Jag, hon och han

”Gör det inte”, viskar Agnes i hennes öra.
”Snälla…” vädjar Agnes.
Men hon ignorerar henne, låtsas som att hon inte är där. Hon gör tvärtemot det Agnes säger och går mot dörren. Det enda som lyser upp det mörka rummet är ljuset från nyckelhålet. Hon drar in ett djupt andetag och rör vid dörrhandtaget med försiktighet. Precis innan hon ska trycka ner dörrhandtaget så vänder hon sig om, tittar på Agnes, hoppandes på att hon ska kunna se hennes ansikte i mörkret. Förgäves, mörkret visar inget annat än skuggor.
”Öppna inte…” viskar Agnes och sätter gråten i halsen.
Hon lyssnar inte. Utan öppnar dörren.

Inte ett enda löv på träden är grönt, alla är antingen lila, röda eller bruna. Hösten har satt sin prägel i oktober månad. Duggregnet träffar fönstret och glider sakta ner för fönsterutan. Hon tittar bara ut, säger ingenting. Betraktar världen utanför fönstret. Regndropparna som sipprar ner för fönsterutan har samma takt som tårarna som rinner ner för hennes kinder. Långsamma, rytmiska och okontrollbara. För ingen kan kontrollera vädret, precis som ingen kan kontrollera hennes tårar. Inte ens hon själv.

Han slår henne. Agnes tittar på. Det finns inget Agnes kan göra förutom att blunda, hoppandes på att det ska vara över snart men det är det inte. Snart är det Agnes tur. Agnes vet det, hon vet det.
”Snälla sluta”, vädjar hon gråtandes.
Han slutar inte. Istället river han upp hennes blus för andra gången idag. Smeker henne och riktar blicken mot Agnes. Han ler. Agnes skakar på huvudet, hoppandes på att bilden i huvudet snart ska försvinna. Att allt det här ska ta slut. Men det gör det inte.
Agnes skriker, skriker tills hon inte kan andas mer. Hon hyperventilerar så pass mycket att hon tuppar av. Han gör ingenting. Struntar i att Agnes har tuppat av, utan fortsätter med det han tänkt göra.

”God eftermiddag Isabelle”, kliver kvinnan fram in i rummet.
Isabelle vänder sig om och möter kvinnans obekanta ansikte. Isabelle reagerar inte utan nonchalerar kvinnans hälsning. Vänder sig om, tittar ut ur fönstret samtidigt som hon gungar lite lätt på gungstolen.
”Jag heter Nancy”, tittar hon prövandes på Isabelle som ignorerar hennes existens. Det är precis som hon inte är där, bortglömd.
”Du behöver inte vara rädd för mig”, försöker hon igen, förgäves.
”Jag vet inte om du vet detta…” börjar hon men avbryter sig själv, hoppandes på att Isabelle ska besvara hennes tappra försök. ”men jag är ny… och precis som dig har jag inte heller många vänner här… och jag vet ju att det är lunch nu… ska vi inte försöka äta tillsammans?” ler hon prövandes.
Isabelle vänder sig om och ger äntligen ifrån sig en reaktion. Hon säger ingenting utan skakar bara på huvudet. Nancy suckar för sig själv och rycker på axlarna.
”Äsch, jag behöver nog inte äta i alla fall, vi kan ju sitta här – du och jag.”


”Du måste äta”, säger Agnes och tittar vädjandes på henne.
Hon svarar inte.
”Du måste äta”, rör hon sig mot henne och sätter sig bredvid henne. Agnes tar upp smörgåsen som bara består av lite smör och matar henne lite lätt. Hon har ingen ork att äta själv. Men med Agnes hjälp blir livet lite lättare.
Agnes ser till så att hon äter hela smörgåsen. Sen börjar hon äta på sin egen smörgås, trots att orken i kroppen är så gott som borta så tvingar hon sig själv att ta ännu en tugga – för hennes skull. Inte sin egen. Utan hennes. Hon måste vara stark, för henne.
”Förlåt”, viskar hon till Agnes och sätter gråten i halsen.
”Det är inte ditt fel.”
Hon svarar inte utan tittar bara på Agnes, drar benen närmare mot kroppen och omfamnar sina knän. Hon lutar sig mot väggen och lägger huvudet mot knäna. Agnes säger inget mer utan tvingar i sig de sista tuggorna.

Nancy tittar på klockan, den är redan halv. En halvtimme har gått och Isabelle har inte ens försökt att inleda en konversation med henne. Nancy tittar ut genom fönstret och inser att hon, precis som Isabelle inte har någon här.
”Jag lämnar kvar maten, ifall du blir hungrig sen”, reser Nancy sig upp.
”Jag kommer att titta till dig lite senare, innan jag slutar”, ler hon mot Isabelle och börjar röra sig mot dörren.
”Tack”, viskar hon tyst för sig själv.
Men inte tyst nog, för Nancy hör henne, vänder sig om och ger henne ett varmt leende tillbaka.
”Du behöver inte tacka mig”, säger hon och går ut genom dörren.
Isabelle svarar inte utan reser sig från stolen och går mot sängen. Bredvid sängen står ett vitt nattduksbord med två lådor. Hon drar ut den första låda och tar fram ett fotografi på två små flickor. De ligger i gräset och håller om varandra. De är lyckliga, i den stunden var dem det. Hon torkar bort sina tårar och betraktar det gamla fotot hon haft sedan barnsben. Det är den enda bilden hon har kvar. Alla andra bilder förstördes.
Isabelle stryker tummen över den ena flickans ansikte, precis som om hennes beröring verkligen skulle kunna träffa flickan på bilden. Isabelle skakar på huvudet. Hur kan ett ynka fotografi kännas så varmt mot fingertopparna?
Hur mycket hon än vill så vet hon att i den här världen, den hon lever i, kommer de aldrig ses igen. Hon slänger sig bakåt i sängen och stirrar rätt upp i taket. Finns det ett liv efter döden? Frågar hon sig själv.

Han ler för sig själv innan han drar ner handtaget. Idag är det Agnes tur. Tanken gör honom galen. Det får honom att vilja rycka upp dörren, ta tag i henne och slita av henne kläderna. Men det gör han inte. Han behåller sitt lugn, kliver in i rummet och ler mot dem. De möter inte hans blick, tittar ner i golvet, hoppandes på att det snart ska vara över.
”Du är så vacker, vet du det, hjärtat?” Tittar han på Agnes, lägger handen precis nedanför hakan på henne, så att hennes blick möter hans.
Hon svarar inte honom. Det gör honom rasande.
”Svara mig för i helvete”, skriker han och smäller till henne på kinden.
Agnes faller mot golvet och drar handen över kinden.
”Vad har jag sagt om att inte svara mig”, skriker han åt båda två.
”Förlåt”, får hon ur sig.
Agnes säger ingenting, tittar inte ens på honom. Allt hon kan tänka på är hennes kokheta kind.
Agnes säger ingenting, tittar inte ens på honom. Han har lämnat ett avtryck på hennes ena kind. Allt Agnes kan tänka på är den kockheta smärtan som ges ifrån kinden. Precis då reser hon sig upp, springer mot Agnes och honom. Det första hon gör är att slå till honom hårt på ryggen.
”Låt henne vara”, skriker hon så halsen svider. Han knuffar bort henne och riktar uppmärksamheten mot Agnes istället.
”Res dig upp för i helvete”, rycker han tag i Agnes arm och drar upp henne från golvet.
Han släpar ut henne ur rummet.
”Nej!” Skriker hon.
”Släpp henne”, gråter hon.
Han slänger ut Agnes ur rummet och låser igen dörren.
”Gör inte illa henne”, skriker Agnes och bankar på dörren.
Men det finns inget Agnes kan göra. Han slår henne gång på gång och allt Agnes kan göra är att banka på dörren. Hjälplös.

”Hej igen”, ler Nancy när hon kliver in i rummet.
Isabelle tittar lite lätt upp och undrar vad klockan är. Hon reser lite lätt upp ur sängen och vänder blicken mot klockan som hänger på väggen. Halv fem. Hur kan det redan vara middag?
”Du var inte hungrig sist vi sågs, men jag antar att du är det nu?”
”Inte så vidare”, svarar Isabelle tillbaka.
Nancy går mot sängen och lägger brickan på det vita nattduksbordet.
”Hur kan du inte vara hungrig?” Tittar hon frågandes på Isabelle.
”Varför jobbar du här?” Tittar Isabelle frågandes på henne.
”För jag vill hjälpa människor.”
”Du kan inte hjälpa mig.”
”Varför inte?”
Isabelle svarar inte, utan sätter sig upp i sängen så att hon sitter bredvid Nancy. Hon sträcker fram fotot som hon hållit så nära brösten under tiden Nancy varit borta. Nancy tar emot fotot och betraktar bilden noggrant.
”Den är fin”, ler Nancy och tittar på Isabelle.
”Det var en fin dag”, ler hon tillbaka.
De säger ingenting på ett tag utan betraktar fotot i tystnad. Det är ingen jobbig tystnad, mer än avslappnad sådan.
”Jag började jobba här på grund av min mamma. Hon är nämligen psykolog och har framförallt hand om människor som lider av djupa depressioner. När jag var fyra så sa pappa alltid ’mamma räddar liv’ för det var ju det hon gjorde, såg till så folk inte tog livet av sig. Men när jag blev äldre så slutade pappa säga så. När jag skulle gå ut gymnasiet och välja högskola berättade jag för mamma att jag ville gå i samma fotspår som henne. Jag ville också rädda liv. Jag minns hennes reaktion än idag. Hennes ansikte blev lika vitt som nattduksbordet där. Hon var tyst och sa ingenting först. Det var som att hela hennes värld hade rasat samman och allt som fanns kvar var ångest. Hon sa ingenting på flera minuter och jag frågade aldrig vad det var. Tillslut mötte hon min blick och sa ’Nancy, alla liv går inte att rädda’. Jag minns att jag satt där och sa att alla liv visst gick att rädda. Men hon skakade på huvudet och sa att hälften av dem hon hade hand om tog livet av sig i alla fall. Att vad hon än sa till dem så valde de den andra vägen. Jag var helt förkrossad, jag trodde ju hon skulle vara stolt. Glad. Glad över att jag valt att bli som henne. Men det var hon inte. Hon sa att jag inte skulle gilla yrket efter ett tag och inse att vad jag än gjorde så var vissa individer förlorade. Jag kommer ihåg hur jag sa att det inte var sant. Att alla liv faktiskt går att rädda. Jag väntade aldrig på hennes svar utan stormade ut ur rummet, argsint och upp till mitt rum. Där och då, bestämde jag mig för att vissa henne, att alla liv faktiskt går att rädda. Även de med tankar som åskmoln, till och med dem. Ingen själ är förlorad, inte ens de med rakbladen i hand.”
Isabelle kämpar mot tårarna som satt sig fast i halsen. Det Nancy berättat för henne känns så äkta, så personligt. Så hon berättar också. Hur hon hamnade på psykiatrin. Från början till slut. Nancy lyssnar helhjärtat och kan inget annat än att känna medlidande med elva åriga Isabelle.
”Jag hade en gång en syster. Men hon finns inte mer. Det är hon på bilden…”


”Förtjänar vi det här?” Frågar hon Agnes.
Agnes skakar hastigt på huvudet och tittar rasande tillbaka på henne.
”Nej det gör vi inte! Det är inte vårt fel!”
”Men varför är vi kvar här? Varför gör inte någon någonting?”
”För det är bara vi som vet. Men jag tänker inte låta honom göra illa dig något mer, förstår du det?” Skriker Agnes bestämt mot henne.
Hon nickar bara och kryper in i Agnes famn. Agnes håller om henne tills tårarna slutar rinna ner för hennes rosenröda kinder. Sen börjar Agnes tänka. Tänka på hur hon ska få ut dem därifrån.
Agnes tittar sig omkring i rummet. Det ligger två madrasser på golvet i varsitt hörn och det finns inga fönster i det gamla källarrummet. Ingen som ser, ingen som hör, ingen som vet. Rummet har inga lampor i taket. Men vid Agnes sida av rummet finns det en liten lampa, en sådan som barn har när de rädda för mörker. Utan den finns det ingen belysning i rummet.
”Lyssna på mig”, säger Agnes till henne och möter hennes blick.
Hon nickar som svar och torkar bort en tår.
”Jag kommer att dra ut kontakten till lampan…”
”Nej det får du inte! Vi kommer omslukas av mörker”, avbryter hon henne.
”Var inte rädd för mörkret, jag kommer skydda dig. Jag kommer aldrig någonsin låta honom skada dig igen, förstår du det? Jag älskar dig. Innan jag drar ut kontakten vill jag att du ställer dig precis intill dörren, så att när dörren öppnas kan du bara springa iväg. Jag vill att du springer bort mot dörren och hittar hjälp medan jag tar hand om honom. Förstår du det? Du får inte misslyckas annars dör vi här.”
Hon skakar på huvudet och börjar gråta hysteriskt.
”Jag kan inte…”
”Jo det kan du. Du är starkare än vad du tror”, pussar hon henne på tinningen.
”Gör som jag säger”, Agnes drar med henne till dörren.
Hon kryper ner precis som Agnes sagt åt henne att göra, sen drar hon ut kontakten. Nu är de omslukade av mörker. Både på in- och utsidan. De säger ingenting, sitter där tysta i mörkret och väntar. Väntar på honom.
Efter ett x-antal timmar öppnas dörren och hon springer ut ur dörren precis som Agnes sagt åt henne att göra. Han jagar henne. Agnes skyndar sig efter med nattlampan i handen. Precis när han ska få tag i henne lyckas Agnes slå till honom med nattlampan i bakhuvudet. Han faller ner mot golvet med händerna för bakhuvudet.
”Helvete”, ryter han och vänder sig om.
Agnes fortsätter att slå. Ger henne en sista blick och skriker, ”Spring! Spring!”
Hon gör som Agnes säger och springer. Springer upp för trapporna, fram till källardörren. Hon rycker upp dörren och kommer in till hallen. Det är ljust. I bråkdelen av en sekund kan hon inte göra något annat än att stå där och betrakta ljuset hon inte sett på länge.
Lika hastigt som hon valt att stå där valde hon att lämna platsen. Så hon springer, upp för trapporna, upp mot dörren. Av ren panik lyckas hon inte låsa upp dörren. Så hon kämpar och tillslut får hon upp dörrhantaget. Hon vänder sig om, tittar mot källardörren med ångest. Agnes, hon kan inte lämna Agnes. Så hon springer tillbaka till källardörren.
”Agnes!” Skriker hon.
”Spring! Snälla spring”, gråter hon
Hon skakar på huvudet. Tårarna kan inte sluta rinna ner för hennes kinder. Men Agnes tvekar inte en sekund, utan ber henne springa, springa mot dörren bort till friheten. Så hon samlar all kraft och mod hon har i kroppen och springer. Springer för Agnes. Springer för att hon vet att om hon stannar kvar den en minut till kommer allt detta vara förgäves.
Allt hon lämnar kvar efter sig i den där äckliga källaren är Agnes. Det sista minnet av Agnes. Hur han sitter gränslad över henne, slår henne tills hennes sista andetag är tagna och hennes ansikte färgas lila.

”Är det din storasyster på bilden?” Frågar Nancy henne förtvivlat när hon är klar.
”Ja det är Agnes.”

Författare:

Publicerat

Dela: