Jag, var ändå inte jag.

Jag vet inte riktigt när det började, men jag har väl alltid känt mig annorlunda. Som att något var fel på mig. Jag kom väldigt dåligt överens med tjejerna, för jag visste allvarligt talat inte ens vad de sysslade med. Jag förstod inte varför dock-lekar var så kul, och hoppa hopprep vad bara för ansträngande. Jag lyckades aldrig lära mig det. Många barn har en bästa vän av samma kön, jag fick min bästa vän i trean och han var ju allt annat än tjej. Han var lite som mig, hade svårt att passa in och var inte riktigt som de andra pojkarna. Jag är glad att jag växte upp med honom. Trots hur alla andra höll på mot oss. Ni vet, retades, sjöng kärlekssånger om oss och liknande. Han insåg att han faktiskt var annorlunda när han var tolv. Bisexuell. Den första han blev kär i var en av hans nya klasskamrater. Egentligen förstår jag mig inte på andra människor. Han var ju kär, precis som alla andra kan bli. Det är inte heller alltid den andra personen känner likadant, men om det var en tjej som gillade en kille eller tvärt om, så var det inte alls samma ståhej som det var om man var kär i någon av samma kön. Kärlek är väl ändå kärlek? Eller?
Jag hade precis börjat förstå lite smått, vad det var med mig. Vad som var det stora felet med just mig. Jag sökte på internet, om att vara bisexuell och om att vara just som jag var, inte alls lik tjejerna i klassen. Men jag kände ändå att det inte riktigt passade in. Jag gav verkligen upp när alla fick reda på att Linus (min bästa vän) var kär i den nya killen. Jag tror nog aldrig att han hade haft det så svårt som då. Det var precis som i alla filmer. Killarna retade honom, puttades och tjejerna skrattade. Jag ville få dem att sluta, men jag vågade inte riktigt. När vi började i sjuan efter sommarlovet, så blev det ännu värre. Jag och Linus hade haft jätteroligt under sommaren, och han hade faktiskt börjat må bättre. Vi stötte inte på klasskamraterna så mycket, och han var inte så intresserad av internet. Han slapp dem under hela sommaren. Så när vi kom tillbaka till skolan igen, och alla riktigt såg hur glada vi var så kunde de inte låta bli att göra det värre för oss. Ja ni hörde rätt, oss. Denna gången var det inte bara Linus de var på. De gav sig på mig med. I flera månader fick jag höra ord som "lebba", "miffo", "cp", "luder", "äcklig" och liknande. Jag hade verkligen inte förstått hur Linus verkligen hade haft det under 6:an. Tänk om jag bara hade förstått och hjälpt honom.
Och nu, ja nu slog de honom. De jagade honom på rasterna och kastade stenar efter honom. När han skulle gå hem efter skolan så stod de utanför och väntade på honom. De sparkade honom i magen och slog honom på armarna, och Linus bara tog det. Han var rädd, vågade inte säga emot. Och jag? Jag ville inte utstå det han gjorde. Så jag drog mig undan. Jag såg honom varje dag, ledsen och förtvivlad. Jag såg honom blir slagen och jag lyssnade på alla glåpord de skrek åt honom. Och jag skämdes. Jag skämdes för att jag var så himla feg. Men jag visste inte vad jag skulle göra. Det blev för mycket press när jag själv började inse vad det egentligen var som var fel på mig. Vad som gjorde att jag och Linus hade kommit så bra överens under vår uppväxt. Han var annorlunda som mig, bara på ett annat sätt. Jag hade börjat få bröst, och min mens kom efter ett tag. När jag var mindre hade min kropp inte riktigt stört mig men nu när den verkligen började bli kvinnlig, så insåg jag. Det är inte tjej jag vill vara.
När det verkligen kom upp för mig, så var den enda jag kunde tänka mig prata med, Linus. Han visste hur jag kände, till en viss del. Han visste att det inte var något fel på mig, precis som att det inte var något fel på honom. Och han skulle förstå, hur det var att vara jag, precis som jag gick runt och förstod hur det var att vara han. Så jag sprang efter honom efter skolan en dag. Det var en av de få gångerna killarna i klassen inte hade tid att jaga honom. Jag kände till alla hans småvägar från sexan, alla stigar och alla omvägar. Så jag gick efter honom, sprang ikapp honom, men jag visste inte vad jag skulle säga. Jag gick där jämte honom, och var glad att han kunde gå hem ifred. Jag försökte visa att jag förstod, jag försökte visa att jag aldrig skulle lämna honom igen. Och han förstod. Han läste mig som han alltid hade gjort. Han kramade om min hand, och vi gick hem igen.
Det tog mig ett tag innan jag vågade erkänna för alla andra vem jag var. Utan Linus hade det nog inte gått. Han var med när jag berättade för mina föräldrar, som var väldigt stöttande, och han var med och valde ut kläder som jag faktiskt tyckte om att gå i. Kläder från pojkavdelningen. Han stöttade mig första dagen jag valde att visa skolan den nya jag, den riktiga jag. Med kortklippt brunt hår och örhänge i endast ena örat, samt säckiga jeans och en t-shirt, gick jag igenom korridorerna. De andra slutade väl inte riktigt, men jag och Linus slutade inte finnas där för varandra. Vi sa ifrån, vi sa nej, och vi sa vilka vi egentligen var.

Författare:

Publicerat

Dela: