Jag och allt och ingenting

Jag vet inte vad jag betyder för er, kan bara säga att jag är inte liten, det är världen som är stor. Vad ni än säger så är det så. Månen och stjärnorna ljuger aldrig och det var de som talade om det för mig. Och vad man än gör här i livet så blir det bara så att det verkar desperat, fast alla är nog väldigt desperata, iallafall alla dessa i min omgivning.


TV:n ljuger, dom dansar inte alls finast. VI dansade finast, jag och han. Fast ingen av oss kunde, det var det som vad det fina, det vackra.
Sånt som ingen ser. Det är det som är vackrast..

ETT - Jag och månen
Månen lyser upp staden när jag går hem på kvällarna, när det är helt mörkt så lyser månen upp. Månen har sett sånt som många andra inte sett, månen kan nog se vackerhet i allt och alla. Ja, månen kanske är det dom kallar för 'gud'? Jag tror inte på gud men jag tror på månen. Föresten är det sant att man inte kan styra sina känslor, och kan man det så är man övernaturlig, eller någonting i den stilen. Det går verkligen inte att styra sina känslor, det bara är så. Efter allt som har hänt så vet jag det, vet det bättre än många andra, tror jag. Jag skulle så gärna vilja berätta om allt, om att kärlek kan vara så lite och så osynligt och om att elaka kommentarer kan förstöra någons innre värld. En sådan värld som oftast är mycket viktigare än världen utanför. ( Fast jag tror att många redan vet själva )

TVÅ - Jag och stjärnorna
Stjärnorna tar efter månen, och även dom lär oss att leva. Alla människor har liksom stjärnorna en plats på himlen, när jag dör hoppas jag på att bli en stjärna, jag hoppas att jag gjort mig förtjänt av den platsen som en glittrande stjärna utan att behöva vart hjälte, 'SNÄLLA MÅNEN, GÖR MIG INTE TILL HJÄLTE, FÖR SÅDANA FALLER HÅRT'. Så kunde det vart, men för att hjälpa andra och visa sig stark så måste man kanske ibland ta till modet och kunna falla hårt. Och jag ska visa världen att jag inte är som alla andra, jag kan falla för andra, som en riktig stjärna, utan att vara hjälte. Jag har drömmar och ändå känns det som jag vill bort, inte dö kanske men, vill bort och vara för mig själv. Jag vill vara ifred och skriva på det som ska göra mig till en stjärna här i livet, för jag ska skriva en bok om kattmånen och katthimlens stjärnor. Det ska göra mig till en stjärna med fötterna på jorden som även ska bli stjärna som död, om det går.

TRE - Jag och döden
Ingen kan påstå att den inte är rädd för döden, alla människor är rädda för sånt de inte förstår. Kanske därför dom är rädda för mig, därför de undrar men inte riktigt vågar tänka efter eller fråga. De vet att jag kan, undrar vad det är för fel som gör att jag vägrar. Jag kanske är som döden, omöjlig att förstå? Men bara för att det kanske är så behöver ni inte slänga ord i bakhuvudet på mig och kasta sand i mina ögon. Det gör lika ont i mig som i er. DET SKADAR. Alla dör och alla är lika rädda, men det kanske är skönt att få bli ett med de andra stjärnorna, om det nu är så? Kanske är skönt att få vila för evigt med månen eller leka med planeterna. För upp kommer vi alla nog när vi dör, upp till evigheten. och jag önskar att jag intebehövde vara rädd. Fast ändå, det är nog bara som jag vill att det ska vara, alltn det här med upp i evigheten. För att jag brukar säga att 'allt blir vad man gör det till.' Och då kanske döden också blir vad man gör det till, eller blir vad man vill att det ska bli, vill du bli fri som en fågel kanske döden ger dig vingar och gåvan att flyga... Man vet aldrig säkert..

FYRA - Jag och livet
Livet är ingenting vi upplever, vi bara går igenom det och lever det, och det är skillnad. Och kärleken och vänskapen tillhör inte livet, det är bara gåvor vi får med livet, när livet startar och du för första gången öppnar ögonen. Som när du köper någonting och får grejor på köpet. Egentligen kanske vi är ett expriment, haha, eller bara en efterkommande generation av utomjordingar som jag alltid hoppats få träffa någon gång. Men jag tror, eller vet, att det är detsamma som döden, ingen förstår livet, därför är vi rädda för det också. Alltså är det inte bara döden som skrämmer oss. Och när jag som mest ville flytta, komma bort och börja om på nytt någon annanstans så lärde min mamma mig att Det är lika bra att se problemen i ögonen och ta itu med dom på rätt plats, det hjälper inte att bara springa ifrån dom, för dom fångar dig lika lätt på nästa ställe. Efter att hon sagt det kan jag kalla henne för någon slags idol, tror jag.

FEM - Jag och solen
Ah, solen är nog som en gåva när man har både livet och döden avklarat, då får man för första gången besöka solen och se den i ögonen. Kanske du då blir ett eldklot ? Vågar vi tro så? Jag vågar, precis som jag efter att jag träffat alla som verkligen betytt någonting vågade börja tro på änglar. Änglar och eldklot, kanske det är min andra tro, efter Kattmånen och stjärnvännerna ? Vem vet.. Och solen har lärt mig att folk är olika, men på vissa sätt är vi alla precis likadana. Det är faktiskt sant, solen har lärt mig, precis som månen lärt mig andra saker. Solen och månen kanske är bästa vänner, bra lärare eller helt enkelt ett par, och stjärnorna är deras ungar. Kanske himlen är en familj? Har du vågar tro så långt upp någongång, soldat?

SEX - Jag och allt och ingenting
Jag hade hoppats att det här kunde få kanske någon iallafall, att tänka efter. Vad är det egentligen vi tror? Någongång ska jag iallafall upp dit, till min familj bland stjärnorna, för som jag ser det nu är även stjärnorna, månen och solen min familj. Lika mycket familj som min mamma, min pappa och mina bröder.


Ah, ta tid på er när ni ska läsa det här, så att ni förstår.

Med kärlek / Liisa.

Skriven av: Liisa Ax. Kvist