökte få honom att tänka på något annat.
- Vem fan gjorde så här mot henne? Och varför ?.
- Jag vet inte.
- Ambulansen är här sa Ricky när han kom fram till dem. Ambulansmännen kom fram med en bår och lade snabbt mig in på den och in i bilen.
- Jag vill följa med sa Antonio och hoppade snabbt in bredvid båren.
- Vi kommer så fort vi kan brorsan meddelade Roberto innan dörrarna stängdes och ambulansen körde iväg med tjutande sirener.

Roberto, Ricky och deras tjejer kom till sjukhuset en halvtimme senare. Dem hittade Antonio gå av och an i väntrummet.
- Vi kom så fort vi kunde sa Ricky och kramade Antonio. Har dem sagt något än?.
- Nej, dem opererar henne nu mumlade han till svar.
- Då får vi vänta men hon kommer att klara sig.
- Behöver du något ? undrade Maria.
- Ja min tjej kom svaret.
- Hon kommer snart ut.
- Var det ingen som såg vem som sköt henne ? undrade Antonio.
- Nej, han eller vem det nu var hann sticka innan någon fattat vad som hänt.
- Här kommer läkaren upplyste Maria. Antonio reste sig snabbt upp och gick med långa kliv till den unge läkaren som hade utfört operationen på mig.
- Hur är det med henne ? frågade han direkt.
- Vi kanske skulle ta och sätta oss ner lite.
- Hur är det med henne ? upprepade Antonio och höjde rösten. Läkaren suckade och strök sig över håret.
- Operationen gick bra, men hon är fortfarande medvetslös och vi vet inte när hon kommer att vakna. Han uteslöt att säga om hon vaknar.
- Hur allvarligt är det?
- Som sagt , just är hennes tillstånd stabilt men vi får vänta och se hur hon mår när hon vaknar. Ni borde gå hem och vila lite tillade han efter en blick på deras bleka och trötta ansikten. Jag måste tyvärr se till andra patienter nu men så fort jag vet mer om Nedira så meddelar jag er lovade han och reste sig.
- Jag vill träffa henne sa Antonio och reste sig upp han också.
- Jag tror inte det är någon ide, hon kommer i varje fall inte att vakna än på flera timmar och som sagt så borde du gå hem och vila.
- Hör du dåligt eller?. Jag vägrar gå härifrån och jag vill träffa min tjej upprepade Antonio.
- Okej följ med här då.
- Vi väntar här så länge sa Ricky till Antonio.


Jag hade fått ett eget rum. Det var helt mörkt där inne bortsett från den svaga lampan som lyste över sängen. Antonio kom fram till sängen och drog en stol med sig. Han satte sig ner och tog min hand i sin. Överallt stod apparater och gav ifrån sig skrämmande ljud. Han strök sakta över min hand med fingertopparna och såg på mitt ansikte.
- Vem gjorde så här älskling? viskade han och kysste min panna. Jag lovar att så fort jag får reda på det så ska jag strypa människan sa han beslutsamt. En sköterska kom in i rummet och kollade mina värden.
- Du borde kanske gå hem lite sa hon tyst till Antonio men han skakade bara på huvudet.
- Hennes tillstånd kommer att inte att förändras på en bra stund envisades sköterskan.
- Det skiter jag i ,jag vägrar gå härifrån så är det bara.
- Okej , kan jag hämta något till dig?
- Nej tack det är bara bra.
- Okej svarade hon och gav honom en klapp på axeln innan hon vände på klacken och gick ut igen. Antonio lade försiktigt ner sitt huvud bredvid mitt och höll om mig mjukt med ena handen.
- Jag älskar dig lillan viskade han och blundade.

Dagen därpå kom polisen till sjukhuset och pratade med gänget. Dem ville veta så mycket som möjligt men det fanns ingen förrutom jag som kunde hjälpa dem med det viktigaste.
- Hur är hennes tillstånd då ? undrade polisen.
- Oförändrat svarade läkaren kort..
- Hör av er om hon vaknar fortsatte polisen och gav läkaren sitt kort innan dem gick därifrån.

- Antonio du borde gå hem och vila lite sa Ricky när han och Maria kom tillbaka till sjukhuset en timme senare. Vi kan ringa dig om det blir någon förändring.
- Nej.
- Du är ju helt slut.
- Nej sa jag. De satt i väntrummet hela dagen och bara väntade. Sköterskorna och läkarna rusade åt olika håll för att tillgodose patienternas behov. Långt borta hördes svag musik. Antonio satt precis som igår vid min sida och pratade långsamt med mig.
- Hör du lillan dags och vakna nu, du kan ju inte sova hur länge som helst. Här finns andra som behöver din säng försökte han skoja men orden fastnade i halsen på honom. Det finns många saker som vi ska göra tillsammans ju , det har vi pratat om sedan vi träffades. Vi ska resa och se mer av världen och vi ska vara tillsammans för resten av livet. Men du måste vakna och blir bra igen älskling, det är det enda jag begär av dig. Bara du vaknar så jag får se ditt leende igen. Jag älskar dig så mycket. Han lade sitt huvud på min mage och snyftade. Plötsligt började en av apparaterna ge ifrån sig konstiga ljud och sekunden efter fylldes hela rummet av läkare och sköterskor som sköt Antonio åt sidan.
- Vi förlorar henne! skrek en läkare och började ge mig stötar. Antonio gick snabbt fram och tillbaka medan tårarna rann nerför hans kinder. Läkarna föste ut honom ur rummet.
- Vad är det som händer? undrade Ricky och Roberto samtidigt.
- Jag vet inte, de försöker rädda hennes liv nu mumlade Antonio.

Det gick nästan tjugo minuter innan en av läkarna kom ut till dem.
- Hennes tillstånd är stabilt nu bekräftade han och log. Hon är vaken tillade han.
- Hon kommer väl att klara sig nu då?
- Jadå hon blir bra, ge henne några veckor att hämta sig bara så ska du se att allt blir bra igen.
- Får vi gå in till henne?.
- Egentligen inte , men jag kan göra ett undantag.
- Tack sa Antonio och gick sedan in i mitt rum.
- Ni trodde väl inte att ni skulle bli av med mig ? sa jag hest och försökte resa på mig lite. Antonio var genast vid min sida och satte en kudde bakom min rygg. Han kysste mig mjukt och gav mig en stor kram.
- Jag älskar dig så mycket älskling sa han bara och strök mig över håret.
- Jag älskar dig med nallen.
- Nu börjar dem flinade Roberto.
- Kul och se dig också lillebrorsan. Kom hit och ge mig en kram. Han skrattade och kom till mig.
- Vi har varit orolig för dig .
- Det är jag till för ju, att oroa dem jag älskar.
- Lika rolig som alltid skrattade Ricky och Maria höll med.
- Jag är glad att ni alla är här.
- Jag är glad att du lever älskling.
- Jag sa ju att jag vill tillbringa resten av livet med dig och det löftet tänker jag hålla. Ingen och inget ska hindra mig nallen.
- Bra , han log och kysste mig ömt igen.
- Kom så låter vi dem vara ifred sa Maria och log, Det kan dem behöva.
- Tack för att ni kom log jag mot dem.
- Klart vi kom syrran, vi hade inte velat missa chansen att få se dig i sjukhusmiljö skämtade Ricky.. Jag skrattade och var verkligen glad över att min vänner var hos mig. Det skulle dröja innan jag kom över det som hänt mig , men med dem vid min sida så skulle jag klara vad som helst, det visste jag.

En vecka senare blev jag äntligen utskriven. Jag hade tröttnat på allt vad sjuhus heter för länge sedan så jag såg verkligen fram emot att komma hem.
Antonio hade varit hos mig varenda dag . Han hade alltid något med sig när han kom. Jag hoppades verkligen av hela mitt hjärta att han visste hur mycket jag älskade och uppskattade honom.
- Går det bra älskling ? undrade han när jag skulle sätta mig i bilen.
Det gjorde ont i ryggen och magen men bortsett från det så mådde jag ganska bra trots allt.
- Jadå nallen . Jag satte mig ner och log mot honom. Han stängde försiktigt dörren och gick över till sin sida.
- Säg till om det gör lillan. Jag satte mig bekvämt och smekte nätt hans nacke och tänkte hela tiden på hur mycket min kärlek för honom växte varje dag.
- Jag mår bara bra älskling, du behöver inte oroa dig.
- Jag är ändå orolig Nedira, du kunde ju ha dött. Hans ord fick mig att minnas den otäcka kvällen när Björn sköt mig i ryggen. Jag trodde eller rättare sagt kände det som om det skulle bli min sista kväll i livet.
- Allt är bra nu älskling log jag och försökte göra allt så att han inte skulle vara orolig för mig. Vi hade inte prata så mycket om den kvällen men jag kände på mig att det skulle komma på tal snart och att han skulle vilja veta vem det var som gjorde det här mot mig.

Han öppnade dörren till huset och ledde mig rakt bort till soffan där han försiktigt lade ner mig. Jag log och kysste honom mjukt på läpparna.
- Jag älskar dig så mycket.
- Jag älskar dig också lillan, jag kommer snart tillade han och gick ut i köket. Under tiden lutade jag mig bakåt och slöt ögonen. Äntligen var jag hemma igen och nu skulle allt bli som vanligt igen. Jag hoppades bara att jag aldrig mer skulle få se Björn eller hans äckliga fula flin. Jag hade inte sagt något , inte ens till Antonio om mardrömmarna som hade följt efter skottlossning eftersom jag inte ville oroa någon och för att jag hoppades att dem skulle sluta snart. Antonio kom tillbaka till mig med en bricka med godsaker efter en liten stund. Han lade sig försiktigt bakom mig och en filt över oss .
- Jag har saknat det här så mycket älskling.
- Jag med, det kändes så ensam utan dig sa han lågt och lade armarna om mig. Kort stund därefter somnade vi utmattade i varandras famnar.

- Är det säkert att du mår bra gumman ? undrade min mamma och tittade oroligt på mig.
- Jadå svarade jag och började bli trött. Några dagar efter det att jag kommit hem från sjukhuset kom hon och pappa hem till mig och nu var dem där varje dag och ställde ständigt samma fråga.
- Det är tur att det inte blev värre suckade mamma och tittade ut genom fönstret.
- Ja kanske det svarade jag frånvarande. Antonio hade gått ut för flera evigheter sedan och fortfarande var han inte hemma. Innan han gick hade jag berättat allt jag kunde komma ihåg från den där kvällen och vem som gjorde det. Nu var jag orolig att något hemskt skulle hända honom.
- Vad är det gumman ? du ser så ledsen ut .
- Det är inget.
- Men något är det, det ser jag ju.
- Mamma , jag är verkligen både glad och tacksam att ni kom hit men jag skulle helst vilja vara ensam nu. Ta inte illa upp snälla, men jag vill bara vara ifred och tänka genom saker och ting. Hon tittade på mig som om jag hade smällt till henne.
- Ni kan väl komma senare istället sa jag lite mjukare och kramade hennes hand. Du behöver inte oroa dig, jag mår bara bra.
- Okej älskling, om det är så du vill ha det, men jag tycker ändå inte om att lämna dig ensam.
- Antonio kommer snart hem.
- Ja hoppas det. Hon reste sig och kysste min panna mjukt. Vi kommer sen då gumman.
- Stå på dig älskling sa min pappa och log mot mig. Han gav mig en lätt kram .
- Jag lovar pappa.
- Bra hejdå.
- Hejdå.


- Antonio är du säker på det här? undrade Ricky när dem och några till stod utan för Björns hus.
- Klart som fan att jag är säker. Han höll ju på att ta livet av min tjej och nu ska han få betala. Antonios käkar drogs samman till en bister grimas när han bankade hårt på dörren.
- Öppna din fega fan! skrek han för full hals.
- Vad vill du ? undrade Björn när han öppnade dörren , lite på glänt. Antonio flinade och rusade in förbi honom tätt följd av dem andra.
- Det tror jag du vet om du tänker efter.
- Nej det gör jag inte. Stick innan jag ringer polisen.
- Visst varsågod, ring bara. Dem skulle säkert vilja träffa dig också.
- Jaha sa Björn. Antonio gick rakt fram till honom och smällde till honom i ansiktet. Björn försökte ge igen men Antonio var snabbare och smällde till honom igen.
- Varför? skrek han.
- Hon förtjänade det ! Mina polare kommer snart hit så det är bäst att ni drar innan ni råkar illa ut. Antonio och dem andra skrattade så det hördes enda ut på gatan.
- Jag vill gärna träffa dem flinade han och smällde till Björn rakt i magen. Du ska vad du förtjänar, lita på det din snorunge. Några minuter kom det ett annat gäng till huset där Björn bodde. Dem var tydligen hans kompisar och snart utbröt ett brutalt slagsmål mellan gängen.
- Du kommer inte undan med det här ! skrek Björn och försökte ännu en gång ge sig på Antonio. Men Antonio var mycket starkare och ett helt huvud längre så Björn var lätt avklarad. Han knuffade honom hårt in i väggen där han blev liggande innan han gick vidare för att hjälpa Ricky. Varje gång Antonio såg bilden av mig liggandes på marken med en kula i ryggen blev hans raseri större. Dem flesta av Björns kompisar blev rädda och rusade ut som skrämda fåglar.
- Nu är vi nog klara här.
- Ja nu ska jag hem till min tjej sa Antonio och knuffade till Björn en sista gång. Om du kommer i närheten av henne en enda gång till så vill du inte veta vad som händer då. Nu hade du tur men nästa gång kan du glömma det väste han.
- Kom nu brorsan manade Ricky och drog bort honom från huset.

- Jag vill inte att Nedira ska få veta något om det här sa Antonio till Ricky och Roberto när dem kom hem igen. Hon har nog att tänka på som det är ändå.
- Okej svarade dem unisont.
- Tänk om han ringer polisen.
- Låt han göra det då, vi kan säga att det var självförsvar. Förresten skulle ni hellre sett att han kom undan med det han gjorde mot Nedde.
- Nej så klart inte.
- Dåså. Vi glömmer det här nu.
- Det är en bra ide.

- Sch hon kanske sover sa han tyst när dem kom hem igen.
- Nejdå älskling det gör jag inte sa jag och kände lättnaden över att se honom igen. Han skrattade och kom och kysste mig mjukt.
- Hur mår du ?
- Mm bara bra. Maria ringde för en stund sedan och sa att hon skulle komma hit snart sa jag och vände mig mot Ricky.
- Okej syrran flinade han. Kul att se dig hemma igen.
- Ja det känns hur skönt som helst.
- Ska du stanna länge ? undrade Roberto och log retsamt.
- Mm det få vi se, hur så ?
- Bara undrade flinade han.
- Är du redan trött på mig ?. Han skrattade och gav mig en kram. Det vågar jag inte svara på när din kille hör.
- Ja bäst för dig att du inte gör morrade Antonio retsamt. Det var något konstigt över dem alla tre tyckte jag. Det kändes precis som om de försökte dölja något för mig.
- Vad har ni gjort ? undrade jag och såg till min fasa att dem stelnade till.
- Varit ute lite bara älskling.
- Japp, vi gick runt och tittade i affärer tillade Ricky.
- Det är något som hänt, det vet jag så fram med det nu.
- Älskling det är inget
- Snälla , jag känner er bättre än så. Berätta nu. Dem tittade på varandra innan deras blickar föll på mig igen.
- Okej men du blir inte glad när du får höra det lillan.
- Vad menar du ? undrade jag oroligt.
- Vi har varit hemma hos Björn syrran sa Roberto och suckade.
- Va?!, Varför gick ni dit?!.
- Han skulle inte få slippa undan älskling sa Antonio lugnt.
- Men ni borde låtit polisen ta hand om det där. Det kunde hänt er något ju.
- Det hände inget lillan sa Antonio mjukt och tog mig i sin famn. Vi mår bra allihopa ju.
- Ja men ändå. Herregud det är ju mitt fel, det är jag som utsatte er för fara.
- Älskling tyst nu.
- Det är sant ju, hade det inte varit för mig så hade ni aldrig hamnat i bråk .
- Nedira lyssna nu, jag älskar dig och jag gör allt för dig. Snälla sluta säga så där nu. Vi glömmer det bara. Jag tittade på ansikten runt mig och kände stor tacksamhet över att jag kände dem här människorna. Jag var överlycklig över att dem mådde bra .
- Jag älskar dig också älskling och er också brorsor sa jag och log mot dom. Tack för det ni gjorde för mig.
- Det var så lite så syrran flinade Roberto. Men vänta dig inte att vi ska göra det igen bara lade han till och fick oss andra att skratta.
- Nejdå , aldrig mer. Lova det sa jag och tittade mest på Antonio.
- Du är envis lillan.
- Ja det är jag när det gäller ditt liv älskling. Han log och kysste mig mjukt på läpparna.
- Samma här.
- Lova sa jag envist.
- Okej jag lovar sa han och skrattade.

En halvtimme senare kom Maria och Robertos tjej också. Antonio tog fram spelen och vi började spela och ha kul tillsammans igen. Det var länge sedan vi hade varit samlade allihopa så det kändes extra härligt att ha det så där igen.
Vi hade hållit ihop i två år nu och det var dem bästa åren någonsin. Allt blev precis som vanligt igen och vi lyckades glömma den där hemska kvällen och bara ha roligt tillsammans.

Författare:

Publicerat

Dela: