Jagad

Varelsen -villebrådet - stod blickstilla med öronen stelt utspärrade. Ljudet av hundskall kom närmre. Lövskogens vindprassel steg emellanåt till en så hög nivå att det envetna gläfsandet sögs in i och blandades så att bara den aggressiva tonen i doggarnas skällande fanns kvar som en ständig varningsklocka att fly. Långt bort mellan träd, stenar och grenar i flyktriktningen glänste det som av gulvit eld. Det flammade till som av renaste silver och guld. Nosborrarna vidgade sig vädrande ivrigt i vinden som villigt bjöd på allsköns luktämnen. Ett av dem kunde urskiljas med speciell tydlighet.Det var långt tidigare inplanterat i varelsens hjärna och en gång för alla var det fastetsat i dess medvetande.Lukten av MÄNNISKA. När så dofterna kom från flyktriktningen blev det likt en kortslutning i beslutsprocessen, men så länge skallen från förföljarna knappt kunde urskiljas från lövens ihärdiga och högljudda rasslande, var inte flyktsignalen tillräckligt stark för att övervinna den motbjudande känslan att fly i riktning mot mänskolukten. Marken runtom ångade av dofter från oräkneliga blommor och lågväxande buskar, halvruttna svampar, sur mossa och dypölar mest på norrsidorna om storstenar och buskkolonier. I undervegetationen glänste spindelväven som installationer av ett oräkneligt antal av de finaste silkestrådar. Här och där sprattlade en fångad insekt som ett offer i dödskamp väntande på att bli utsugen och därmed få ställa sitt till förfogande för helhetens logiska likgiltighet. Varelsen som nyss med största uppmärksamhet vädrat lukten av faran, hade efter en lång och påfrestande flykt, förbrukat en stor mängd energi och vätska.När så tillfället kom i form av en tydlig doft och vissa speciella nyanser mellan sten och gren, rann snålvattnet och med automatik fylldes gommen av tankesmaker så starka och verkliga att de små tassarna helt på eget bevåg rörde sig mot detta goda och mycket riktigt, det goda var nu alldeles intill. Lukten vässade sig rakt in i skallen och hjärnan och magen blev som ett, en helhet i symbios, dirigerat av hela dess systems skrikande behov av näring. Kroppen darrade av frustration för något fanns i bilden som varnade. Något som inte var bekant, något annorlunda. Detta obekanta var så begreppslöst att det inte kunde tolkas. Det bara upplevdes som en svag förnimmelse av obehag.När instinkten att tillfredsställa hungern tagit överhanden togs det sista klivet. Steget som fick tryckplattan att påverka en pinne instucken i en ögla av ståltråd. Ståltråden var virad som en spiralfjäder och utgjorde även en båge vilken på några millisekunder rörde sig från sitt spända läge mot viloläget utmed träplattan. Om bågen hade träffat träplattan skulle ett kraftigt smällande ljud ha uppstått. Nu hördes istället ett svagt krasande, ungefär som när man knäcker en liten nöt. Smaken av det goda hann precis färgas av blodets dito innan tid och rum löstes upp i efterdyningarna av något ljust som vitt och guld och silver, kanhända även rött och svart. Efter en stund stod jakthundarna vid fällan och markerade läget med ihärdiga skall. En rödskjorta skyndade fram och vittjade med van hand -pustade lite - loskade ut fetprillan, satte sig ner på en stubbe och öppnade termosen. Kaffedoften seglade iväg utefter myrkanten och snart efter kom en aromatisk tobaksdoft från rökpipan.

Skriven av: Erik Lundini