Jag kommer verkligen sakna dig; en del ur en bok jag skriver

Ibland kunde hon önska att hon kunde gå tillbaka i tiden. Göra saker annorlunda. Säga något annat än vad hon sagt. För även om vissa minnen av tillfällen var fantastiska och fruktansvärda, fanns det ändå en del av henne som hade velat gå tillbaka. Mest för att uppleva det igen. Men också för att säga mer än hon hade gjort. Delat med sig av mer och kanske fått tillfället av hålla i sig en liten stund till. Även om det bara hade varit en extra minut. Hon tänkte ofta på stunderna hon haft med Lina. En gång hade de suttit i soffan inne i ett rum som låg längst med väggen i skolkorridoren. Hon hade precis haft en panikattack för något Om något som hon inte kunde minnas vad. Ofta kommer attackerna utan anledning men hon ville ändå minnas att hon denna gången haft en konkret anledning. Lina hade hittat henne ihopkrupen på golvet och lett henne in till rummet där hon suttit sig ner på mattan bredvid soffan. Hon hade lagt händerna om knäna som var uppdragna till hakan. Tankarna snurrade i huvudet och känslan av att vara jagad hade varit oerhört stark. Men Lina fanns där och klappade henne lugn på ryggen med hon malde på om hur rummet saknade en klocka och hur en filt skulle ha gjort det väldigt mysigare. Även fast linas kalla händer gav henne rysningar längst hela ryggraden kände hon ändå hur ett lugn spred sig i kroppen. Det kan ha varit attaraxen hon tagit tidigare men antagligen var det nog den en kombination med linas glada skratt och sarkastiska yttryck. Lina hade efter en lång tystnad - som börjat med att tröjärmen glidit upp och det beiga bandaget blottat sig runt handleden - frågat ”har du skadat dig?”. Hennes första tanke var att lina förstått att hon fortfarande skar sig och att hon nu ville bekräfta att det var det som befann sig under lagerna tyg runt armen. Men efter att hon vänt blicken åt andra hållet (mest av skam men också för att hon kände hur kinderna blev varma och inte ville att lina skulle se det) hade lina tillslut fortsatt ”inte med vilje va?”. Hon hade först blivit generad men sedan hade en våg av ilska sökt sig upp längst benen i kroppen. Såklart var det med vilja. lina visste ju om att det var något hon gjorde och hade gjort, ett bra tag. självklart hade hon ju inte sagt detta till lina ute bara fått ur sig ett svagt ”jo” samtidigt som hon försökte med ögonen förflytta sig längre bort ifrån skammen. ”Nej!” Hade lina utbrist men ändå smålett. Hon ville nog tro att det inte stämde men hon visste att lina förstod. När leendet försvunnit och lina antagligen (baserat på det faktum att hon givit ifrån sig en lång suck) förstått att det var av egen vilja frågade hon - denna gången tystare och mer försiktigt, som om hon försökte långsamt riva av ett plåster som suttit på huden alldeles för länge och som hon visste skulle svida - ”vad använde du?”. Hon tänkte på boken lina berättat om - som hon absolut inte enligt lina fick läsa men ändå gjort det. Hur huvudpersonen dämpade sin ångest med rakbladen. Hon försökte föreställa sig linas ansiktsuttryck när hon läste de meningarna av boken.

”Det jag alltid har använt, ett rakblad”. Hon viskade nästan och skammen var så tjock att hon där och då skulle ha kunnat skrika rakt ut, men hon gjorde såklart inte det.

”Nej. Du skojar. Säg att du skojar Enya” hade lina bedjande sagt tillbaka och vänt sig mot henne. Hon satt fortfarande kvar med ansiktet riktat bort från lina. Hon ville inte visa de röda fläckarna som började ta skepnad på kinderna. ”Jag skojar inte”. Efter detta följde en lång tystnad där båda deras tankar var så uppenbara att vem som helst som kommit in i rummet nästan skulle kunnat höra dem. Tystnaden var olidlig och av någon anledning kom hon att tänka på tiderna på Ringsjö. Hon mindes speciellt lektionerna hon spenderat ute i skolkorridorerna och hur tyst det hade varit. Det hade varit en skön tystnad. Till skillnad från den som befann sig i rummet med henne nu. Lyckligtvis avbröts tystnaden av ytterligare en fråga från lina. ”Hur långt upp går de?” Hon hade suttit handen vid slutet av deltoideus muskeln och sedan dragit handflatan hela vägen ner till handledens slut. Lina tittade perplext på henne och sedan armen. ”Jag har på hela benet också” sa hon men ångrade sig direkt för hon var rädd för vad lina skulle svara. lina sa inget utan satte istället händerna för ansiktet i några sekunder innan hon återfann sig. ”Vad skulle hända ifall du skär dig och svimmar och ingen är hemma?” Nu tittade lina henne rakt i ögonen utan att blinka. ”Jag vet inte” svarade hon tyst och vände blicken ner i knät. Lina suckade djupt och lutade sig bak med armarna korsade över bröstet. Där satt de - i vad som kändes som flera timmar men antagligen bara var någon minut - utan att säga någonting. Tankarna rusade vilt i huvudet. Vad skulle hon säga? Hur skulle hon bemöta detta? Uppenbarligen var Lina rädd men vad skulle få henne att förstå att det inte fanns något att vara rädd för. hon trodde inte att det fanns något. Hon kunde int heller lova Lina att sluta skada sig, för det skulle hon inte klara av att hålla. Hon funderar och smakade på orden. Efter ett tag bestämde hon sig för vad hon skulle säga men inte ifall hon skulle säga det. Rösterna i huvudet skrek på henne. Säg det. Fråga henne. hon samlade mot och en våg av känslor rusade upp genom magen och halsen innan de mötte tungan och hon spottade ur sig ”vad tänker du?”. Lina var tyst en stund och det såg ut som att hon såg framför sig en scen som skrämde henne. Verkligen gjorde henne avskräckt. ”Det vill du inte veta” sa lina och stirrade tomt ner mot de ljusblåa jeansen. Fortfarande med händerna korsade över bröstet. ”Det vill jag visst” svarade hon och försökte låta så hoppfull och glad så möjligt. När lina inte svarade flyttade hon närmare och la försiktigt huvudet på linas axel. Lina lyfte handen och smekte håret över öronen.

”Är du arg?” Frågade hon. Inte för att hon förväntade sig att Lina skulle vara det men hon ville utesluta de olika känslorna hon tidigare blivit bemött med och valde därför att ställa frågan även fast den lät dum.

”Varför skulle jag vara arg?” Svarade lina.
”Är du ledsen?” Fortsatte hon och checkade mentalt av de känslor lina uppenbarligen inte kände. Nu verkade koppen ha runnit över för lina. Lina besvarade frågan genom att luta sig fram, sätta armarna på knäna och täcka munnen och näsan med kupade handflator. Hon blundade men sa fortfarande inget. på linas kind kunde hon se hur en tår började rinna. En till och sedan flera stycken. Nu satt lina och grät. Hon var så häpen att hon inte visste vad hon skulle göra. Hon fick använda all sin kraft åt att flytta fokuset tillbaka till det faktum att hennes lärare satt och grät framför henne. Utan att veta ifall det var rätt, la hon armarna om lina och kinden mot hennes axel. ”Nu är det du som får trösta mig” sa lina och skrattade. Det var hjärtskärande att höra någon skratta samtidigt som de grät för att de var rädda att någon de bryr sig mycket om ska ta livet av sig. Det är sådana tillfällen som hon ibland kan minnas och vilja gå tillbaka till. Bara så att hon skulle kunna säga till Lina ”det är ingen fara. Jag är ledsen att jag inte kan sluta men jag lovar att jag inte kommer försvinna ifrån dig” även fast hon skulle veta att det inte var sant.

Författare:

Publicerat

Dela: