Jag vill bara skrika

Hon öppnade ögonen, sakta. Hon vred sig ett halvt varv i sängen så att hon låg med ryggen mot väggen. Hon blundade igen och försökte förtvivlat somna innan de kom. De, tankarna. Men det dröjde bara några sekunder innan hennes ögon var öppna igen. De där ögonen, de som såg men aldrig syntes. Hon hade nog aldrig missat något i hela sitt liv, hon var överallt och såg allting, varenda skiftning i folks ansiktsuttryck och ändå kunde nog ingen säga riktigt vem hon var, hon var bara där, det var lika självklart som presenter på julafton. Men vem var hon? Vilken var hennes ögonfärg? Vilket var hennes favoritdjur? Hon var den som såg men aldrig sågs. Hon var den som lyssnade men som aldrig blev lyssnad på. Hon var den som märkte men aldrig märktes. Hon suckade, hur mycket smärta hade hon inte haft i sitt liv? Hur många nätter hade hon inte gråtit sig till sömns? Men oavsett vad gick hon upp på morgonen, log och sa förståndiga saker, gjorde vad folk förväntade sig, men sen, sen när hon var ensam om natten, då kom de, tankarna på att somna och aldrig vakna upp igen, skära upp handlederna och inte behöva bry sig mer. Det som ingen märkte om dagarna, att hon inte åt, att ögonen var livlösa, det fick sin förklaring då. Hon litade inte på någon, ingen visste, folk som brydde sig var jobbiga, att de alltid måste lägga sig i! Hon som bara försökte sköta sitt! Ibland ville hon bara skrika åt folk att inte bry sig mer, kunde de inte fatta att hon inte behövde deras hjälp?! Hon blundade med tårar brännande bakom ögonlocken. Hon andades och kände den välbekanta smärtan i halsen, den som kom när hon försökte hålla tillbaka tårarna. Hon slappnade av och lät dem komma, lät dem rinna ljudlöst en lång stund medans hon tänkte över sitt liv en gång till. Hon hatade det, med hela sin själ hatade hon livet, livet och sig själv. Hon som skapade den här röran. Tårarna fortsatte rinna tills hon blinkade bestämt några gånger och stängde ögonen. Stängde ögonen och somnade av utmattning. Men någonstans i sitt undermedvetna visste hon att det inte var över, det skulle aldrig vara över…

En dag kanske hon skulle kunna leva i harmoni med det förflutna, till dess skulle hon få gråta sig till sömns.

Skriven av: A. Andersson