Jag levde när jag kom till Himlen

”13-årig flicka påkörd – omkom direkt”
Jag tycker jag förtjänar lite mer uppmärksamhet än den där lilla artikeln. Fast, egentligen, mitt liv kanske inte var så märkvärdigt. Jag menar, jag tog inte så mycket plats i den där världen. Det enda jag kommer ihåg är de här:
Jag var på väg hem från skolan. Jag skulle cykla till min kompis, Ana (Anastasia), och hjälpa henne att packa, hon skulle flytta. Men inte så långt, bara till ett annat hus i vårt område. Men bredvid våran skola ligger det en stor bilväg. Det kanske var ganska farligt att bygga en bilväg bredvid en skola som var full av skolbarn, men ingen hade blivit påkörd eller dött än så länge… Till den där dagen kom då jag skulle cykla till Ana. Jag stannade vid övergångstället och tittade om det kom några bilar. Det gjorde det inte så jag satte mig på cykeln och började cykla.
– ”Cat!” Hörde jag plötsligt någon skrika. Och innan jag hann vända mig om för att se vem som ropade på mig så fick jag syn på en bil som kom farande emot mig. Jag kände hur jag lyftes upp från cykeln och rullade upp på bilens motorhuv. Jag stannade med ansiktet ner i framrutan och det enda jag hann se innan jag rullade ner till marken igen var en man med ett väldigt oroligt ansiktsutryck som satt i framsätet. Jag såg hur min cykel låg förstörd bredvid mig och jag kände hur jag fick ont i ena benet och i huvudet. Det var ingen vanlig huvudvärk, det kändes som att jag hade slagit huvudet i något hårt. Det var förstås den asfalterade bilvägen men det visste inte jag. Och jag hade ju bara för några veckor sedan tyckt att jag var för gammal för att ha cykelhjälm. Men nu hade jag fått ett bevis för att 13-årignar behöver cykelhjälm även om det var flera år sedan som dom ramlade och slog sig. Mannen som satt i bilen som hade kört på mig steg ut ur bilen och sprang fram till mig och frågade var jag hade ont. Jag försökte svara men jag fick inte fram ett ord. Jag började få svårt att andas och några lärare som hade stått på skolgården och sett olyckan sprang fram och bad någon ringa efter en ambulans. Det hade nu bildats en kö bakom bilen som körde på mig och flera förare hade gått fram för att titta vad som hade hänt. Flera skolbarn hade också sett vad som hade hänt och dom började skrika och gråta eftersom ingen någonsin hade blivit påkörd och dött, men nu när det hände så blev det kaos. Jag hörde att ambulansen var på väg hit, men jag var inte säker på att den skulle hinna i tid. Det sved när jag andades och jag började bli yr. Jag började få svårt att hålla ögonen öppna och jag ville verkligen vanka upp och upptäcka att allt var en dröm. En lärare som hade sprungit fram till olycksplatsen efter olyckan satt sig bredvid mig, tog tag i min hand och sa att allt skulle bli bra igen och att jag skulle hålla ögonen öppna så att hon visste att jag var vaken. Men, jag orkade verkligen inte, jag ville bara hem. Ambulansen kom till slut, men den kom försent.
Det var då allt började… eller slutade. Jag tror faktiskt att jag fortsatte leva när jag dog. Då lyftes min själ upp från jorden och hamnade i himlen. I himlen finns det känslor och tankar. Jag kände hur jag saknade min familj och jag undrade hur dom hade det. Jag visste att dom saknade mig, fråga mig inte hur för det vet jag inte, jag bara vet. Men mina kompisar saknade mig inte, dom hade till och med glömt bort vad som hade hänt den där eftermiddagen. Alla utom Ana. Hon var hemma från skolan i några dagar efter olyckan. Ana och min familj var dom enda som kom på min begravning. Men, det var ju inte så konstigt, nästan inga andra kände mig och jag var inte så populär i skolan. Som jag skrev i början, jag tycker att jag förtjänar lite mer uppmärksamhet än den där lilla begravningen och artikeln i tidningen. Men livet gick vidare, både på jorden och i himlen. Ana blev kompis med en annan tjej i klassen, men hon blev aldrig lika bra vän med henne som hon blev med mig. Och min storebror, Tim, flyttade till New York och blev ihop med en tjej som han nu är förlovad med. Den första som besökte min grav efter begravningen, var Ana, som då var 15 år. Hon hade tagit med sig ett värmeljus, en ljuslykta och en bukett blommor som hon hade plockat från sin trådgård. Hon tände ljuset, la blommorna mot gravstenen och satte sig framför stenen.
– ”Cat, jag saknar dig” Sa Ana. ”Det finns ingen i hela världen som kan ersätta dig”
Det var allt jag behövde höra för att förstå att jag inte var liten och obetydlig för henne när jag levde på jorden. Men, hon sa något mer.
– ”Du är den bästa vän en människa någonsin kan önska sig”
Då förstod jag hur mycket jag betydde för henne. Hon var det enda som inte tyckte att jag var tyst och försiktig när jag levde. Jag är glad att hon såg mig när jag var osynlig hos alla andra. Eftersom det här inte är en saga så kan jag inte avsluta den med ”snipp, spapp, slut, så var sagan slut”. Men, jag kommer alltid känna vad Ana och min familj känner så om jag fortsätter skriva om hur livet gick vidare hos dom så kommer den här berättelsen bli väldigt lång Så låg att du inte har tid att läsa den och det vore ju synd. Men, jag kan skriva att Ana levde ett lyckligt liv och min familj besökte min grav ungefär en gång i månaden och berättade om hur deras liv gick vidare utan mig. Och att dom fortsatte älska mig fast jag var död.

Författare:

Publicerat

Dela: