Jah har...komplettering del 5(slutet)

19.

När jag vaknade hörde jag hur Mia talade lågmält med någon i telefon. Jag låg vaken en stund och funderade på vad jag hade gjort dagen innan. Först kom jag inte ihåg någonting, men sakta men säkert kom några små minnesbilder av olika stunder under kvällen fram och när jag länkade ihop dom fick jag en någorlunda klar bild av gårdagskvällen.
Jag kom ihåg att Steffe och jag hade varit i Trädgårdsföreningen, jag kom ihåg att vi varit hos Linda, ungefär vad som hände där. Jag kom ihåg att vi mötte Mia på väg till stan och att Mia och jag hade bråkat. Därefter var det nästan helt svart, men jag hade en svag aning om att jag hade varit på Hamlet. Om Mia sov när jag kom hem eller om vi pratat med varandra hade jag ingen aning om.
Jag låg och funderade i säkert en halvtimme innan jag öppnade ögonen, och då pratade Mia i telefon hela tiden. Antagligen pratade hon om mig med någon kompis eller sin morsa.
När jag legat och stirrat i taket i en kvart bestämde jag mig för att gå upp. Jag reste mig ur sängen och tog på mig en t - shirt, gick ut i vardagsrummet. Mia upptäckte att jag var vaken, avslutade samtalet med att säga till personen i andra änden att dom skulle ses senare idag.
-Vi måste prata, sa Mia till mig.
-Jag orkar inte just nu, sa jag. Kan jag inte få duscha och käka frukost först.
-Nej. Vi måste prata nu.
Jag satte mig ner i soffan, hittade en öppnad Marlboroask på bordet, tog en cigarett och tände den.
-Okej, sa jag. Vad vill du prata om?
Mia satte sig också i soffan, hon samlade sig ett tag innan hon började prata.
-Jag orkar inte längre, sa hon. Jag tycker vi borde flytta isär.
-Vad är det du inte orkar? sa jag.
-Dig. Mig själv. Allting.
-Vad är det med mig som gör att du inte orkar?
-Jag vet aldrig var jag har dig. När jag går till jobbet kan jag aldrig vara hundraprocentigt säker på att du är där när jag kommer hem. Och om du är hemma vet jag aldrig vad du är på för humör. Du kan va full, som i lördags när du var skitfull mitt på dan och hade supit ensam, eller också är du deprimerad och säger ingenting eller hyperaktiv och vägrar se på TV eller lägga dig. Springer omkring i lägenheten och ringer till folk.
-Jag vet inte Mia, sa jag. Vill du hellre va tillsammans med en robot som alltid är på samma humör, och som gör som du vill hela tiden.
-Nej - nej, sa Mia. Det är inte det. Men det som är jobbigt är att du aldrig förklarar hur då mår eller varför du beter dig som du gör. Om jag frågar svarar du bara korthugget och verkar allmänt tjurig. Jag når inte fram till dig, Tom.
Jag tog ett par bloss och funderade.
-Mia. Jag är den jag är, jag kan inte ändra på mig. Då blir jag en bluff, en falsk människa och det vill jag inte vara. Om du vill att jag ska ändra på mig så kanske det är bäst, som du själv sa, att vi flyttar isär.
Mia gömde ansiktet i händerna och jag hörde hur hon snyftade till.
-Nu gör du så där igen, snyftade hon. Du vägrar att berätta för mig vad det är som händer, bara säger att du inte kan ändra på dig.
Hon grät och jag rökte. Jag tänkte inte säga något nu, jag hade redan sagt vad som skulle sägas: jag tänkte inte ändra på mig för en tjejs skull.
Mia tog bort händerna för ansiktet och slog ut med dom framför sig.
-Jag har verkligen försökt få det här att funka, sa hon. Jag har försökt få dig att dricka mindre, inte bli förbannad om du är full. Försökt prata med dig när du är deprimerad. Men ingenting hjälper. Jag tror inte jag känner dig egentligen.
Jag hade inget svar på det. Mia hade rätt, hon kände mig inte. Och jag hade ingen större vilja att låta henne göra det.
-En människa kan aldrig lära känna en annan människa fullt ut, sa jag. Den enda man verkligen känner är sig själv.
-Du säger jämt såna där konstiga saker. Jag vet inte om jag vill bo ihop med en människa som jag inte känner, och som påstår att jag aldrig kommer att känna honom. Det här måste ta slut nu, du får flytta härifrån.
-Okej, sa jag. Jag flyttar.
Mia skakade på huvudet.
-Du verkar inte ens ledsen. Betyder jag så lite för dig, att du bara kan säga det så enkelt. Jag flyttar. Som om du valde mellan kaffe och te.
-Du betyder mycket för mig, Mia. Men du verkar villa ha en annan sorts kille, en sort som jag aldrig kommer att bli. Och då är det lika bra att det tar slut här och nu. Så slipper vi såra varandra ännu mer. Vi behöver båda två gå en annan väg nu. Utan varandra.
-Jag hade tänkt föreslå att du skulle flytta härifrån, men att vi fortfarande kunde vara tillsammans. Jag tänkte att vårat förhållande skulle funka bättre om vi inte bodde ihop. Men nu inser jag att det måste bli helt slut. Du verkar inte ha något emot det heller.
-När vill du att jag ska flytta. Idag?
-Om du kan är det lika bra att du flyttar idag.
-Jag kan ringa till Jonas, sa jag. Jag kan flytta in hos honom. Det är min lägenhet, så han kan inte vägra.
-Okej. Då gör vi så.
Vi satt tysta en stund och tittade oss omkring och undvek varandras blickar. Det var alltså här det skulle ta slut.
-Tom, sa Mia. Jag sticker hem till morsan medan du packar. Det skulle vara så sorgligt att se dig göra det.
-Gör det, sa jag. Det känns bättre för mig också, att du inte är här när jag packar.
Hon reste sig och gick mot dörren. Jag följde med.
-Kan du lägga nyckeln i brevlådan när du är klar?
-Visst, sa jag. Jag är härifrån när du kommer hem.
Vi såg på varandra en stund och tvekade antagligen båda två om vi skulle kramas eller inte. Till slut kramade Mia mig snabbt och kamratligt och sen försvann hon.
Jag gick in i köket och ringde till Jonas. Han svarade efter andra signalen.
-Jonas.
-Tjena. Tom här.
-Tjena.
-Du. Det har tagit slut mellan Mia och mig. Jag måste ha tillbaka lägenheten. Men du får givetvis bo där du också tills du hittar nåt.
-Vafan säger du? Är det slut. Vad är det som har hänt?
-Jag orkar inte prata om det nu. Vi får ta det senare. Men jag undrar om du möjligtvis kan låna din morsas bil och hämta mig och mina grejer.
-Det måste jag väl göra, sa Jonas. Det är klart att jag ställer upp. Men det dröjer ett tag, för jag måste duscha först och sen ta bussen till Ekholmen och hämta bilen.
-När kan du va här?
-Om två timmar kanske.
-Då säger vi det. Du hämtar mig om cirka två timmar. Hejdå så länge.
-Hejdå, sa Jonas och la på.
Jag la på, lyfte luren direkt och slog numret till Steffe.
-Steffe.
Nyvaken. Skrovlig röst.
-Tjena, det är jag.
-Tjena, sa Steffe. Hur är det?
-Sådär. Jag ska flytta ifrån Mia.
-Oh fan.
-Kan du komma och hjälpa mig att packa. Det skulle va sjyst om du kunde komma så fort som möjligt, jag vill inte va solo.
-Jag går nu så är jag hos dig om en kvart - tjugo minuter.
-Jävligt sjyst Steffe. Vi ses om tjugo.
-Ses om tjugo. Hej.
Han la på. Jag var ensam igen. För att fördriva tiden tog jag en dusch.
Precis när jag tagit på mig kläderna ringde det på dörren. Jag öppnade och Steffe steg in.
-Jag köpte med mig en klase, sa han och visade en påse med ett sexpack i.
-Bra, sa jag.
Vi gick ner i förrådet och hämtade dom banankartonger som jag använt när jag flyttade hit åtta månader tidigare. Sen öppnade vi varsin öl och började packa ner vad som var mitt. Steffe och jag sa inte mycket till varandra. Ibland frågade han om någon skiva eller bok var min eller Mias och jag svarade kort på om han skulle packa ner det eller inte.
Vi jobbade snabbt. Böckerna åkte ner i en kartong, LP - skivorna i två, en svensk och en utländsk. CD - skivorna och videobanden fick dela på en kartong. Sen var det lite kläder som vi slängde ner i en svart sopsäck.
Mycket mer hade jag inte i den här lägenheten, alla möbler och köksprylar var Mias.
Det sista jag tog ner var min gamla Clash - plansch som hängde i sovrummet. Jag blev lite vemodig när jag tog ner den och tänkte på mitt och Mias första gräl när jag övertalade henne om att få ha den planschen i över dubbelsängen.
Steffe och jag bar ut dom fyra kartongerna och sopsäcken i hallen och sen var det bara att vänta på att Jonas skulle komma med bilen.
Vi satte oss i soffan och öppnade varsin öl.
-Hur känns det? sa Steffe.
-Jag vet inte, sa jag. Jag kommer nog inte att fatta vad som hände den här helgen förrän om en vecka.
-Nej. Det brukar va så. Det tar en stund att fatta såna här saker.
Det blev tyst. Steffe drack öl och jag satt och tänkte. Försökte känna efter om jag var ledsen. Det otäcka var att hur mycket jag än försökte förstå att jag nu skulle flytta ifrån Mia, så kunde jag inte sluta att tänka på Lindas och mitt gräl igår. Jag stirrade på det gapande hål i bokhyllan där min skivsamling stått för en halvtimme sen, men jag kunde ändå inte känna någon sorg. Mia och jag var inte menade för varandra. Om vi hade varit det hade det inte blivit som det blev. Vårt förhållande hade egentligen aldrig varit bra.
-Man får se det så här, sa jag. Det kunde ha tagit slut vid ett värre tillfälle. Det är faktiskt maj och på sommarn ska man inte ha brud egentligen.
-Det har du rätt i. Det är på vintern man behöver en tjej. Och ska man se det så, så har du tajmat det här perfekt. Du träffade Mia i augusti, och ni skiljs åt i maj.
-Perfekt tajming faktiskt. Jag ska gå som jag kom, jag är sommarkatt fast tvärtom, sa jag och citerade Johan Johansson.
Vi blev avbrutna av att Jonas tutade utanför. Jag öppnade fönstret och vinkade åt honom så att han skulle förstå att vi hört att han kommit.
Jag gick till ytterdörren och släppte in Jonas.
-Är det här allt? frågade han och nickade mot banankartongerna.
-Ja, sa jag det är allt.
Steffe och jag tog tog varsin flyttkartong och Jonas två och vi gick ut till bilen. Vi la kartongerna i bakluckan, Steffe och Jonas satte sig i framsätet. Jag gick in i lägenheten igen. Slängde sopsäcken med mina kläder över axeln, gick en sista runda för att försäkra mig om att jag inte glömt något. Det hade jag inte.
När jag låst dörren slängde jag nyckeln i brevlådan och gick ut till bilen och satte mig i baksätet.
-Då är vi klara. Kör Jonas.
Och Jonas startade bilen och körde därifrån.

Skriven av: Olof Berg