Jagad

Jagad!Isabelle satt i den svarta skinnsoffan i dunklet på en fest. Den dova musiken strömmade ut genom högtalarna och runt omkring henne stod flera ungdomar och dansade och pratade. Flera av dom höll en ölflaska i handen och hela rummet var fyllt av cigarettrök. Hon kände sig torr i halsen och reste sig från soffan för att gå och ta något att dricka. - Tja, Hörde hon en röst skrika för att överösta den höga musiken. Hon kände en hand på sin axel och vände sig mot den som hälsat. Det var Mikael, en kille från samma årskurs som hon själv gick i. De kände inte varandra speciellt bra men de hade pratat med varandra några gånger på matten. De gick i samma grupp. - Hej, hälsade hon och log. Har du kul?- Ja då! De har rätt lite att dricka bara. Har du något att dricka? - Ja, det står ju en back med cola där borta. Jag skulle precis gå och hämta en flaska vill du ha?- Öh! Ja, jag tänkte mig alltså, ährm något starkare, om du för står vad jag menar, han skrattade lite osäkert.Du får ha det så kul, sa han och gick där ifrån.Isabelle stirrade med blossande röda kinder på Mikael när han trängde sig fram genom trängseln av ungdomar till sina kompisar som nu satt i soffan som Isabelle suttit i förut. Hon hade ingen aning om att han drack. Måste man dricka? Måste man supa sig full på vartenda fest för att bli accepterad? Hon hade gillat Mikael förut, men nu visste hon inte vad hon tyckte om honom. Hon kände sig arg och besviken. Hon hade ingen lust att stanna en sekund till bland de här människorna. Hon gick för att ta reda på sin vän Sara som hon kommit dit med. Hon hittade henne stående i ett hörn pratandes med en kille hon aldrig sett förr. Han såg ut att vara minst 18. Hon var ju bara 14. Hon drog henne åt sidan för att prata med henne.- Vad gör du? Frågade Isabelle Sara.- Vad då! Vad gör du själv. Jag stod faktiskt och pratade med Alex, sa Sara irriterat.- Alex! Är det så han heter? Hur gammal är han? - Hur så, vad spelar det för roll, skrek hon.- Har du druckit? Sa Isabelle förskräckt.- Vad har du med det att göra? Du är väl inte min morsa heller. Isabelle visste inte vad hon skulle säga. Hon bara tittade på sin vän. Hon kände knappt igen henne. Hennes i vanliga fall bruna hår var blont, ögonen var igen täckta med en massa smink och brunkräm färgade hennes ansikte i en svag nyans av brunt. Isabelle brast ut i gråt, hon kunde inte hjälpa det. Det bara kom. Hon sprang ut ur huset och stannade inte förrän huset var utom synhåll. Hon sjönk ner på gräset framför ett träd och snyftade lätt. Hon kände sig ensam och övergiven. Hur kunde alla vara så ytliga. Hon tittade på klockan, 23:10. Nu ville hon bara hem. Hon reste sig och började sakta gå hemåt. Det var mörkt, kallt och tyst. Hon knäppte jackan och ökade takten en aning. När hon gått en bit tyckte hon sig höra fotsteg närma sig bakom henne. Hon vågade inte vända sig om för att se vem det var utan började gå fortare. När hon märkte att fotstegen inte avlägsnades greps hon av panik och började springa. Personen bakom henne började springa efter henne. Hon ville skrika men fick inte fram något, hon var stum av rädsla. Hon hörde hur fotstegen närmade sig och de var nu precis bakom henne. Hon fick en hård knuff och föll åt sidan. Hon försökte resa sig upp men någon höll fast henne.- Släpp mig, skrek Isabelle förtvivlat och började vrida sig i det hårda greppet. Hon kände något kallt mot halsen, som hon gissade var ett knivblad.- Håller du inte käften skär jag halsen av dig, sa en grov mansröst hotfullt.Isabelle slöt ögonen och skakade av rädsla. Plötsligt kände hon hur greppet lossnade och hon blev fri. Hon vände sig om och såg en svartklädd man i 40 års åldern ligga medvetslös på marken, och bredvid låg en stor pinne med blod på. - Är du okej, hörde hon en välbekant röst fråga. Hon vände sig om och stod öga mot öga med den bästa vän man kan tänka sig.- Du räddade mitt liv, grät Isabelle och omfamnade Sara. - Förlåt, sa Sara och började gråta hon med.De ringde polisen och talade om vart han låg och gick sedan där ifrån.Varför kom du, frågade Isabelle lättad.- Jag fick dåligt samvete för att jag var så otrevlig så jag tänkte springa efter dig och säga förlåt.Du är förlåten, sa Isabelle och drog lite på munnen. Tack!Sista biten hem gick dom arm i arm och var glada för att de hade varandra.

Skriven av: Sofie Johansson