Jag vill inte leva!

Vinden som svepte in från söder var ljummen och mild. Solen höll just på att försvinna bakom hustaken och färgade hela staden i ett mjukt orange-rosa sken. Linny satt ensam på taket på ett av höghusen och såg mot horisonten. Långt nedanför henne brusade bilar, människor gick i stora strömmar längst trottoarerna, ungdomar som kom åkandes på skateboard, cyklister, folk som pratade i mobil, mammor med barn, gamla tanter, gubbar och några som rastade hunden innan kvällsfriden skulle sänkas över staden. Linny strök en slinga av sitt röda hår ur ansiktet. Hon visste att den svarta kajalen hade runnit längst kinderna på henne, men hon brydde sig inte speciellt mycket. Vem hade hon att göra sig fin inför? Det fanns ingen som älskade henne, och ingen skulle börja göra det heller. Hennes pappa var död, hennes kraftigt alkoholiserade mamma brydde sig bara om sig själv, och Linny hade varken syskon eller vänner. Vad hade hon för anledning att leva över huvud taget? Linny torkade sig på kinderna. Hennes handflator färgades gråa av sminket. Hon reste sig och gick fram till kanten av hustaket. Det var långt ner, nästan fyrtio våningar. Linny tittade ner på sig själv. Efter att ha suttit ner i nästan tre timmar satt kläderna allt annat än bekvämt, Linny vred det mörkröda linnet tillrätta och borstade av sina trasiga och slitna jeans som tyngdes ner av kedjorna på hennes höft. Linnys handleder pryddes av mängder med armband i olika färger, kedjor och hårsnoddar. Linny rättade till sina halsband och ringarna med darriga fingrar. Hon kände sig nervös. Linny höjde blicken och tittade ut över staden igen, medans hon frånvarande skrapade på det svarta nagellacket. Linny stod där, och tänkte tillbaka på allt som hon gjort i livet. Alla gånger hon trotsat sin mamma, speciellt de gångerna när hon hade gått och piercat sig. En gång i ögonbrynet, en i näsan, en i läppen, och kanske tio gånger i öronen. Linny visste att många tyckte hon var ful, att hon såg ovårdad ut. men vad brydde hon sig om det? Vinden tog tag i hennes hår. Linny slöt ögonen. Det kändes som om hennes hjärta skulle spricka, men det var inte av någon glädje alls. Det var av sorg. Linny tog ett djupt andetag, och sedan grep hon tag i en massiv järnpinne som satt fast i taket bredvid henne. Hon stödde sig på den och klättrade upp på den drygt meterhöga kanten som löpte runt hela taket, antagligen för att hindra folk från att göra det hon tänkte göra av misstag. Linny tittade ner. Svindeln tog tag i henne men hon stod kvar. Nedanför susade bilarna förbi. Om hon hoppade lite utåt skulle hon hamna i gatan. Det var ju inte speciellt bra att hamna bland allt folk på trottoaren…
Tårarna gjorde det svårt för henne att se. Linny kollade ner på sina slitna converse som stack fram under jeanskanten. Sedan höjde hon beslutsamt huvudet, slöt ögonen, och släppte pinnen. Men hon hoppade inte. Inte riktigt än…
- Får du inte svindel där uppe på kanten? Linnys hjärta tog ett smärtsamt skutt. Hon tog snabbt tag i järnpinnen igen och vände sig om. Vid luckan som ledde upp till taket stod det en kille som såg ut att vara i hennes egen ålder. Han hade halvlångt brunt hår, stora byxor med häng och en mörkt grön t-shirt. Han hade en ryggsäck och under armen bar han en gul skateboard. Liksom Linny hade han också ett par slitna converse på fötterna.
- Gå härifrån. Sade Linny till killen. Han rörde sig inte.
- Följer du med isåfall? Frågade han och lade huvudet på sned.
- Nej. Sade Linny.
- Isåfall stannar jag helst. Sade killen och släppte skateboarden på marken varpå han körde ner händerna i fickorna. Linny stod stilla ovanpå kanten. Hon visste inte vad hon skulle göra eller säga. Efter en pinsamt tyst minut tog killen till orda igen.
- Vad är det som har hänt?
- Vad snackar du om? Sade Linny.
- Tjaa jag antar att du inte står där uppe för att beundra utsikten, eller hur? Sade killen med ett snett leende. Linny log inte tillbaka.
- Gå härifrån. Sade hon igen.
- Nej. Svarade killen enkelt. Linny blev arg.
- Varför kan du inte lämna mig ifred?! Jag vet inte ens vem du är! Sade hon med hög röst.
- Jag heter Liam, och jag kan inte gå för jag vill inte ha på mitt samvete att en fin tjej i min egen ålder hoppade från ett hustak när jag kunde ha stoppat henne.
- Du kan inte rädda mig. Svarade Linny. – Jag har inget att leva för ändå.
- Det är klart att du har. Sade Liam. – Tänk på alla som kommer att sakna dig!
- Som vilka då? Sade Linny medans en ensam tår kröp nerför hennes kind. – Vilka kommer att sakna mig? Min döda pappa? Min alkoholist till morsa som bara bryr sig om sig själv? Eller kanske min morsas gamla ragg som sitter inne på livstid för att han langat knark och sedan mördat en snubbe utan anledning? Jaa, de kanske kommer sakna mig, eller hur?! Linny märkte först nu hur hon grät obehärskat och hur hög hennes röst var. Liam såg inte alls glad ut längre. Han sänkte blicken.
- Förlåt mig. Sade han. – Det var dumt av mig… men jag tycker fortfarande att du skall komma ner. Jag vet att du inte vill hoppa igentligen. Linny höll hårt om järnpinnen. Hon visste inte vad hon skulle ta sig till. En del av henne ville släppa pinnen och bara falla mot marken och få slut på allt. Men en annan del av henne sade emot. Den delen som längtade efter fast mark under fötterna. Den delen som visste att döden inte skulle lösa allt. Den delen som faktiskt ville följa med Liam…
Linny tog några trevande steg fram mot Liam. Han log sitt sneda leende igen.
- Vill du gå med på en promenad? Linny nickade mot honom. Först nu slog det henne hur söt han faktiskt var. Hans hår verkade ostyrigt eftersom det hela tiden ramlade fram i ansiktet på honom och fick honom att dra det bakåt med handen, helt utan att han tänkte på vad han gjorde. han var troligtvis ganska van vid det. Liam och Linny tog hissen ner, och när de stod där inne sade ingen utav dem någonting. När dom äntligen trädde ut på gatan utanför huset stannade Linny och såg sig omkring. Innerst inne var hon faktiskt glad att Liam hade kommit, annars hade hon troligtvis inte stått här nu…

Liam och Linny gick tysta en stund. Som om de redan hade en tyst överenskommelse styrde de båda stegen mot parken. Såhär i skymningen var det underbart att vandra på de svagt belysta grusvägarna bland träden. Efter en stund stannade Liam vid en parkbänk.
- Vill du sitta ner? Frågade han. Linny nickade och slog sig ner. Liam släppte ner sig skateboard på marken och satte sig ner. Han tittade på Linny.
- Du har väldigt fina ögon. Sade han. Linny tittade förvånat upp. Sedan rodnade hon.
- Det har faktiskt du också. Sade hon. Liam hade verkligen fina, nötbruna ögon. Liam flinade.
- Men dom funkar inte speciellt bra. Linny höjde förvånat ögonbrynen när Liam höjde ena handen och petade sig i ögat.
- Vad gör du?
- Kolla. Sade Liam. På hans finger satt det en liten glänsande kupa. – Jag föredrar linser framför glasögon. Sade han. Linny skrattade medans han satte tillbaka linsen igen. Plötsligt kom Linny på sig själv med att sitta och le stort. Hur länge sedan var det egentligen som hon hade varit riktigt glad?
- Tack. Sade hon.
- För vadå? Linny såg på Liam.
- För att du hindrade mig. Jag vet inte vad som flög i mig där uppe. Egentligen ville jag inte hoppa…
- Jag förstår. Sade Liam. Det blev tyst igen.
- Jag borde nog gå hem. Sade Linny efter en stund. Hon reste sig.
- Vänta! Sade Liam. Han trollade fram en lapp och en penna. Han skrev ner ett nummer.
- Mitt mobilnummer. Sade han och räckte lappen mot Linny. Hon sänkte blicken och rodnade igen.
- Vi har ingen telefon…
- Åh… Sade Liam och sänkte lappen.
- Vänta lite. Linny tog lappen och pennan ur handen på honom och skrev. – Min adress. Sade Linny med ett litet leende. – Om du vill något så lägg en lapp i brevlådan eller nåt sånt. Bäst att inte knacka på… för din egen skull. Liam tog emot lappen.
- Tack. Sade han med ett litet leende.
- Hejdå. Sade Linny och vände sig långsamt.
- Du! Sade Liam plötsligt och tog tag i hennes arm. – Du har inte sagt vad du heter! Linny log.
- Jag heter Linny. Sade hon.
- Linny…. Det vad väldigt fint. Sade Liam och släppte hennes arm.
- Hejdå Liam. Sade Linny och vände sig om igen.
- God natt Linny. Sade Liam. - Vi ses! Ropade han sedan efter henne när Linny hade börjat gå. Linny vände sig om medans hon gick och vinkade mot honom. sedan vände hon leende blicken framåt igen.
- Det hoppas jag verkligen. Sade hon tyst till sig själv.

Det lilla leende som Linny hade burit på ända sedan parken försvann fortare än fort när hon öppnade den knakande ytterdörren till sitt hus. En äcklig lukt av sprit och cigaretter slog emot henne och fick henne nästan att vända om igen.
- Jag är hemma nu. Ropade Linny och stängde dörren. Ingen svarade. Plötsligt hörde hon stapplande steg över golvet, och Linnys mamma, Angela, dök upp i hallen. Hennes ovårdad råttfärgade hår hängde framför hennes gråa ansikte. Trots att hon lutade sig mot dörrkarmen kunde hon knappt stå upp utan att vingla. Hon var mycket full.
- Vart fan har du varit? Sade hon sluddrigt.
- Ute. Jag var med en kille. Svarade Linny medans hon sparkade av sig skorna. Angela spände sina darriga ögon i sin dotter.
- Vad har jag sagt till dig om att träffa killar på kvällarna?! Gapade hon plötsligt och vinglade ännu mera. – Du ska vara hemma och hjälpa mig, inte springa med massa pojkuslingar! Angela stapplade fram och grep tag i Linnys linne. – Och ta på dig lite kläder! Du ser ut som en slampa!
- Släpp mig ditt äckel! Skrek Linny och vred sig fri från sin mammas grepp. Linny rusade uppför trappan till sitt lilla rum. Tårarna strömmade nerför hennes kinder igen. Kippandes efter andan sjönk hon ner på sin säng och begravde huvudet i händerna. Hennes axlar skakade våldsamt av ansträngningen att gråta tyst. En kort stund hade hon varit glad att hon var i livet, men nu ångrade hon nästan att hon inte hade hoppat. Linny såg sig omkring. Hon kände sig som en brottsling, fängslad i sitt eget rum. Hon måste ta sig ut!
Linny öppnade fönstret och kollade ner. Det var inte alls långt om man jämförde med vad hon hade sett idag. Linny klättrade smidigt ut genom fönstret och använde stuprännan för att ta sig ner till marken. När hon hade mark under fötterna smög hon fram till dörren, öppnade den ljudlöst, snappade åt sig sina skor och stängde dörren lika tyst. När hon hade tagit på sig skorna började hon springa. Linny hoppade över staketet som löpte runt trädgården och sprang bort.
Innan hon visste order av hade Linnys fötter fört henne rakt tillbaka till parken. Hon saktade ner men gick istället med rasande fart tillbaka till bänken som hon Liam hade suttit på. Hon rundade ett träd, och där var bänken. Men det låg någon på den. Linny rynkade ögonbrynen när hon tittade närmare på personen. Det såg ju ut som…
- Liam?
- Linny? Sade Liam och satte sig hastigt upp. – Vad gör du här?
- Vad gör du själv här? Sade Linny. Liam flinade mot henne.
- Kollar på stjärnorna. Sade han och pekade upp i himmelen. Linny tittade upp. Himmelen var nästan svart, och överströdd med lysande små prickar och en stor halvmåne. Det var faktiskt riktigt fint.
- Du är knasig. Sade Linny och satte sig ner bredvid Liam på bänken.
- Så? Vad gör du här nu? Sade Liam och tittade på henne. Linny suckade tungt, sänkte huvudet, och berättade vad som hade hänt.
- Du kan sova hos mig om du vill. Sade Liam när Linny hade berättat klart. – Mina föräldrar är hos farmor och farfar nu när det är lov. Dom kommer inte hem förens om fem dagar eller så. Linny kollade på Liam.
- Är der säkert att jag kan det? Liam nickade.
- Det blir kul! Sade han sedan och hoppade upp varpå han grep Linnys händer och drog upp henne på benen. De började gå mot stadens yttre del. Här låg det fina, välvårdade hus med trädgårdar och glänsande bilar på uppfarterna. Linny såg det nästan som ett drömland. Att bara en välskött gata kunde vara så fint i hennes ögon. Liam lade ner sin skateboard på marken, ställde sig på den och sparkade ifrån lite så att han gled jämsides med Linny. Hon tittade på honom.
- Kan du några tricks? Frågade hon sedan. Liam tittade tillbaka på henne.
- Jag är inte så bra….
- Äh ge dig! sade Linny och skrattade. – Visa mig nu. Liam funderade ett ögonblick, men sedan sparkade han upp mer fart, styrde bort till trottoarkanten, och gjorde ett hopp upp på den medans han lät brädan snurra ett varv innan han landade på den och åkte en meter innan han gjorde samma sak ner igen.
- Jag är inte så bra… Härmade Linny med fjantigt tillgjord röst och grimaserade. Liam åkte mot henne medans han flinade brett.
- Käft med dig.

Liams hus kunde sammanfattas med ett enda ord. Mysigt! Hallen var ganska liten, men sedan kom man rakt in i ett stort och öppet vardagsrum med vita, mjuka soffor och fotöljer som stod vända mot en öppen spis. På ena väggen satt det en storbildsteve och det fanns även en stereo. Till höger om vardagsrummet låg köket. Det var modernt och fräscht. Sedan fanns det en stor veranda utanför, med solstolar och en grill. Trädgården hade en liten damm och flera träd. Linny bara gapade dumt när hon snurrade omkring på undervåningen och kollade på allt medans Liam gick efter med sitt sneda leende på läpparna. Övervåningen var minst lika spektakulär. Det fanns tre sovrum, Liams, hans föräldrars och ett till Liams lillebror Daniel som var med hans föräldrar hos Liams farmor och farfar. Liams rum var täckt av planscher och gamla skateboardar. Han hade en stor säng, en soffa och en dator. Annars var det ganska tomt.
- Jag är inte här inne så ofta. Det är nästan bara när jag sover.
- Om jag hade ett sånt här rum, så skulle jag kunna stanna här för all framtid. Sade Linny. Liam verkade inte veta vad han skulle säga, så han blev tyst. Linny kollade runt på Liams saker.
- Tycker du att jag är konstig? Frågade Linny plötsligt. Liam tittade förvånat upp.
- Va?
- För att jag tänkte hoppa? Liam skruvade lite på sig.
- Inte konstig… sade Liam. – Jag tycker mest synd om dig. Linny rynkade ihop ögonbrynen.
- Gör inte det. Det är mitt problem, inte ditt. Liam blev tyst igen. Sedan kollade han på sin klocka.
- Det är ganska sent. Sade han. – Vart vill du sova?
Både Linny och Liam sov nere i varsin soffa. Linny trodde nästan hon hade kommit till himmelriket. En mjuk softa som faktiskt doftade gott, en mjuk kudde och ett varmt täcke ovanpå sig. Det hade hon nog inte upplevt sedan hennes pappa dog. Innan hade allt varit bra. Men när han gick bort… då hade det bara gått neråt. Hennes mamma hade tappat kontrollen helt på sitt drickande, Linny fick svårare i skolan men hade då ingen som kunde hjälpa henne. Allt eftersom Linny började se mer och mer ovårdad ut samtidigt som hon blev mer inåtdragen började hennes dåvarande vänner sluta umgås med henne. Dom tittade bort när dom såg henne i korridoren. Istället för att hjälpa sin kompis när hon behövde det som mest, så vände dom ryggen mot henne… Linny kollade mot Liam. Han sov djupt. Linny slank ur soffan och tassade bort mot toaletten medans hon torkade kinderna med baksidan av handen.

När morgonen kom vaknade Linny tidigt. Hon låg kvar och tänkte ända tills Liam vaknade. Han gäspade stort och sträckte på sig.
- Frukost? Sade han medans han kliade sig i huvudet så att håret blev ännu ruffsigare än det redan var. Linny nickade. En stund senare hade dom dukat fram ägg, rostat bröd, sylt, mjölk och flingor. Det vattnades i munnen på Linny. Inte ens riktig frukost fick hon när hon var hemma. Hemma… Linny undrade hur det skulle bli när hon kom hem. Angela skulle troligtvis få ett av sina utbrott.
- Vill du hänga med bort till skateparken sedan? Frågade Liam medans han skalade ett ägg. Linny kollade upp. Tanken på att gå hem flög iväg som en papperslapp i höstvinden.
- Visst! Sade hon. Liam log.
- Alla mina polare kommer vara där. Du kommer nog tycka om dom. Kevin kan i och för sig vara lite knäpp ibland, men du överlever nog. Linny flinade ner i sin tallrik med flingor.
- Det gör jag nog.
Linny slog sig ner på en bänk i solljuset medans Liam slöt sig till sina vänner och de började åka runt i parken och trixa med sina skateboards. Linny beundrade deras skicklighet när dom hoppade över saker, gled på räcken eller fick brädan att snurra flera varv i luften innan de landade på den igen. Linny såg hur Kevin, som var en lång och smal kille med tuppkam, stannade bredvid Liam och sade någonting, varpå han nickade åt hennes håll. Linny såg hur Kevin flinade brett och tittade på Liam. Liam himlade med ögonen innan han knuffade till Kevin, hoppade upp på brädan och åkte iväg. Efter en ganska lång stund började Linny bita nervöst på naglarna. Hon visste att hon borde gå hem. Hennes mamma skulle visserligen vara på allt annat än bra humör, men vad hade hon för val? Linny reste sig och vinkade till sig Liam. Han åkte fram mot henne och hoppade över en omkullvält soptunna på vägen dig.
- Vad är det?
- Jag måste gå hem nu… sade Linny och kollade ner. Liam lade huvudet på sned.
- Okej… men vi ses igen eller? Linny nickade.
- Visst. Hejdå. Liam vinkade mot henne när Linny vände och gick därifrån med tunga steg.

Linny höll sig undan från sin mamma hela den dagen. Hon satt inne på sitt rum och försökte desperat att fördriva tiden. Tio dagbokssidor senare började det äntligen skymma. Linny hörde att Angela kom uppför trappan och gick med tunga steg mot sitt sovrum i änden av korridoren utanför. Linny höll nästan andan medans hon spänt lyssnade till ljuden som kom från Angela. När sovrumsdörren äntligen smällde igen, och Linny kunde höra att Angela ramlade ner i den knakande sängen satte hon ljudlöst ner fötterna i golvet. Hon smög sig sakta fram till fönstret och öppnade det försiktigt. Precis som förra gången använde hon stuprännan för att ta sig ner till marken och gick sedan raskt över den leriga gräsmattan och kom ut på vägen. Först nu kom Linny på att hon bara hade strumpor på fötterna. Hon vände sig om och kollade på huset. Det var alldeles för riskabelt att försöka hämta skorna. Angela kanske hade hört när Linny klättrat ner, så det var bäst att försvinna fort. Så Linny fortsatte att gå, utan skor. Det var ju trots allt sommar så det var varmt och skönt ute. Linny såg som omkring. Inte en människa syntes till. Vart skulle hon gå? Det fanns inte många ställen där man kunde få vara helt ensam, så Linny valde det vanliga; parken.
Fullmånen lyste drömskt upp grusvägarna och träden kastade skuggor över marken. Linnys hjärta svällde. Det kändes nästan som om hon var ute på landet. Det var länge sedan hon hade varit utanför staden. Hennes farbror bodde några mil från staden, ute på landbygden i ett mysigt vitt hus och han ägde två hästar, några får och flera hönor. Linny och hennes pappa hade varit och hälsat på några gånger när hon var mindre. Då hade hon fått rida på hästarna, mata hönsen och kramat de ulliga små lammen. Linny log mot sina minnen. Det kunde nog vara hennes högsta dröm just nu. Få bo i ett mysigt litet hus på landet, med djur och natur runt omkring sig. Men sedan bleknade Linnys leende. Hur skulle hon någonsin kunna uppnå den drömmen? Hon skulle aldrig ha råd att gå på någon högre skola, så någon bra utbildning skulle hon aldrig få, och vad skulle hon då jobba med och tjäna pengar ifrån? ”Jag får la bo i vårt sketna hus resten av livet.” Tänkte Linny, och nu var all glädje som bortblåst. Linny orkade plötsligt inte gå mera. Hennes ben värkte, men det var inte av trötthet. Hon var så förtvivlad att hon inte orkade gå. Linny satte sig tungt ner vid ett träd och drog upp benen mot magen. Hon lutade pannan mot knäna och slöt ögonen. Var hennes liv verkligen värt att leva? Linny lade sig ner i det doftande gräset. Det sista hon tänkte på innan hon somnade, var Liam.

- Linny? Vad pysslar du med egentligen? Linny kände hur någon försiktigt skakade hennes axel. Plötsligt klarvaken satte hos sig hastig upp och såg sig om med suddig blick. Liam satt framför henne med benen i kors och ett snett leende på läpparna.
- Föredrar du hård mark framför mjuk säng nu också? Sade Liam när Linny gnuggade sig i ögonen. Hon tittade på honom.
- Min säng är inte mjuk. Och om du hade sett mitt hus hade du nog också föredragit parken. Liam skruvade lite på sig och tittade ner.
- Förl..
- Säg inte förlåt. Sade Linny och puffade till hans knä. – Det gör ingenting. Liam tittade upp och log lite igen.
- Fryser du inte? Sade han sedan och lade han på Linnys iskalla arm. Hon hade bara linne på sig. Linny log svagt.
- Det har jag inte ens tänkt på. Liam drog ner dragkedjan på sin egen luvtröja, drog av sig den och gav den till Linny.
- Jag är redan varm. Försäkrade han henne.
- Liam ge dig. Jag klarar mig.
- Det gör du inte alls det. Sade Liam bestämt och slängde tröjan över axlarna på Linny. Hon tittade på honom. Tröjan var faktiskt väldigt varm och skön, så hon tog på sig den och drog upp dragkedjan en bit.
- Tack. Sade hon sedan. Liam log brett mot henne.
- Ska vi hitta på något? Sade han sedan och reste sig upp med sin skateboard under armen. Linny tittade upp på honom.
- Visst. Sade hon. Liam hjälpte henne upp på fötter, och dom började vandra genom parken.
- Va i…. Du har ju inga skor! Utropade Liam plötsligt. Linny tittade ner på sina strumpor.
- Jag klättrade ut genom fönster igår… så skorna är i huset. Sade Linny och rodnade. Det kändes pinsamt att prata om att hon var tvungen att rymma genom fönster på kvällarna. Men Liam sade ingenting om det. Han bara tittade medlidsamt på henne.
Liam och Linny vandrade längst trottoaren. De var påväg mot ett mysigt litet café som låg en bit därifrån. Liam nynnade lågt på en låt, medans Linny gick och tittade ner på sina smått leriga och smutsiga strumpor. Det vanliga bruset i staden började ta form, de som ägde affärer ställde ut skyltar och morgonrastningen av hundarna kom igång. Linny tänkte som vanligt på vad Angela skulle säga när hon visade sig hemma. Det skulle inte bli vackert. Hon skulle ha tur ifall hon slapp undan Angelas slag. Det hade hänt många gånger förut att Angela hade slagit henne när hon kom hem för sent, eller bara gjorde någonting olämpligt. Linny hade till och med ett ärr på halsen, som ett minne av Angelas vrede. Men kanske skulle hon….
- Linny akta dig! Ropade Liam plötsligt och väckte Linny ur sina funderingar. Linny hann inte reagera innan Liam grep tag i hennes hand och drog henne åt sidan. Linny tappade balansen, men Liam fångade henne. Hon tittade upp i precis samma stund som en kille på moped flög förbi i alldeles för hög hastighet.
- Idiot! Ropade Liam efter mopedkillen. Linnys hjärta bankade i bröstet på henne. Hur kunde hon vara så dum att hon inte kollade vart hon gick. Det kunde ha slutat illa.
- Är du okej? Frågade Liam. Linny nickade. Sedan rodnade hon. Liam höll fortfarande i hennes hand, men hon drog sig inte loss. Det kändes tryggt att hålla i honom. Liam däremot visade inga känslor. Han började gå ingen med Linny i handen och fortsatte snart att nynna på sin lilla låt. Linny kunde inte hejda ett leende. Hon hade inte känt Liam länge, men tyckte redan väldigt bra om honom. Han var nog precis tvärt emot hon själv, glad och energifylld, utan bekymmer och hade ett bra liv. Linny kramade om Liams hand lite hårdare. För en sekund slutade Liam att nynna, och kollade på Linny, men när hon mötte hans blick vred han hastigt tillbaka huvudet och började nynna igen. Fast nu var det inte samma låt…

Linny och Liam trädde in på cafét. Mannen bakom disken log mot dem och hälsade dem välkomna. Men sedan fick han syn på Linnys fötter. Hans leende bleknade lite, men han sade ingenting. De slog sig ner vid ett litet runt bord precis vid fönstret.
- Vad vill du äta? Frågade Liam och studerade en meny som låg på bordet.
- Jag har inga pengar… sade Linny.
- Men det har jag. Sade Liam och sköt över menyn till Linny.
- Men… började hon, men Liam tystade henne med en blick.
- Vad vill du ha? Frågade han sedan igen, lite bestämdare denna gången. Linny log svagt mot honom och tittade sedan ner på menyn.
När maten stod framför dem på bordet började Linnys tomma magen att knorra högt. Liam skrattade.
- Det verkar som det åskar idag. Sade han. Linny log ner i gröten innan hon tog upp skeden och började sleva i sig maten.
Linny och Liam åt färdigt och lämnade sedan cafét igen.
- Vart ska vi bege oss nu då? Sade Linny. Liam ryckte lite på axlarna.
- Till parken kanske? Man kan sitta och bada fötterna i sjön, det är jätte skönt! Linny nickade.
- Det låter inte fel. Sade hon och började gå mot parken. Liam tog några långa steg och var snart ikapp henne. Han gick lite närmare henne, och tog tag i Linnys hand igen. Linny kunde inte hejda ett brett leende att sprida sig över hennes läppar, men hon sade ingenting.
Snart var de framme vid den lilla sjön som låg som en mitt i parken. Linny satte sig ner, drog av sig strumporna och doppade ner fötterna i vattnet. Nu på morgonen hade det inte hunnit bli riktigt varmt, men det var skönt ändå. Under tystnad satt de två med fötterna i vattnet och plaskade lite. Linny kollade upp på Liam ibland. Han satt och kollade ut över sjöns spegelblanka yta. Linny undrade vad han tänkte på.
- Vad tänker du på? Orden bara slapp ur munnen på henne. Hon hade inte tänkt att fråga, men nu var det försent. Liam vred på huvudet och mötte Linnys blick.
- Jag ska till England om en månad. Jag tänker bara på att jag faktiskt kommer sakna detta då. Sakna dig…. Linny kände hur hon blev het om kinderna.
- Du kommer inte alls att sakna mig sade hon sedan och kollade ner på sina fötter som var mystiskt gulaktiga under ytan.
- Det kommer jag visst det. Sade Liam. – Men jag är bara borta i en vecka, så sedan får jag ju se dig igen. Tillade han med ett litet leende. Linny log svagt tillbaka, men hon hade en konstig klump i halsen. Vetskapen om att Liam skulle åka bort gjorde henne faktiskt ledsen. Liam var den enda personen som fick henne glad. Hon trivdes så bra tillsammans med honom, och hon skulle sakna honom nåt alldeles fruktansvärt när han åkte…
- Jag måste gå hem nu… sade Linny flera timmar senare. – Angela kommer döda mig annars. Liam kollade upp på henne.
- Vem är Angela?
- Åh.. Min mamma. Sade Linny. Hon gillade faktiskt inte att kalla Angela för mamma, det kändes nästan fel att göra det. Linny reste sig och tog strumporna i handen.
- Vi ses. Sade hon sedan. Liam hoppade upp.
- Ja det gör vi. Linny vinkade mot honom och började sedan traska hemåt.
Hennes hjärta blev tyngre och tyngre för varje steg hon tog i riktning mot hennes hus. När hon tillslut stod utanför blev hon arg! Vad hade hon gjort för att förtjäna att leva i detta råttbo? Linny började gå mot dörren, men när hon lade handen på dörrhandtaget försvann bitterheten, och ersattes med rädsla. Vad skulle Angela göra när hon kom in?
- Det finns bara ett sätt att ta reda på det. viskade Linny tyst till sig själv, öppnade dörren och klev in. Linny släppte sina smutsiga strumpor innanför dörren. Fötterna värkte dovt efter vandringen hem utan varken skor eller strumpor på fötterna. Linny hörde inga alls. Hon smög sig sakta genom hallen och in i vardagsrummet. Rök steg upp från soffan. Där låg Angela med slutna ögon. Hon bar en sliten morgonrock och smutsiga tofflor på fötterna. Gardinerna var fördragna, teven påslagen och ett ölglas stod på bordet bland alla tidningar och skräp. Linny smög sig blixtsnabbt uppför trappan till sitt rum. Hon smög in, stängde tyst fönstret, som fortfarande var öppet, och vände sig sedan om för att stänga dörren, men dörren fanns inte. Linny rynkade ihop ögonbrynen. Dörren var verkligen borta!
- Va i hela… sade Linny, men hann inte säga mer. Angela hade dykt upp i dörröppningen. Hon tittade slött på Linny, och gick långsamt mot henne. Linny backade några steg, men sedan slog hon i det skramliga skrivbordet och kom inte längre.
- Så… Började Angela, men Linny avbröt henne.
- Mamma, förlåt mig, jag…
- Du borde ha så mycket stryk att du inte vet vad som är upp eller ner längre, det är vad du borde ha!!! Skrek Angela och pekade på Linny med cigarretten medans hon tog ytterligare ett steg in i rummet. Linny blev rädd, rädd för sin egen mamma.
- Mamma…. Snälla…. Sade hon. Linnys röst skälvde och hennes knän darrade. Angela tittade på sin dotter. Linny såg tillbaka in i sin mammas nästan spöklika ansikte. Det var som om en tunn grå dimma täckte hennes ögon. Hon såg verkligen hemsk ut. Angela tog ett till steg framåt, men just som Linny verkligen trodde att hon skulle slå till henne, vände hon långsamt om och lämnade rummet utan några fler ord. Linny väntade tills Angela försvunnit nerför trappan. Sedan stapplade hon fram till sin säng och sjönk ner på den medans hon andades häftigt

De närmaste två dagarna kunde Linny inte få något tillfälle att ta sig ut ur huset. Angela höll henne hela tiden under uppsikt. Linny kände sig som en fånge. Instängd i ett illaluktande fängelse. Hon kände det nästan som om hon häll på att krypa ur sitt skinn i iver att få slippa därifrån. Linny hade tappat kollen dagarna som gick, men hon hade en känsla av att det var lördag. Samma morgon hade hon hittat ett medelande från Liam i brevlådan, där han bad henne att möta honom i parken. Linny hade fått arga tårar i ögonen. Hon ville inget hellre än att träffa honom, men hon vågade inte lämna huset.
Den kvällen satt Linny hopkurad i ett hörn på soffan. Gardinerna var som alltid fördragna, men genom en liten glipa kunde hon se ut. En ensam fågel svävade ovanför trädtopparna en liten bit bort.
”Fri som en fågel…” tänkte Linny. Ett litet leende spred sig på hennes läppar. Det fick henne att tänka på Liam. Åh om hon bara kunde ta sig ut! Plötsligt vaknade Angela med ett lätt ryck. Hon red sina rödsprängda ögon mot Linny.
- Gå… härifrån… sade hon slött och viftade med handen. Linny flög upp från soffan och gick det fortaste hon kunde mot dörren. Där drog hon på sig sina skor, öppnade dörren och lät den slå igen efter henne med en smäll. Frihet! Luften utanför fyllde Linnys lungor och solen bländade henne. Linny stannade inte för en sekund, utan fortsatte i samma takt, men denna gången gick hon inte mot parken. Hon gick mot skateparken som Liam hade tagit med henne till. Under tiden hon gick snurrade tankarna runt i hennes huvud. Hon visste att Angela inte hade menat att hon skulle gå ut ur huset, men vad brydde hon sig om det? Angela skulle inte blivit gladare om hon stannade heller.
Snart nådde rop och skratt Linnys öron. Hon gick längst med en hög buske, och när hon rundat den stod hon i skateparken. En handfull killar åkte runt och trixade med sina brädor. Linny såg sig om. Hon sträckte på sig, och där, nästan ett huvud kortare än alla andra, var Liam. Han hade huvudet nerböjt och koncentrerade sig helt på sin bräda. Han bar en bakåtvänd keps som hindrade håret att ramla fram i ögonen på honom. Linny blev obeskrivligt glad när hon såg honom. Men eftersom Liam var så upptagen, och Linny inte gärna ville störa honom gick hon och satte sig på en bänk istället. Hon såg oavbrutet på Liam, som tydligen försökte lära sig något nytt trick. En lång och smal kille åkte förbi Linny, som kollade upp och identifierade honom som Kevin. Kevin flinade mot henne innan han svängde och åkte mot mitten av parken.
- Liam! Ropade han högt. – Ditt kex är här! Liam tittade förvånat upp, först på Kevin, men sedan gled hans blick bort och han fick syn på Linny. Ett glatt leende spred sig i hans ansikte, och han hoppade upp på sin bräda och åkte fram till Linny.
- Vart har du hållit hus? Jag har letat efter dig i två dagar! Sade han och lade huvudet på sned. Linny tittade skuldmedvetet ner på sina händer.
- Mamma släppte inte ut mig förens nu… Sade hon. Liam svarade inte direkt. Han bara tittade på Linny.
- Jag blev lite orolig för dig. Sade han sedan.
- Jag klarar mig. Sade Linny. Liam log mot henne.
- I och för sig… Men ändå.
- Förlåt mig. Sade Linny snabbt. Liam skakade på huvudet.
- Det gör absolut ingenting. Jag är bara glad att du är här nu! Sade han sedan och drog upp Linny på fötter.
- Vad gör du? Sade Linny oförstående. Liam släppte ner brädan framför henne.
- Det är dags för dig att lära dig skata!

Minuterna, timmarna, dagarna och veckorna rann förbi i rasande fart, och det var snart dags för Liams Londonresa. Kvällen före satt Linny med Liam i hans rum. Utanför fönstret föll regnet ner från en bläcksvart himmel.
- Till och med himlen sörjer. Sade Linny där hon satt och tittade ut på regndropparna. Liam tittade förvånat upp.
- Va?
- Regnet. Sade Linny och pekade ut. – Till och med himlen gråter för att du skall åka.
- Äh, ge dig! sade Liam och flinade lite. – Jag kommer hem igen innan du hinner säga ”Bakad potatis.” Linny skrattade.
- Jag tror inte att det tar en vecka för mig att säga ”Bakad potatis”, men vi kan ju testa. Liam räckte ut tungan mot henne.
- Liam! Det var Liams mamma som ropade från nedervåningen. – Det börjar bli sent, tänk på resan imorgon! Linny sänkte blicken.
- Jag får väl gå då… sade hon sedan. Liam petade henne på axeln.
- Vad?
- Bakad potatis. Sade Liam och flinade. Linny putte till honom.
- Du är inte riktig! Sade hon och skrattade.
Liam följde Linny ner till dörren. Hon tog lång tid på sig att dra på sig sina skor. När hon inte kunde ta mer tid på sig, rätade hon sig sakta och tittade på Liam.
- Vi ses snart. Sade hon sedan. Liam nickade. Sedan tog han ett steg framåt och gav henne en hastig kram.
- Ha det så bra… Linny log. Sedan vände hon sig om och gick med en liten klump i halsen ut genom dörren. Liam stod kvar och tittade efter henne ända tills Linny hade försvunnit bakom häcken. Då stängde han dörren, och lunkade in i vardagsrummet.

En kvart senare stod Linny utanför dörren till sitt hus. I jämförelse med Liams hus var detta som en svinstia. Den unkna, äckliga lukten av instängd cigarettrök och sprit nådde ända ut. Tårarna brände bakom ögonlocken på henne, när Linny tog ett djupt andetag, och öppnade dörren. Som vanligt var luften innanför kvävande. Linny såg in i köket, och såg att det stod höga travar med disk på bänken vilka det flög flugor runt. En halväten brödkant låg slängd på golvet, myrorna kröp omkring och fick Linny att behålla skorna på. Linny gick mot vardagsrummet, hon rundade hörnet och…. Smack! Linny fick en örfil som sved över hela kinden. Hon stapplade till och slog handen för kinden.
- Jasså!! Det passar att komma nu?!! Skrek Angela, innan hon slog till Linny igen, så hårt att hon föll ner på golvet.
- Vart fan har du varit?!!
- Mamma, lägg av! Skrek Linny tillbaka. – Det gör ont!
- Vad har du varit?! Skrek Angela igen. Linny reste sig snabbt.
- Hos Liam. Sade hon sedan.
- Liam? Liam, vem är Liam?!
- Det är en kille som jag träffade uppe på ett hus. Sade Linny snabbt med tårar strömmandes ut ögonen. Angela knep ihop ögon så att de blev som smala springor.
- Och var gjorde du uppe på ett hus? Sade hon sedan i giftig ton.
- Tänkte. Sade Linny kort och stirrade tillbaka in i sin mammas gråa ansikte. Plötsligt, utan förvarning höjde Angela handen igen och smällde till Linny över tinningen. Linny tappade balansen och föll in i väggen. Hon kippade efter andad.
- Du ska inte vara ute med killar, du ska vara hemma och ta hand om huset!! Skrek Angela vilt. – Du är en otacksam liten skitunge!! Fy fan för dig! Jag önskar att du inte fanns!! Försvinn!! Innan Angela han slå till henne igen flydde Linny uppför trappan. Hon stormade in på toaletten och sjönk ner innanför den låsta dörren. Hon höll hårt för munnen för att kväva de förtvivlade kvidanden som slapp ur henne. Det gjorde så ont, så ont. Inte bara kroppen värkte, hennes själva själ tycktes vrida sig i plågor, som om den bara ville ut! Linny hade ingen ork att resa sig. All glädje som hon hade samlat på sig under tiden med Liam, var som bortblåst. Hur kunde en mor behandla sin dotter på detta sätten? Hur kunde hon….
Efter en halvtimma reste Linny på sig. Hon gick fram till den smutsiga spegeln. Ett blödande jack syntes på tinningen. Linny öppnade skåpet för att hitta något att torka bort blodet med, men när hon tittade inuti såg hon något som fick henne att glömma bort såret. Ett rakblad. Det var rostigt, men vasst. Linny tog upp det. De delar av det som inte var rostiga glimmade i det svaga skenet från glödlampan. Linny såg nästan ordet befrielse stå skrivet på det. Hon tänkte på Angelas ord. ”Jag önskar att du inte fanns.” Att höra det från sin egen mamma…
- Ingen kommer sakna dig. Viskade Linny till sin spegelbild. – Ingen vill ha dig här. Men, viskade en liten röst i hennes bakhuvud. Liam då? Linny skakade på huvudet. ”Han tycker bara synd om mig. Han kommer inte sakna mig det minsta. Han har det mycket lättare utan mig.”

Linny satte sig på golvet. Hon försökte att inte tänka. Denna gången kunde inte Liam stoppa henne. Denna gången skulle det fullföljas. Linny satte rakbladet mot handleden. Hon knöt handen hårt, slöt ögonen och bet ihop. Hon drog rakbladet bakåt, upp mot armbågen, och kved till. Det gjorde ondare än hon hade trott. Utan att öppna ögonen skar hon igen, och igen, och igen. Sedan öppnade hon ögonen. Blodet bildade en stor pöl på golvet. Hon kände sig omtöcknad och det började ringa i öronen. Linny lade sig ner på sidan. Hennes tårar blandades med blodet. Smärtan var på väg att försvinna. Hon kände sig konstig. Snart var det svart.

Linny slog upp ögonen. Hon stod upp inne på toaletten. Hon torkade en tår, och kollade sedan ner på sig själv där på golvet. Blodet täckte nästan hela golvet. Alldeles kritvit i ansiktet var hon. Linny satte sig långsamt ner på huk, och rörde försiktigt vid sin kind. Hon strök en slinga av håret ur sill livlösa ansikte, innan hon reste sig upp igen. Linny gick ut från toaletten och tog trappan ner. Hon gick förbi vardagsrummet, där såg hon Angela ligga med en vinflaska i handen. Linny vände bort blicken. Hon ville inte se mera. Linny gick mot dörren, och trädde ut. Linny såg sig förvånat om. Det syntes människor överallt! Men… var de verkligen verkliga personer? Levande personer….?
- Alla stannar inte kvar, men många gör det, om dom har något som dom vill göra innan de kan lämna detta livet bakom sig. Linny vände sig hastigt om. Bakom henne stod det en lång leende man. Han hade kort brunt hår och skäggväxt. Det var Linnys…
- Pappa!! Ropade Linny och kastade sig i hans armar.
- Åh Linny…. Sade Thomas och kramade sin dotter.
- Jag har saknat dig jätte mycket. Sade Linny. Thomas släppte Linny och höll henne på en armlängds avstånd.
- Varför tog du ditt liv? Sade han, rakt ut, och såg in i Linnys ögon. Hon tittade ner.
- Jag orkade inte mer. När mamma sade att hon önskade att jag inte fanns så tappade jag behärskningen. Jag ville bara bort. Jag har velat det ända sen du dog…
- Jag vet att du har haft det svårt, men jag trodde verkligen att du var på väg tillbaka till ett lyckligt liv när du började umgås med den där pojken, Liam. Linny såg på sin pappa.
- Han kommer inte att sakna mig det mista. Thomas sade inget mer. Han lade en arm om Linnys axlar.
- Kom. Låt oss gå härifrån. Troligtvis kommer polisen om ett tag, när Angela märker allt.
- Om hon gör det, menar du. Sade Linny. – Hon bryr sig aldrig om att jag försvinner på mitt rum ett tag, hon tycker bara att det är skönt att slippa se mig.
- Huset har bara en toalett Linny. Sade Thomas. – Hon märker snart att någonting har hänt. Men kom nu. Lika bra att inte se mera av detta.
Linny och Thomas begav sig av.
- Jag stannade för att vänta på dig, nu kan vi gå. Sade Thomas.
- Gå vart? Frågade Linny.
- Till andra sidan. Sade Thomas och log. – Blunda, så blir det lättare. Sade han sedan. Linny förstod egentligen inte vad han pratade om, men gjorde som han sa, och slöt ögonen. Först hände det ingenting, men sedan blev det ljust, och varmt. Linny kände det som om hon flög. Hon visste inte vart hon var eller vad som hände, hon öppnade ögonen men såg ingenting ändå, så hon slöt dem igen. Sakta blev det svalare och ljuset började blekna.
- Nu kan du titta. Sade Thomas. Linny slog upp ögonen. Det vackraste landskap hon någonsin kunnat föreställa sig låg framför henne. En ändlös äng, omgiven av skog och små buskar, som i horisonten slutade med en hög bergskedja. Linny kunde skymta en sjö lite längre bort, och den guldskimrande solnedgången fick henne att tappa andan.
- Vart är vi pappa? Sade Linny andlöst.
- Vi är på andra sidan. Det är hit alla kommer när dom dör. Linny såg sig omkring, och nu tappade hon hakan totalt. Han hade rätt! En mycket gammal och leende kvinna stod några meter bort och vinkade mot henne, det var ingen mindre än…
- Mormor…. Viskade Linny hest. Detta var alldeles för stort för att ta till sig.
- Ge det lite tid Linny. Sade Thomas och såg ner på sin dotter med ett leende. – Du vänjer dig snart.

Tiden på andra sidan fanns inte. Linny hade trott att det skulle vara svårt att finns sig i allt det nya, men det var som om hon hade varit här förut. När hon sa det till sin pappa svarade han:
- Du har varit här förut. När du sover. Du kommer kanske inte ihåg det, men du är här varenda gång du somnar. Har du aldrig riktigt funderat på vad sömn är? Svaret är ganska enkelt, själen lämnar kroppen. Ifall man hade översatt blicken som Linny gav sin pappa skulle det bli ungefär som; ”Du ÄR verkligen snurrig i bollen.” Thomas skrattade.
- Men tänk inte mer på det nu, Linny! Sade han sedan.
- Pappa. Sade Linny efter en tid. – Kan man se andra personer härifrån? Jag menar de som lever? Som… Mamma till exempel. Thomas nickade.
- Visst kan du det. Du har ditt eget ställe där du kan se allt du vill.
- Vart är det någonstans? Frågade Linny. Thomas log.
- Det kan bara du veta. Enda sättet att hitta det är att leta. Bäst att du gör det själv, så går det bättre. Vi ses senare!
- Pappa vänta! Ropade Linny. – Hur ska jag känna igen stället då?
- Du kommer veta när du ser det. Sedan gick han. Linny stod förvånad kvar. Sedan vände hon sig om. ”Okej, då så.” Tänkte hon, och började gå.
Linny klättrade, vandrade, vadade och sprang. När hon så gick över ett bergigt landskap stannade hon plötsligt. Någonting sade henne att detta var stället som hon letat efter. Hon tittade ner, och där var det en pöl med rött, tjockt vatten. Det såg nästan ut som…
- Blod! Sade Linny högt när hon petade i det. ”Dummer!” sade en liten röst inuti hennes huvud. ”Det är ju ditt blod. Det du förlorade när du tog ditt liv.” Linny kollade på sitt blodiga finger.
- Usch! Sade hon sedan och torkade av det. Hon tittade ner i pölen. Hon visste redan vem hon ville se. Liam! Linny lutade sig närmare, och plötsligt kändes det som om pölen sköljde över henne. Hon visste inte hur, men landskapet runt henne försvann, och för några ögonblick såg hon ingenting annat än ett stort mörker. Men så började det ljusna. En bild dök upp framför henne, och hon såg Liam. Linny spärrade upp ögonen. Han satt hopkurad på samma tak som dom hade mötts på. Han hade huvudet lutat mot armarna. Linny lade huvudet på sned och kom närmare honom. Så lyfte han på huvudet, och Linny såg tårar strömma nerför hans kinder. Han öppnade munnen, och började prata, rakt ut i luften, som om han visste att Linny kunde höra honom.
- Linny, varför gjorde du såhär? Jag saknar dig så otroligt mycket… Jag vet att vi inte han lära känna varandra så bra, men jag trodde verkligen inte att du skulle ta ditt liv nu. Jag trodde att vi skulle träffas hela lovet, hitta på roliga saker, lära känna varandra… Om du bara visste hur mycket jag saknar dig, Linny…. Sedan begravde han ansiktet i händerna. Linny märkte att hon grät. Hur kunde hon vart så blind? Han saknade henne visst! Hon hade känt att de hade börjat gilla varandra ordentligt, men hade varit för rädd för att tro på det.
Liam reste sig upp. Han torkade kinderna med baksidan av händerna. Sedan gick han fram till kanten på huset. Han tittade ner. Sedan tog han tag i kanten, och började klättra upp.
Linny flög upp, mörkret omslöt henne endast en sekund innan hon var tillbaka och hon rusade bort från pölen. Hon sprang det fortaste hon kunde mot den rikting som hon hade kommit ifrån.
- Pappa?! Ropade hon högt medans hon sprang. – Pappa?! Vart är du?!
- Vad är det Linny? Sade Thomas röst. Linny tvärstannade. Thomas kom fram bakom ett av träden.
- Pappa! Jag vill tillbaka! Jag hade fel, Liam saknar mig visst och jag vill vara hos honom. han får inte ta sitt liv, jag vill tillbaka…..
- Linny, du är död. Sade Thomas.
- Nej!! Skrek Linny med tårarna strömmandes nerför kinderna. – Jag vill tillbaka! Jag vill tillbaka till Liam… Thomas log mot henne.
- Jag visste att det skulle bli såhär. Tonåringar vet aldrig vad de vill. Sade han, log och lade sina händer på hennes axlar. – Jag älskar dig, Linny. Vi ses igen om några år. Många år hoppas jag. Och hälsa Liam!
- Vad…? Sade Linny, Men sedan blev det så ljust att hon måste sluta ögonen. En varm, svävande känsla spred sig genom hennes kropp. Snart började det avta. Hon kände en vind leka genom hennes hår, men än var det alldeles för ljust för att öppna ögonen. Linnys kropp blev tyngre, hennes hjärta började pumpa, lungorna drog in den friska luften och svaga buller från bilar började fylla hennes öron. Ljuset började blekna och det kändes inte längre som att hon flög.

Linny slog upp ögonen. Hon var på taket. Det blåste en varm vind från söder och den fick hennes hår att fladdra. Hon såg kanten som löpte runt hela taket, och där uppe på kanten stod Liam. Tårar rann fortfarande nerför hennes kinder, men hon nu log stort. Hon såg Liam släppa järnpinnen som han höll i, men han hoppade inte.
- Får du inte svindel där uppe på kanten? Sade Linny högt, men med darrande röst. Liam tog tag i pinnen och vände sig hastigt om. Han spärrade upp ögonen.
- L-Linny? Linny log mellan tårarna. Hon började tveksamt gå mot Liam. Han hoppade ner för kanten och rusade fram till Linny och slog armarna om henne. Linny lutade sitt huvud mot hans axel. Hon kunde höra att Liam grät. Det gjorde hon också. Linny höjde blicken och log mot himlen.
- Tack pappa. Viskade hon tyst. Liam släppte henne, men tog istället tag i hennes händer.
- Men… du…. Du var….. död….. hur? Stammade Liam fram. Han verkade inte kunna tro sina ögon, och med all rätt. – Vad är det igentligen som händer? Linny log mot honom.
- Du kommer aldrig att tro mig…

Copyright © By Malin Johansson 2005

Skriven av: Malin Johansson